HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om den inte alltid knivskarpa gränsen mellan ”sanning” och ”lögn”, bland annat utifrån den sparkade ledarskribenten Kajsa Ekis-Ekman och en gammal kulturkonflikt på tidningen Norrskensflamman.
Den slitna gamla klyschan ”sanningen är krigets första offer” kommer väl till pass i tider som dessa. Propaganda eller opinionsbildning är självklara politiska redskap även i fredstid och i såväl demokratier som diktaturer. Men i krig dras en mer knivskarp gräns mellan vänner och fiender. Och forna vänner kan bli varandras värsta fiender, tidigare fiender kan alliera sig med varandra. Men gränsen mellan ”sanning” och ”lögn” är inte alltid knivskarp, i varje fall inte för alla. Många faller i farstun för ”desinformationen”, även om det också finns utrymme för tolkningar som kan bottna i skilda perspektiv, ideologiska världsbilder och förutfattade meningar.
Jag fick själv ett förebud om denna gråzon strax innan kriget bröt ut. En av mina krönikor här på Dagens Arena hade rubriken ”Krig eller fred”. Det intresserade uppenbarligen någon i Ryssland och min hörna refererades på en rysk websida. Jag översatte tillbaka den via Google translate och kunde utläsa att den i och för sig inte var helt felöversatt men att andemeningen hade försvunnit. Perifera anmärkningar hade gjorts till huvudsaken. Rubriken löd: ”Svensk journalist: Kreml har redan vunnit hälften av den planerade segern.” Det var inte riktigt mitt budskap.
Det skvalpade till i den mediala ankdammen när Kajsa Ekis-Ekman fick sparken som ledarskribent på Dagens ETC. I en ledarartikel hade hon riktat kritik mot websidan ”Kyiv Independent”som LOs tidning Arbetet samarbetar med. Ekis-Ekmans gjorde gällande att ”Kyiv Independent” är nazianstruken. Hon kanske hade rätt i att tidningen rapporterat från en högerextrem militär styrka. Men det är inte samma sak som att ens journalisten eller ännu mindre hela tidningen är nazistisk. Den anklagelsen verkar det inte heller finnas något fog för. Bilden av Ukraina som en nazistisk nation har varit i säck innan den hamnade i Ekis-Ekmans påse. Och är en central beståndsdel i den ryska propagandan mot Ukraina och för den ”särskilda militära special operation” som nu lägger landet i ruiner.
Den historiska kopplingen till det fosterländska kriget och segern över Hitlertyskland har uppenbarligen fortfarande sin inhemska jordmån så att propagandan håller upp det folkliga stödet för Putin. Tidningen Arbetet levererade en saklig och väl underbyggd kritik mot Ekis-Ekmans ledare.
Sedan fick hon sparken som ledarskribent. Dagens ETCs chefredaktör Andreas Gustavsson försvarade själva publiceringen som han ju hade godkänt. Men droppen var, menade han, att hon i en diskussion på Instagram ”grovt förskönade Russia Today, alltså den megafon som tjänar en alltmer fascistoid statsmakt i Ryssland”. För det beslutet har Gustavsson bannats av andra publicister. Peter Kadhammar skrev i Aftonbladet att det till finns en särskild plats i helvetet för fega redaktörer. En publicist ska alltid försvara sina skribenter, menade han.
Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation.
Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation. Gustavsson beslut var politiskt motiverat. ETCs renommé stod på spel. Samma sak hände på Sydsvenskan häromåret. En ledarskribent hade i en privat tweet skrivit om ”vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet” vilket gör det ”lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass”. Den tweeten låg inte i linje med Sydsvenskans politiska position.
Yttrandefrihet innefattar inte rätten att få sina åsikter publicerade. Varje dag fattar redaktörer och ansvariga utgivare beslut om publiceringar och refuseringar. Ibland vrider och vänder de på enskilda formuleringar i texter som faktiskt publiceras. Seriösa medier bejakar publicistisk mångfald, tar in repliker och befrämjar debatt. Men varje dag fattas en mängd beslut att inte publicera. Yttrandefriheten är rätten att uttrycka din åsikt och ger oss en möjlighet att starta nya medier eller vända oss till andra medier för att få våra alster publicerade. Medial mångfald är därför av en rad skäl eftersträvansvärt. Det bästa försvaret för demokratin är att också dissidenterna som utmanar etablerade ”sanningar” kan göra sin röst hörd. I en demokrati får vi leva med att människor hyser udda åsikter och är motvalls i största allmänhet. Ett samhälles demokratiska vitalitet kan mätas i om det också finns offentligheter där olika slags ”sanningar” kan ifrågasättas. Vilket är det bästa sättet att hantera de politiska trollen och konspirationsmakarna. Vi får leva med våra Putinkramare och Koranbrännare.
”Arvskifte” en av Anders Ehnmarks bästa och kanske viktigaste böcker. I ett avsnitten beskrivs kulturkonflikten när han tillsammans med sin hustru Annika Hagström flyttade till Luleå för att arbeta på Norrskensflamman, en tidning som ägdes av VPK med som var ett språkrör för partiets Moskvatrogna falang. Det är ett ömsint porträtt av en svunnen tid och en politisk miljö som inte längre existerar. Och av människorna i det kommunistiska Norrbotten.
Men tidningen ägnade sig, skriver Ehnmark, åt ett slags dubbel bokföring. Den kämpade för demokrati här i Sverige men försvarade diktaturen i Sovjet: ”Till synes gällde andra regler där. Det som var ett brott här var en berömvärd gärning där”, ”utopins värderingar tycktes upphöra att gälla, när utopin förverkligats.” Anders Ehnmark och Annika Hagström försökte introducera ett journalistiskt förhållningssätt på tidningen. Det gick sisådär. Traditionen att publicera artiklar från den sovjetiska nyhetsbyrån APN var stark, läsarna vill ha positiva nyheter från och om den första ”arbetarstaten”. Norrskensflamman hade inte ett journalistiskt uppdrag, Istället spände dem ”ett himlavalv över sina trogna.” Det tidningen skrev om var ”mycket vackert och lögnaktigt och sant också ”, för ”all politisk lögn består till stora delar av sanning. Vem skulle annars tro på den?”
Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten.
I slutet av 1970-talet anställdes jag på ABF i Halmstad. Jag var yngst och fick göra saker ingen annan ville ta på sig. Som att visa film på olika föreningsmöten. Jag lärde mig sköta en 16-mm filmprojektor. Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten. Förbundet hette egentligen ”Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”och var väl medlem i ABF och hade därmed rätt vill sina bidrag från ”folkbildningen”. Jag minns att jag visade svartvita filmer som rapporterade om sådana saker som jordbrukssektorns fantastiska utveckling i Sovjetunionen. På näthinnan har jag fortfarande de där svartvita bilderna av vajande vetefält. Jag misstänker starkt att de härstammade från Ukraina. De måste ha verkat lugnande på den grånade och ärrade samling män och kvinnor som samlades för att titta på sovjetiska filmer och att hålla sina illusioner vid liv. Någon gång kom det en tjänsteman från sovjetiska ambassaden i Stockholm till Halmstad och framförde hälsningar och goda nyheter från öst. Åhörarna var mestadels hemmahörande i VPK och utbrytarpartiet APK, tillsammans med någon enstaka socialdemokrat. Hade de där filmvisningarna passerat dagens värdegrundsarbete och demokratiplattformar? Kanske är har åsiktskorridoren ändå krympt? Länge behandlades de som säkerhetsrisker och bevakades av säkerhetspolisen. Och samtidigt gav staten bidrag så att samma personer kunde titta på sovjetiska propandafilmer.
Världen var full av paradoxer redan då. Kanske erbjöd de där filmkvällarna ett slags inkludering av oliktänkande som förstås samtidigt på en och samma gång slog vakt om sina politiska lögner. Även om det säkert var sant att vetefälten vajade i Ukraina.
Möjligen kan den politiska lögnen liknas vid ett slags rättshaveri. Fritiof Nilsson Piraten skriver i ”Bock i örtagård” om sockenkverulanten Per Persson i Tosterup. Kyrkan i byn hade utvidgat sin kyrkogård. Persson fixa idé var att den hade lett till att likvatten hade förgiftat hans brunn ”så att han själv, hans husfolk och hans fänad var nära att ruttna”. Tack och lov hade han upptäckt faran i tid och fyllt igen brunnen och börjat hämtat vatten från annat håll. Kostnaden för detta arrangemang ville han att socknen skulle stå för. Något samma socken bestred. Men skriver Piraten som alla kverulanter hade Per Persson rätt på en väsentlig punkt: ”Vattnet i hans brunn var uselt.” Men vad det berodde på kunde aldrig bevisas. Men Per Persson i Tosterup drev sin sak med en ”trosvisshet som anstått en martyr inför arenans lejon.”
Vi lever i en tid där konspirationsteorierna och de politiska lögnerna sprids med vindens hastighet. Det finns inga chefredaktörer eller ansvariga utgivare på de sociala medierna. Det finns skäl att vara orolig och vaksam. Exempelvis har myterna om att någon stulit valsegern från Donald Trump bitit sig fast. Men det finns fortfarande de som inte tror att Lee Harvey Oswald mördade John F. Kennedy i Dallas 1963, trots övertygande bevisning, vittnesmål och indicier.
Den politiska lögnen bekämpas bäst i offentliga rum. Kverulanter ute i socknarna och i den stora vida världen lär vi få leva med.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
