Söndagskrönika Inga kärnvapen på svensk mark, nedrustning och utvecklingsarbete för gemensam säkerhet. Det är några av punkterna Sverige måste ta med sig om det blir en Nato-ansökan.
Av: Veronica Palm
I dag fattar det socialdemokratiska partiet beslut om huruvida de anser att Sverige ska söka medlemskap i Nato eller inte. I skrivande stund vet jag så klart inte vilket beslut det blir, men efter den totala tystnaden från de främsta företrädarna, det finska beslutet i veckan och fredagens nya säkerhetspolitiska bedömning, så ligger det i farans riktning att beslutet blir att inleda förhandlingar kring en anslutning.
Sverige har en benägenhet att alltid vara bäst i klassen och sällan ställa krav
Jag hade hellre avstått. Jag är övertygade om att det är bättre för både Sverige och världen om Nato inte växer. Men om det nu är så att vi kommer söka medlemskap så önskar jag att den processen inte blir lika stressig. Sverige har en benägenhet att alltid vara bäst i klassen och sällan ställa krav i internationella förhandlingar. Låt oss sluta med det. Låt oss räta på ryggen och göra vad vi kan för att behålla så mycket som går av det som ett litet alliansfritt land kunnat göra. Världen behöver det. Jag vill skicka med tre punkter till de som eventuellt ska förhandla Nato-medlemskap.
Inga kärnvapen på svensk mark. Nato är ett paraply för världens största kärnvapenarsenaler. Jag behöver inte argumentera kring det totalt galna i ett massförstörelsevapen som dödar urskillningslöst över en stor yta och förintar möjligheten till fortsatt liv under generationer framåt. Det är orimligt att ställa vårt land under det paraplyet, men om det nu ändå sker så måste vi säkerställa att det i vart fall inte finns några kärnvapen placerade på svensk mark och att vi även fortsättningsvis kan neka bestyckade båtar från att angöra svensk hamn.
Fortsatt globalt nedrustningsarbete. Idén om kapprustning för fred är en av de sämre resterna från Kalla kriget. Mer vapen ökar risken för krig. Nej, jag är inte naiv. Jag fattar att den som ligger i krig behöver vapen. Jag tycker till och med att det var rätt av regeringen att bryta en nära hundraårig princip om att inte exportera vapen till krigförande länder genom att sända pansarskott till Ukraina.
Men kapprustning är något annat.
Den bygger på principen om avskräckande hot, om att ju fler, större och farligare vapen man har dess to säkrare blir världen. Ni hör ju att det är ett feltänk. Sverige har varit drivande i flera nedrustnings- och ickespridningsförhandlingar. Det är viktigt länder från vår del av världen tar det ansvaret. Vi måste säkerställa att Sverige kan fortsätta vara en tydlig röst och kraft för nedrustning.
Utvecklingsarbete för gemensam säkerhet. Att fler människor och länder lyfts ur fattigdom skapar, till skillnad från massförstörelsevapen, kapprustning och militära allianser, förutsättningar för fred. Utveckling och fattigdomsbekämpning är också drivkraften för demokrati och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som Sverige rustar vårt militära försvar och bidrar till att göra Nato starkare så ökar vi avräkningarna på biståndet. Nästan var fjärde biståndskrona avräknas och allt detta tas från just den delen av biståndet som ska bidra till utvecklings- och demokratiarbete.
Det leder världen i fel riktning.
Det svenska biståndet måste säkras och stärkas, både för att fler människor ska få leva fria och trygga liv, men också för att öka säkerheten och möjligheten till fred i vår tid.
Jag tror inte världen går under vid en svensk anslutning till Nato. Jag tror inte heller att den svenska rösten i världen automatiskt tystnar, men för att det inte ska ske krävs några viktiga ställningstaganden. Kärnvapen, kapprustning och minskat stöd för global utveckling är riskfaktorer för hela mänskligheten. Låt oss ta strid för vår rätt att fortsätta bygga gemensam säkerhet för fred och utveckling.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
