Varför inte tala ur skägget om Nato?

Krönika Det blir lite fånigt när ledande politiker inte säger vad de tycker fast alla förstår vad de tycker. Och på söndag blir det klart att Sverige vill med i Nato.

På söndag blir det klart att Sverige följer i Finlands spår och ansöker om medlemskap i Nato. Det finns inte på kartan att det skulle gå på något annat sätt.

De borgerliga partierna har redan tagit ställning och Socialdemokraterna kommer med sitt besked till helgen.

Alla ledande socialdemokrater har hittills valt att vänta med besked om sitt eget ställningstagande. Det har blivit en lång radda av offentliga framträdanden som präglats av vaghet, snabba omvärldsanalyser och stora ordmoln, som inte kunnat tolkas på något annat sätt än att de egentligen tycker att vi ska gå med, men av någon anledning inte säger det.

Den interna processen måste få sin tid, är förklaringen.

Absolut. Men saken är ju den, att det tidigare inte funnits något som helst tryck underifrån för att ändra socialdemokratins ställningstagande. Skälet till att det över huvud taget pågår en intern process är att Rysslands invasion av Ukraina och aggressiva hållning mot Väst fått ett stort antal människor, ledande politiker likväl som andra, att omvärdera sin inställning till Nato.

Det är förstås viktigt att förankra en sådan omsvängning, men den processen måste rimligen kunna pågå samtidigt som partiets ledande politiker säger vad de tycker, och låter partiorganisationen förhålla sig till det.

Särskilt som alla ändå förstår vad de tycker. Varför inte tala ur skägget?

Skulle en nej-sida ändå vinna en sådan intern debatt (vilket inte kommer ske) måste det också vara möjligt att säga att man som partiföreträdare har en annan hållning men respekterar majoritetens beslut.

Vad finns att säga om själva sakfrågan då?

För mig har motståndet mot Nato tidigare handlat om främst två saker. För det första risken att ett svenskt medlemskap skulle öka spänningen i vår del av världen istället för att minska den. Där finns fortfarande en risk. Rimligen kommer Ryssland rusta upp längs den finska gränsen. Men det kommer ju att ske nu, på grund av det finska medlemskapet, och ett svenskt steg in i försvarsalliansen kommer bara påverka på marginalen.

Dessutom har Ryssland redan utmanat hela den europeiska säkerhetsordningen och skapat en ökad osäkerhet i vår del av världen.

För det andra har det handlat om Sveriges roll som nedrustningsnation och medlare i internationella konflikter. Det kan ändras nu, men även Norge har haft en hög profil i sådana frågor trots att de varit medlemmar, så hur Sverige agerar på den punkten i framtiden handlar nog mer om vilken politik Sverige önskar att driva internationellt.

Det kommer inte vara omöjligt att kritisera missförhållanden i andra Nato-länder. Redan i dag ligger medlemmar i luven på varandra i en rad frågor, inte minst när det gäller synen på mänskliga rättigheter.

Ärligt talat har jag under några år nu varit frågande inför den för många så självklara ståndpunkten att Sverige är alliansfritt.

Sveriges avtal och överenskommelser med Finland har såvitt jag kan förstå de flesta komponenter som ingår i en allians. Vi har samordnat militära strategier för att kunna hjälpa varandra i händelse av krig. När Finland nu väljer att gå med i Nato ändras förstås läget. På samma sätt som Rysslands anfallskrig gör det.

Processen kunde fått ta längre tid. Miljöpartiets Per Bolund har en poäng när han säger att det inte är rimligt att det ska ta längre tid att få ett pass än att gå med i Nato. En såpass stor förändring behöver normalt tid.

Man kanske finns det ett fönster nu. Annars måste Sverige ställa om hela försvarsplaneringen under några år. För att sedan ställa om den igen. Och kanske är det just nu som Ryssland inte har kraft att agera vid ett svenskt medlemskap.

Några månader till av debatt ändrar i vilket fall inte grundläggande fakta. De förändringar i omvärlden som gjort att hela debatten svängt.

Så ja, min slutsats blir att Sverige bör följa Finland.