Ledare Bosättningslagen har röstats igenom av Christian Sonessons moderparti Moderaterna. Det bekymrar honom inte alls.
Den skånska kommunen Staffanstorp tänker vägra ta emot kvotflyktingar. ”Vi kommer inte att möta dem på flygplatsen”, säger Staffanstorps starke man, kommunstyrelsens moderata ordförande Christian Sonesson. Det handlar om fyra flyktingar som valts ut av FN:s flyktingkommissarie UNHCR som särskilt skyddsbehövande. De ingår i den kvot på ett par tusen flyktingar som Sverige har förbundit sig att ta emot, och som fördelats till Staffanstorp enligt bosättningslagen.
Kommunen är själva sinnebilden av en välmående skånsk landsbygdskommun
Bosättningslagen har röstats igenom av Christian Sonessons moderparti Moderaterna. Det bekymrar honom inte alls. Han verkar inte ens bekymrad om att kommunens vägran att ta emot kvotflyktingarna kan innebära ett lagbrott.
Den attityden borde vara ett stort bekymmer för brott-och-straff-partiet Moderaterna. I Sverige gäller svenska lagar. Det är inget tips, utan regler att rätta sig efter, som Moderaternas partiledare Ulf Kristersson själv uttryckt det.
Skånes landshövding Anneli Hultén har rätt när hon säger att Staffanstorps agerande bryter mot rättsstatens principer.Det är hårresande. Men inte särskilt förvånande. Just Staffanstorp har en trist historia av att välkomna skyddsbehövande med armbågen. Det är inte för att Staffanstorp saknar resurser. Kommunen är själva sinnebilden av en välmående skånsk landsbygdskommun.
Kommunen består av en rad små samhällen som heter sådant som Bjällerup, Brågarp och Görslöv, utslängda på den bördiga slätten i sydvästra Skåne. Perfekt jord för betor och sockerbruket i Staffanstorp var tidigare ortens största industri. Numera är bruket nedlagt, men bygden blomstrar av småföretag och av alla villaägare som pendlar in till jobb i storstäderna Malmö och Lund, men skattar i Staffanstorp. Den mest kända byggnaden är vita pampiga Staffanstorps Gästgivaregård, med anor från mitten av 1800-talet. Men med gästfriheten är det inte mycket bevänt nuförtiden.
Karin Magnusson, som var integrationssamordnare i Staffanstorp från maj 2016 till december 2017, har gett ett skakande vittnesmål om en kommun som gör allt för att låta bli att ta ansvar för människor.
När bosättningslagen, eller lag 2016:38 om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning, började gälla i mars 2016 gjorde Staffanstorp, även då med Christian Sonesson i spetsen, vad de kunde för att skrämma bort nyanlända. De drog benen efter sig och fördröjde mottagandet, så att de som borde ha fått flytta ifrån Migrationsverkets förläggningar till en kommun för att börja sin integration i Sverige istället blev kvar på tröstlösa asylboenden i månader.
De som trots allt kom till Staffanstorp fick bo i undermåligt utrustade husvagnar på en grusplan, barnfamiljer och ensamstående kvinnor erbjöds tillfälliga boenden på vandrarhem och i campingstugor. Tills de flesta av dem gav upp och med kommunens goda minne flyttade in till det mer välkomnande Malmö.
Den här gången motiverar Sonesson sin vägran att ta emot kvotflyktingar med att kommunen prioriterar flyktingar från Ukraina. Det följer Sverigedemokratisk logik och retorik: att försöka framställa dem som flyr från kriget Ukraina som “riktiga” flyktingar. Till skillnad från dem som, till exempel, flyr från Rysslands krig i Syrien. Och tydligen till skillnad från kvotflyktingar, som alltså är de mest utsatta av utsatta flyktingar i världen.
Sonesson gör som han vill, och det är de mest utsatta som får betala priset.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
