Nato De svenska politikerna tycks ha bestämt sig för att gå med i Nato. Men det är en farlig väg att gå. Ett Natomedlemskap gör att Sverige frångår en tradition av konsensus och satsning på välfärdsstaten. Det skriver Jonathan Power tidigare kolumnist för utrikesfrågor för International Herald Tribune.
Sverige är ett land som är olikt nästan alla andra. Om vi förbiser Sveriges militära bidrag på USA:s sida i Afghanistan, så har det gått 206 år sedan Sverige var med i krig.
Sverige var varken involverade i första eller andra världskriget. Många läsare skulle visserligen påpeka att Sverige ingick i en pakt med Nazityskland, som tillät tyskarna att få åtkomst till landets rika järngruvor i norr i utbyte mot att Sverige förblev neutralt. Å andra sidan var Sverige en tillflyktsort för många judar, som smugglades i små fiskebåtar från Danmark.
Idag står Sverige inför en av de viktigaste besluten i landets historia: ska man gå med i Nato eller inte? Fram till nu har man eftersträvat neutralitet och alliansfrihet. Emellertid har den ryska invasionen av Ukraina tvingat många svenskar att utmana föreställningen om att landet inte ska lägga sig i andras angelägenheter, så länge det inte handlat om att bistå med medicinsk hjälp, bistånd, att erbjuda fredsbevarande styrkor för FN eller att öppna sina dörrar för flyktingar (där Sverige tagit emot mer immigranter per capita än något annat land i väst).
För att förstå vad som debatteras i Natofrågan måste man förstå den svenska mentaliteten. Det svenska folket tycker om tanken på att man är annorlunda och fram till nu har de stått utanför Ryssland/väst-konfrontationen. Både under kalla krigets tid och efteråt.
Vad är då så speciellt med Sverige? Först och främst, låt oss tala om Sveriges avundsvärda välfärdsstat, som är en viktig pusselbit för att förstå hur svenskar ser på sig själva. Generösa av naturen, menar man. Instinktivt spenderar de hellre pengar på bröd än vapen. Är Sverige motståndare till individuell frihet och förespråkare av organisering, eftersom det för utomstående verkar som om staten alltid berättar för folket hur de ska leva? Är det ett tankesätt som är för socialistiskt?
Över lag ser folk det inte så. Jag frågade den högt ansedda göteborgsadvokaten Christina Ramberg om detta. “Staten är en vän”, svarade hon, även fast hon aldrig röstar på Socialdemokraterna. Alexandra von Schwerin, en aristokrat och affärskvinna som betalar väldigt höga skatter, säger “Nej, det är en fader”. Denna typ av tänkande betyder att oavsett vilka som sitter vid makten är medborgarnas förtroende stort.
Jag minns när jag en gång talade med den dåvarande statsministern, Fredrik Reinfeldt, vars parti kampanjade mot statens ständiga ingripanden. I vårt samtal upprepade Reinfeldt det klassiska höger-mantrat med krav på sänkta skatter och ville se “en mer effektiv och mindre likformig stat”. Väl vid makten förflyttade han sitt parti åt Socialdemokraternas håll. Han var helt enkelt tvungen.
Känslan av jämlikhet är djupt förankrad i det svenska psyket, förklarade han. “De svenska väljarna tittar inte alltid på sin plånbok. De vill se andra människor få det bättre, så väl som sig själva”. “Vi vill se individens liv blomstra, men med en högre grad av frihet”.
Sverige är speciellt och ovanligt. Landet borde gå sin egen väg, som man har gjort i över 200 år.
Jag frågade honom om var denna ovanligt välvilliga utveckling av människans natur kom från. Kyrkan, politiken eller var exakt? Delvis religion, blev Reinfeldts svar: “fast det knappt är någon som går till kyrkan nu för tiden och vi saknar koppling till gud, så lever kristendomens grundidéer kvar.” Han påpekade även det faktum att Sverige har undvikit krig i över 200 år, vilket inneburit att man dragit nytta av den ekonomiska utvecklingen. “Tack vare det hade vi möjligheten att utveckla välfärdsstaten på 1950-talet. Faktum är att vi under 50-talet såg det som glädjens tid. Vi hade en djup känsla av att vi har råd.”
Ekonomin har puttrat på, i princip oberoende av vilket parti som suttit vid makten. Svenskarna är helt enkelt extraordinärt effektiva och samvetsgranna med sin arbetstid. “När vi arbetar, arbetar vi väldigt väl, även utan att chefen pressar oss”, säger advokat Ramberg.
Svenskarna är Europas japaner, har jag kommit fram till efter att ha levt här i 15 år. En observation som Reinfeldt inte hade något att invända emot. Svenskar är konformister till temperamentet, det är svårt att bryta sig loss och bli en framgångsrik individ. Självklart gäller det inte alla, annars hade det inte funnits något svenskt Ericsson, Tetra Pak eller Volvo, men är konformiteten är stark.
De svenska politikerna tycks nu ha bestämt sig för att leka med elden på tre sätt, med sitt tal om att gå med i Nato. För det första har vi pengarna, som nu kommer gå till försvaret istället för till att förbättra vården och välfärden. Försvarets utgifter förväntas dubblas. Sverige kommer inte längre ha övertaget i jämförelse med andra länder, när det kommer till att lägga pengar på sjukhus, arbetsträning och landets gamla. Det river upp ett sår i de traditionella prioriteringarna och hur man brukar agera. Över tid kommer detta påverka och förändra det svenska sättet att styra samhället.
För det andra kommer man, genom att skiljas från sitt framgångsrika förflutna präglat av neutralitet, ådra sig Rysslands vrede. Det kommer, ironiskt nog, leda till att Sverige blir mer osäkert jämfört med idag. Det skulle vara ett totalt motsägelsefullt drag. Ryska ubåtar kommer helt enkelt parkera sig i Östersjön, kanske utrustade med kärnvapen. Moskva har redan tydliggjort detta.
För det tredje verkar det, utifrån hur beslutet debatteras, som att ingen folkomröstning planeras. De gamla traditionerna av yttrandefrihet slås ner under en stockholmsbaserad konsensus kring att intåget i Nato ska ske snabbt. Det är en panik till följd av det som skett i Ukraina. Riksdagen tycks öppna upp för att Sverige ska kastas in i Nato av USA, som utnyttjar de svenska väljarnas oro kring den ryska invasionen. Det är farligt. Det skulle mycket väl kunna komma en kraftfull reaktion, om inte nu, så när kriget mellan Ryssland och Ukraina ebbar ut.
Undersökningar visar att runt 55 procent av svenskarna vill att landet går med i Nato, men kvar blir då de 45 procent som inte vill det. Det finns ingen konsensus. Det är en seriös splittring. Detta är inte den svenska samhällsmodellen. Det passar inte ihop med andra delar av Sveriges etos. Detta är inte den svenska själen.
Svenskarna gillar inte att stora utrikespolitiska beslut tvingas på dem. När beslut fattades om att gå med i Euroområdet kallades det till folkomröstning, och folket gick mot beslutsfattarnas råd och röstade nej. En folkomröstning rörande Natomedlemskap är en nödvändighet.
Sverige är speciellt och ovanligt. Landet borde gå sin egen väg, som man har gjort i över 200 år. Jag tvivlar på att svenskarna som löser konflikter med konversation hellre än konfrontation, som undviker andra länders konflikter, kommer att bli lyckliga i Nato.
Det var Nato som provocerade Ryssland, vilket lade grunden till det fnöske som slutligen blev elden bakom det ukrainska kriget. Glöm inte att Sverige var emot expansionen av Nato under president Bill Clintons tid. Då bedömde man att det vara onödigt och kontraproduktivt. Dessutom försökte Sverige för några år sedan övertyga baltstaterna om att inte gå med i försvarsalliansen. Att nu göra en helomvändning är mycket oklokt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
