Krönika Delat boende marknadsförs som en ny och fräsch produkt medan hyresgästerna kameraövervakas. När kollektivboenden lanseras i kommersiell regi är det vi unga som får betala priset, skriver Nora Wurtzel.
Ett passivt aggressivt krig kring den smutsiga disken. Ett vredesutbrott när någon tagit ens sista skvätt mjölk. Drömmar om en alldeles egen lägenhet. Att bo själv men ändå leva tillsammans med andra är välbekant för oss som bott i kollektiv eller studentkorridor. Samtidigt kan det innebära en drömtillvaro, om det är med rätt personer och under bra omständigheter. Kollektivboendet säljs nu som en fräsch affärsidé – och har fått den nya benämningen ”coliving”.
I frontlinjen för kommersialiseringen av kollektivboendet hittar vi företaget Colive. Företaget beklagar sig över att de än så länge måste förhålla sig till hyresrätternas regelverk, något de hoppas kunna ändra på i framtiden. Dagens ETC rapporterar om hur boende hos Colive kameraövervakas och att stämningen från hyresvärdens sida är hotfull. Den som anses motarbeta företagets ändamål och utveckling kan bli utkastad, och en av de som ETC intervjuat menar att alla hyresgäster är rädda att bli vräkta.
Boende hos Colive uppger också att de betalar 7000 kronor i månaden för tio kvadratmeter, vilket Hyresgästföreningen menar är dubbelt så mycket som det borde vara. Företagets VD hävdar att det rör sig om att erbjuda unga en “bra bostadsprodukt”. Ska boende verkligen vara en produkt? Rör det sig inte snarare om en rättighet?
Fastigheterna ägs av Wallenstam, som hyr ut till Colive, som i sin tur hyr ut till sina kunder. En gigifering av bostadsmarknaden helt enkelt, där den otrygga arbetsmarknaden motsvaras av ett otryggt hyreskontrakt. Även i företagens övervakning av de boende respektive de anställda finns tydliga likheter.
Det blir också tydligt att det handlar om en trend som inte bara rör bostadsfrågan. För nyorden återfinns i många vardagliga praktiker som kommer naturligt för arbetarklassen. Vad sägs om att köpa begagnade kläder genom “thrifting” eller ägna sig åt “mealprep” för att slippa köpa lunchen på restaurang?
När ord lånas från engelskan och lanseras som ett livsstilsval kan kollektivboendet, matlådan och den begagnade vinterjackan gå från fattigdomstecken till statusmarkör. Det som varit nödvändighet för låginkomsttagare sedan Kajsa Warg gick i blöjor blir ett konsumentval i nyliberalismens tidevarv – samtidigt är det storföretagen som drar in pengarna.
Fördelarna med delat boende är många: lägre hyra, mindre utgifter och ett socialt umgänge. På dagens bostadsmarknad är det dock inte någon självklarhet att det är ett aktivt val att bo tillsammans. Kötiderna till hyresrätter är långa, andrahandsmarknaden fylld av ockerhyror och bostadsrätterna ökar stadigt i pris. Kollektivboendet blir då ett alternativ för den som inte kan punga ut några miljoner eller vänta sex år på ett förstahandskontrakt i en kranskommun till storstadsregionen.
Kollektivboendet säljs nu som en fräsch affärsidé – och har fått den nya benämningen ”coliving”.
Det är detta bostadsbranschen nu har insett när de lanserar sina nya koncept, där du som hyresgäst får ta del av det sämsta av två världar. För med den nya boendeformen får du betala som om det vore ett traditionellt förstahandskontrakt samtidigt som du får ta del av de osäkerheter som kommer med andrahandsboende.
Visserligen är det mer fördelaktigt att hyra ett rum i de nya kollektivhusen än att tvingas leva på gatan, men grundproblematiken kvarstår: vi behöver riktiga hyresrätter till priser som folk har råd med.
Jag tillhör Colives primära målgrupp. Ung och i en period där drömmen om ett förstahandskontrakt via den kommunala bostadskön är flera år bort. Vilken tur då att jag kan få möjligheten att flytta in i ett delat boende med skyhöga hyror, låg standard och konstant kameraövervakning. Privatliv är tydligen inget för oss. I stället ska vi unga aldrig få uppleva trygghet – varken i arbetslivet eller på arbetsmarknaden.
Nora Wurtzel går Aftonbladets utbildning ledarskriv och pluggar litteraturvetenskap i Göteborg.
Hon frilansar som litteraturkritiker och är svag för svensk arbetarlitteratur.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
