En trasig torktumlare med oväntade effekter

engagemang En trasig torktumlare i ett hyreshus blir starten på de boendes kamp mot de »sjunkande förväntningarnas uppgivenhet«.

Våra demokratiska institutioner, partier och folkrörelser har problem. Sjunkande medlemsantal och bristande engagemang i politik och civilsamhället, till stor del bland unga, har länge varit ett faktum. Samtidigt, enligt vissa som en konsekvens av detta, har allt mer av arbetet överförts till anställda proffs, medan allt mindre förväntas utföras av engagerade medlemmar. Detta begränsar vad och hur mycket organisationerna kan göra. Framför allt förändrar detta organisationernas strategier.

Från att ha som mål att stärka medlemmar så att de kan få makt och inflytande nog att själva lösa sina problem, har man i stället börjat bete sig som en leverantör av tjänster, där målet är att kunna lösa problemet åt personen – annars tar man inte på sig uppgiften.

I höstas stötte jag ihop med en bekant på gatan. Hon visste att jag är engagerad i Hyresgästföreningen och berättade därför om något hon varit med om.

Hon hade haft tvättid, och gått ner i tvättstugan för att hämta den sista tvätten från torktumlaren. Då märkte hon att tvätten fortfarande inte var torr efter att den tumlats två gånger på raken. Det var inte första gången detta hände. Svärandes stoppade hon in tvätten igen och hoppades att den skulle bli torr efter ytterligare en timme, sedan måste hon sticka till jobbet.

Den här dagen hade hon tur, tvätten blev torr efter en tredje timme i torktumlaren. På kvällen satte hon sig och googlade vad som egentligen gäller. Ska inte en torktumlare göra tvätten torr?

Hon kom då på att hon faktiskt är medlem i Hyresgästföreningen och hittade telefonnumret till deras frågelåda. Därigenom fick hon tag på en jurist på Hyresgästföreningen som, efter att hon berättat om händelsen, avvisade henne med argumentet att frågan inte gick att vinna i rätten, eftersom tvätten ju faktiskt blev torr efter tre torkprogram. Torktumlaren fungerade tydligen.

Händelsen gjorde henne uppgiven. Hon frågade mig varför man ska vara medlem om Hyresgästföreningen ändå inte kan göra något?

Jag hade inget bra svar på hennes fråga, och när vi skildes åt kände även jag mig uppgiven.

Dagarna gick och jag kunde inte riktigt släppa min väns berättelse. Jag hör regelbundet berättelser från hyresgäster som har usla boendeförhållanden och oseriösa fastighetsägare, men detta var något annat. Det som skapade uppgivenheten var nämligen inte fastighetsägarens ovilja att laga en uppenbart trasig torktumlare, utan att den organisation som skulle stötta min vän hade svikit henne.

Uppifrån och ner intalas människor, likt min vän, att det inte är lönt att försöka.

För denna berättelse handlar inte bara om en dålig torktumlare. Den handlar inte heller bara om hyresgästers usla rättigheter och dåliga chanser i domstol. Det handlar om något större. Om ett mycket omfattande problem som sakta äter sig in i vårt samhälle. Uppifrån och ner intalas människor, likt min vän, att det inte är lönt att försöka. När folk påtryckts denna sanning tillräckligt många gånger så ger de upp. Jag kallar det för de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet.

Klimatkriser, ekonomiska kriser, demokratiska kriser. Dessa kriser utgör enorma hot. Hot som till och med kan utplåna oss. Ändå står vi handfallna, drabbade av en kollektiv handlingsförlamning som sipprat in i oss, i våra relationer och i våra organisationer. Denna handlingsförlamning springer ur en påtvingad ideologisk och social begränsning som säger oss att det inte finns något alternativ till att själv, som individ eller som kund, hantera sina problem. Begränsningarna gör det nödvändiga omöjligt.

Men det har inte alltid varit så här. Från slutet av andra världskriget och fram till 1980-talet var framtiden ljus. Välfärdssystemen byggdes ut, full sysselsättning uppnåddes och levnadsförhållandena förbättrades steg för steg. Grunden för detta var den enormt starka politiska och folkliga organiseringen.

Genom att organisera sig i partier, fackföreningar, hyresgästföreningar och så vidare kunde individer gå samman och bli starkare än summan av antalet medlemmar. På så sätt kunde de uppnå förbättringar för sig själva, förbättringar som skulle vara omöjliga att uppnå i individuella förhandlingar. Det skapade också en enorm framtidstro. Möjligheterna var oändliga, och utopierna tycktes greppbara.

Tage Erlander skriver i sina memoarer: »Efterkrigstidens arbetsuppgifter var oerhörda, men vi visste att vi skulle klara dem, om vi spände våra krafter. Vi trodde på våra möjligheter att forma framtiden.«

Denna politiska övertygelse och starka organisering skapade en enorm utveckling på kort tid. De ständigt stigande levnadsvillkoren ledde till en förväntan på fortsatt utveckling. Förväntningarna var så starka att folk till och med var besvikna över att utvecklingen inte gick fort nog. Något som Erlander kärnfullt uttryckte som ”de stigande förväntningarnas missnöje”.

Låt oss lyssna på Erlanders egna ord från hans avgångstal 1969:

»Det stigande välståndet skapar stora förväntningar. Dessa stigande förväntningar skapar ett missnöje i nuet och ökade krav på samhället. Men med stigande standard begär människorna bättre utbildning, fler bostäder, utbyggd sjukvård, förbättrade kommunikationer. Vem ska hjälpa människorna att förverkliga dessa önskemål? Kanhända marknadshushållningsekonomin? Nej, medborgarnas krav kan tillgodoses endast av det starka samhället.«

Utvecklingen skapade en förväntningsspiral. En positiv spiral av ständigt höjda krav på förbättringar, krav som när de inte efterlevdes ledde till missnöje. Ett svårhanterligt men framåtdrivande missnöje, som sprang ur kravet på ännu mer och ännu bättre.

Vi har gått från ett svårhanterligt men framåtdrivande missnöje till en förlamande uppgivenhet.

Vår samtid präglas istället av en negativ förväntningsspiral. Vi tror inte längre att samhället kommer bli bättre. Men den negativa förväntningsspiralen handlar inte bara om att vi tror att utvecklingen mattas av, utan om att vi till och med tror att det kommer bli sämre än i dag. Dessa negativa förväntningar leder inte till ett missnöje utan till en förlamande uppgivenhet.

Vi har gått från ett svårhanterligt men framåtdrivande missnöje till en förlamande uppgivenhet. Från ”de stigande förväntningarnas missnöje” till ”de sjunkande förväntningarnas uppgivenhet”.

Vägen ut ur denna onda spiral går genom att vi tillsammans bygger den gemenskap som gör det möjligt att tänka, driva och kräva det nödvändiga trots att vi uppifrån fått höra att det är omöjligt.

Det börjar i det lilla. Några veckor efter att jag träffat min vän bestämmer vi träff och ses för en fika. Torktumlaren är fortfarande trasig, och hon fortfarande uppgiven. Hon säger att hon pratat med andra grannar och att alla är lika uppgivna som hon.

Vinsten väcker något till liv, grannarna lyfter blicken.

Jag föreslår att de ordnar ett möte för alla grannar och pratar om sina problem. Hon gör slag i saken och ordnar ett gårdsmöte. Väl på plats är det som att något förändras, alla grannar berättar om sina problem och sin frustration. Det visar sig att många fått sina problem avfärdade. Uppgivenheten byts ut mot ilska. I ren trots bildar de en lokal hyresgästförening.

De felanmäler, de följer upp och de tar upp tumlaren vid hyresförhandlingarna. Felet som aldrig skulle hålla i domstol kan på så sätt genom organisering i huset leda till stoppad eller minskad hyreshöjning, vilket tvingar fastighetsägaren till åtgärder.

Vinsten väcker något till liv, grannarna lyfter blicken. De ställer krav internt i Hyresgästföreningen, och efter att de fått kontakt med fler aktiva lyckas de efter hårt arbete ändra på föreningens strategier. I stället för ett snävt fokus på säkra domstolstvister börjar föreningen arbeta för långsiktig och målmedveten organisering där tvister, hyresförhandlingar och engagemang går hand i hand. Individuell handlingsförlamning ersätts av kollektiv styrka, och kollektiv styrka gör det nödvändiga möjligt.

Att det visade sig att torktumlare faktiskt skulle göra tvätten torr kanske inte är särskilt förvånande. Men något som är desto mer förvånande är att en trasig torktumlare skulle väcka hoppet om ett bättre samhälle.