Vi under skatter dignar ner?

Skatteuppror De som förespråkar skattesänkningar ses som ett reellt hot mot välfärdsstatens existens. På så sätt har det också omöjliggjort en skattedebatt inom vänstern. Men Skatteupproret var ingen fransk import, utan en skapelse av en svensk socialdemokrat för snart 120 år sedan. 

 Båd´stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner. Den rike inga plikter tycka, den arme ingen rätt man ger. Länge nog som myndingar vi böjt oss, jämlikheten skall nu bli lag. Med plikterna vi hittills nöjt oss. Nu taga vi vår rätt en dag.

Så lyder den fjärde versen i arbetarrörelsens främsta sångstycke, Internationalen. Men den politiska vänstern, som skall representera arbetarrörelsen, har inte på lång tid associerats med skatteuppror. Snarare tvärtom.

En röst på den politiska vänstern har nämligen varit en röst på en hög skattekvot, så har det i alla fall låtit från högerns propagandister under de senaste årtiondena. Och de har inte varit helt fel ute om vi skall vara ärliga. De låg- och medelinkomsttagare som Socialdemokraterna säger sig företräda har knappast fått se att de fått mer kvar i plånboken under de senaste decennierna. Det Socialdemokraterna istället har sett till är att man hållit bort en stegrande inflationstakt som under 80-talet åt upp reallöneökningarna, men eftersom vi i princip har en stagnerad löneutveckling i det här landet så känns det värdet ringa utifrån ett löntagarperspektiv.

Den skatteuppgörelse som gjordes i början av 90-talet mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, med beteckningen ”Århundradets skattereform”, under ledning av Erik Åsbrink, ledde inte direkt till minskad skattekvot för låg- och höginkomsttagare. Snarare var det höginkomsttagarna som tjänade på skattereformen då bland annat marginalräntan fixerades vid max 50 procent – som visserligen överskreds senare då värnskatten infördes.

Historiskt sett har dock skattemissnöje mest grundat sig i att folk har fått betala stora delar av sin egendom till kyrka och furstar som gött sig rika på andra människors arbete. Senare har skattemissnöjet kanske mer grundat sig i att avsaknaden av politisk representation i de folkvalda församlingarna rimmat illa med närvaron av höga skatter – något som bland annat lade grunden för den amerikanska revolutionen gentemot det brittiska kolonialväldet.

Dold skatt och samhällets försörjare

Det skulle kunna hävdas att flertalet av svenskarna inte har något emot att betala skatt när man undersöker frågan. Fast då är det också viktigt att veta om folk faktisk har kännedom om hur mycket skatt de egentligen betalar. Vad gäller skattesystemet i Sverige så är det inte kristallklart, och inget som kan beröras här i detalj. Men kanske i stora drag. Medianlönen i Sverige 2020 låg på 32 400 kronor i månaden. Bor man i Stockholms kommun och inte är medlem i Svenska kyrkan så får man 25 750 kronor i månaden i plånboken. Den så kallade arbetsgivarens (snarare arbetsköparens) kostnad blir 42 580 kronor.

Arbetsgivaravgiften utgörs i sin tur av sju olika beståndsdelar, där de två största är ålderspensionsavgiften och löneavgiften. Den senare är ingen socialavgift utan en skatt som betalas in till staten. Den infördes 1995 för att finansiera EU-medlemskapet men har senare höjts för att balansera statsbudgetens utgifter. Den inkomstskatt vi alltså betalar är alltså högre än vad de flesta känner till, då det finns en ”dold” skatt i själva arbetsgivaravgiften. Detta är också något som högerdebattörer gärna åberopar när de vill skapa en förargelse över det svenska skattesystemet.

Därtill har vi den moms, mervärdesomsättningsskatt, som finns på i princip alla de varor och tjänster som vi köper med våra redan skattade pengar. Detta är dock inget unikt för Sverige, utan finns i de flesta västerländska länder. Momsen varierar också i procentsats beroende på varans eller tjänstens natur. Kläder, elektronik och möbler har exempelvis moms på 25 procent, medan livsmedel har 12 procent och böcker har  6 procent moms. När momsen infördes 1969 låg den på 11,1 procent och nådde 1991 den standardnivå den har idag, det vill säga 25 procent. Under 2020 stod momsen för nästan en femtedel av skatteintäkterna för den offentliga sektorn, därmed motsvarande nästan 470 miljarder kronor.

En rätt ökänd reaktion i närtid kring det svenska skattesystemet kom från Leif Östling, tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv. Han gjorde ett uttalande ”Vad fan får jag för pengarna?” angående det svenska skattesystemet och det blev snabbt bevingat. När ett sådant uttalande kommer från en näringslivstopp tillika mångmiljonär så är det lätt att se det som överklassens ovilja att betala sin del av samhällskontraktet, en maktens arrogans över de mindre bemedlade som är i behov av den allmänna välfärden för sin bokstavliga överlevnad. Men om det skulle kommit från undersköterskan från äldreboendet, lokalvårdaren på sjukhuset eller busschauffören på den regionala busslinjen så hade det fått en annan klang. Det hade varit underklassens undrande suck på fikarasten, över rollen som ett maktlöst kugghjul i ett jättelikt opåverkbart samhällsmaskineri.

Det är nämligen arbetarklassen, som genom sin produktion och konsumtion håller samhällsmaskineriet rullande.

För det är också där en del av problematiken ligger. Det finns en mytbild att det är överklassen och den övre-medelklassen som håller igång Sverige med sina skatteintänkter och arbetsgivaravgifter genom sina privata företag. Men sanningen ligger närmare det som de tyska marxistiska teoretikerna Horkheimer och Adorno en gång skrev ”Det ideologiska kamouflaget vill ha det till att arbetarna, de egentliga försörjarna, i själva verket försörjs av näringslivets ledare, det vill säga de försörjda.” Det är nämligen den breda allmänheten, det vi kan kalla för arbetarklassen, som genom sin produktion och konsumtion direkt eller indirekt håller samhällsmaskineriet rullande.

Löntagarfondsuppror istället för skatteuppror

Men något skatteuppror från svensk under- och medelklass har vi inte fått i Sverige. Snarare har det omvända hänt. Under mandatperioden 2010-2014 skapades Medelklassupproret i Sverige där man gick hårt mot regeringens vilja att driva igenom ytterligare jobbskatteavdrag som man menade skulle urholka välfärden än mer. Detta är i sin tur en konsekvens av att den etablerade politiska vänstern i Sverige varit väldigt framgångsrik i att bygga bilden av välfärdsstaten som ett samhälles främsta – och sista – hållplats, och att den måste beskyddas från alla som försöker rasera den. Där i räknas då de som förespråkar skattesänkningar vilket ses som ett reellt hot mot välfärdsstatens existens. På så sätt har det också omöjliggjort en skattedebatt inom vänstern.

Det enda moderna exemplet på ett skatteuppror i Sverige är egentligen det från Astrid Lindgren, när hon under valrörelsen 1976 skrev sagan ”Pomperipossa i Monismanien” och som handlade om att hon själv fick betala den absurda summan på 102 procent i marginalskatt. Det bidrog med största sannolikhet att Socialdemokraterna förlorade det första riksdagsvalet sen 1928. Men medan det bildades högerpopulistiska partier i Danmark (1972) och i Norge (1973), de så kallade Framstegspartierna, som bland annat drev frågan om skattesänkningar,så fick Sverige inget motsvarande exempel. Med undantag från jippopartiet Ny demokrati som gjorde en kort sejour i riksdagen 1991-1994. Istället sprang den svenska högern efter det röda skynke som löntagarfonderna utgjorde.

Gapet mellan de fattigaste och de rikaste ökar, och Sverige är det OECD-land där det gapet ökat mest sedan 1980.

Dessa löntagarfonder blåstes upp till att det rörde sig om att staten till slut skulle socialisera alla svenska företag, fast det i slutändan bara rörde sig om en avancerad pensionsfond. Högern vann visserligen slaget om löntagarfonderna, de avskaffades 1992 och återinfördes aldrig igen. Men de förlorade kriget om skattepolitiken. I alla fall om deras avsikt var att sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. För vad gäller höginkomsttagarna så har de kunnat se hur förmögenhetsskatt, arvsskatt, fastighetsskatt och värnskatt avskaffats. Gapet mellan de fattigaste och de rikaste ökar, och Sverige är det OECD-land där det gapet ökat mest sedan 1980 – då visserligen från en väldigt jämlik utgångspunkt i relation till andra OECD-länder.

Skatt som exploatering

Men som tidigare konstaterats så har det från vänsterhåll hävdats att skatterna tillfaller folket genom att de går till den allmänna välfärden. Kring detta går det att argumentera om att i och med att välfärden krackelerar allt mer så är det svårt att se till att det finns en balans i det utbytet. De som tjänar minst betalar fortsatt höga nivåer av skatter och avgifter samtidigt som de har sämst tillgång till den allmänna välfärden. Motargumentet blir då att skatten för höginkomsttagare måste höjas för att återupprätta den här balansen. Vilket i sig kanske är en lösning på välfärdens krackelerande, men det är också ett tankesätt som inte alls tar sig an skattedebatten på djupet, utan bara kringgår ämnet.

Problemet med den etablerade politiska vänstern är att den ser skatt som en kran som det går att vrida på mer och mer utan att den sinar.

För om vi skall se det ur ett marxistiskt perspektiv: Hur går det att hävda att arbetarna är exploaterade på sitt producerade mervärde av kapitalägarna och samtidigt inte se den exploatering som sker via skattesedeln? Det går inte att hävda exploatering i en aspekt och sedan blunda för det i en annan, om man vill bevara sin trovärdighet. Det samma gäller för högern som förargar sig över det höga skattetrycket men samtidigt försvarar ett system där miljardbelopp går till att finansiera vinster inom privata bolag inom den allmänna välfärden, och hur man dessutom helt blundar för den exploatering som sker på arbetsplatserna i relation mellan arbetare och kapitalägare.
Men problemet med den etablerade politiska vänstern är att den ser skatt som en kran som det går att vrida på mer och mer utan att den sinar, precis som högern ser på arbetarnas produktion. När skall någon se paradoxen i det hela?

Men vän av ordning – eller snarare skatt – skulle dock säga att skatten inte är att likställa med exploatering, utan är en åtgärd som utförs av en stat vars styre och lagstiftning röstades fram på demokratisk väg, till skillnad från arbetsplatsens auktoritära strukturer. Problemet med det resonemanget är att man inte väljer att se skatten som ett faktiskt ingrepp på det värde som arbetarna producerat. Det bortser också från att skattesystemet är en integrerad del av vårt samhällssystem och inget som man bara röstar bort vid ett val. Men framförallt är det också ett tänkande som vittnar om att den politiska vänstern i stor utsträckning glidit bort från sitt frihetliga socialistiska arv och istället omvandlats till en funktionalistisk samhällsbyråkrati där den ideologiska visionen är att få ihop budgetbalansen.

Ett transformerat skattesystem

Om den politiska vänstern inte tar ett ideologiskt grepp om skattefrågan, och då utifrån låg- och medelinkomsttagarnas perspektiv, finns en risk att den frågan helt tas över av högern och som då lyckas driva den framgångsrikt i skuggan av en krackelerande välfärdsstat. Vi ser det redan i hur skattemissnöje riktas mot migration, public service och politikers allt för frikostiga arvoden och förmåner. Vad som rent konkret behöver göras är att det införs en mycket större transparens i skattesystemet. Exempelvis är arbetsgivaravgiften inte arbetsgivarens egna pengar, utan det är del av det värde som arbetaren själv producerat och som arbetsgivaren betalar in till staten. Då är det också rimligt att arbetaren får se svart på vitt vad det är denna arbetsgivaravgift består i och hur stor bruttolönen egentligen är.

Vi måste också vara på det klara med att de socioekonomiska klyftorna i samhället i grunden inte kommer att hanteras av skatteregleringar.

Men det behövs också ett nytt skattesystem som gör att klyftorna överbryggas och där låg- och medelinkomsttagare känner att de får mer i plånboken vid månadens slut och samtidigt att samhällsservicen håller en god kvalité. Detta är ingen falsk matematik, utan skulle vara fullt genomförbart. Men då krävs också en översyn kring den offentliga sektorn och dess utgifter kring vad som kan rationaliseras bort och vad som egentligen bara är delar av ineffektiv och övergödd byråkrati. För det kan inte vara som så att högern skall ha monopol på att vara kritiska mot en för stor och kostsam offentlig sektor.

Något som också behöver arbetas bort är den här föreställningen om att en svag hushållsekonomi skall kompenseras med bidrag, som exempelvis bostadsbidrag, barnbidrag och så vidare. Vore det inte rimligare att folk fick mer tillbaka av sin lön – eller pension – än att de var beroende av bidrag och fick känna sig som att de livnärde sig på offentliga allmosor än sitt eget arbete? En lösning på de urusla pensionerna i det här landet har varit att höja bostadsbidraget så att pensionärer har råd att bo kvar i sina hem, istället för att lägga resurser fullt ut på att sänka skatten för pensionärer. Vänstern har nämligen ett problem att möta högerns argument i den här bidragsdebatten, om att en skattesänkning alltid är bättre än en bidragshöjning. Även om högern själva har sin problematik med skattefinansierade ROT- och RUT-bidrag.

”Varje förslösad skattekrona är en stöld av folket” – något som tillskrivits den före detta socialdemokratiska socialministern Gustav Möller, men som han förmodligen aldrig sa. Men andemeningen är korrekt. Skattemedel får inte ses om att det är något som kommer från staten och kommunerna, utan enbart något de förvaltar. Och att lyfta fram folket som de egentliga försörjarna av samhället gör att varje människa får en stärkt autonomi, en egenmakt, gentemot den stat som allt för länge betraktats som någon form förmyndare. Låter detta som libertarianism? Det är det också. Men en libertarianism från vänster. En socialistisk libertarianism.

Men vi måste också vara på det klara med att de socioekonomiska klyftorna i samhället i grunden inte kommer att hanteras av skatteregleringar. Det enda som på djupet kan komma åt dessa klyftor är en demokratisering av produktionsmedlen.  För vad är egentligen socialism? Handlar det om att förvalta en välfärdsstat eller handlar det om något mycket mer, något mycket större? Vad gäller originaltexten till Internationalen av Eugène Pottier från 1871 nämns inget uttryckligt skatteuppror i någon av verserna som det går att utläsa från Henrik Menanders svenska översättning från 1902.

Skatteupproret var alltså ingen fransk import, utan en skapelse av en svensk socialdemokrat för snart 120 år sedan. I en tid då det var socialism att reagera mot att digna ner under skattetrycket.