Valet 2022 Jag bävar inför vad en seger för högerpartierna i valet den 11 september kan föra med sig. De förändringar vi skulle se innan nästa val 2026, känns skrämmande att ens tänka på. Men jag tror att vi behöver göra det. Inte ducka för allvaret i situationen. Det skriver Lina Stenberg, författare och aktiv i S-kvinnor.
Jag räknar dagarna till valet och skräcken växer. Jag märker en klump i magen, och ja det känns overkligt. Försöker intala mig att det är vilket val som helst. Att det säkert går som det förra, det förrförra. Att väljarna är med på noterna, att de ser vad som står på spel. För oj vad mycket som står på spel den 11 september 2022. Nu om någonsin kommer svenska väljare att göra det som demokratin går ut på. De kommer göra informerade val. Rösta på det parti som kan erbjuda dem den framtid som gynnar väljaren men också samhället bäst. De kommer att gå igenom tidigare mandatperioder och utvärdera hur partierna har skött sig, vad de lovat och vad de hållit. Vilka som bevisat att de går att lita på och vilka som har diskvalificerat sig. Det borde gå till så här, men jag vet ju att det sällan funkar så. Nej, det är oftast på andra sätt svenskarna tar beslut om hur de ska rösta.
Svenska väljare bestämmer sig sent och de velar länge, visar undersökningar. Även om fyra av tio är partilojala – övertygade om hur de ska rösta långt innan valet. Bland övriga sex av tio kan mycket hända dagarna innan valdagen. Enligt statsvetaren Maria Oscarsson finns ett beteendemönster bland de osäkra väljarna. Först sållar de bort partierna som de vet att de inte vill rösta på, ofta på ideologiska grunder, sedan väljer de mellan två till tre partier som ligger dem närmast. Och beslutet om vilket parti som får valsedeln sker i de flesta val sent in på valdagen.
De flesta väljarna velar alltså. Men även om det är vanligast att väljarna håller sig inom blocken finns också en överraskande stor rörlighet. Bland de som överväger att rösta på Moderaterna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna är även Socialdemokraterna ett alternativ för upp till var femte väljare. Spelplanen ligger alltså öppen. Vidöppen, på gott och ont. Men vad står det då mellan, varför är valet så viktigt? Jag hade kunnat använda ordet ”ödesval” om det inte varit så uttjatat. Så missbrukat i alla tidigare valrörelser när det kanske inte varit exakt så här allvarligt läge. Men jag vill försöka fånga in hur avgörande det kan vara att rösta utifrån vad partierna faktiskt vill. Inte utifrån snitsiga oneliners i en avslutande partiledardebatt. Inte utifrån glossiga bilder på Instagram eller i de snabbaste, mest förenklade tweetsen om komplexa, svåra frågor.
De flesta väljarna velar alltså. Men även om det är vanligast att väljarna håller sig inom blocken finns också en överraskande stor rörlighet.
I höstas ägnade jag mycket tid åt att läsa riksdagsmotioner. Som research till boken Feminism på riktigt (Premiss förlag, 2022) gick jag igenom vad partierna ville ha för politik för att skapa ett jämställt samhälle (spoiler alert, bara S och V och delvis MP har en sådan politik enligt boken). Ganska snabbt förstod jag att riksdagsmotionerna är texter där partierna säger vad de faktiskt menar. Visst, här finns också floskler. Men betydligt oftare finns noga uttydda skrivelser om vad de vill inom olika politikområden. Och det var i det här läsandet som jag förvånades av hur nära under ytan som högerpartiernas riktiga avsikter finns. Hur det räcker att bara skrapa lite på ytan – bortom slängiga tweets, stylade Instagramposter och tillrättalagda hemsidor – för att få betydligt bättre information om vad partierna vill framåt.
Vem som helst kommer åt motionerna på riksdagens hemsida. De är inte hemliga eller ens svåra att hitta. Men de är torra, tråkiga rentav, och inte någon lektyr jag kan rekommendera. Därför besparar jag er den upplevelsen och gör några snabba nedslag som väldigt tydligt illustrerar vad det högerkonservativa blocket vill om de får makten efter höstens val. Som Sverigedemokraternas långa textsjok om Medborgarskapet med stort m i sina motionstexter, som ger en tydlig förespegling om vad som väntar om de får makten. Hur den annars torra texten plötsligt övergår i ett närmast religiöst, vördnadsfullt språk när processen för det upphöjda medborgarskapet beskrivs. Människor ska ”upptagas” till medborgare. De ska bli en del av ett ”sammanhållet folk”. Och inbäddat i de fina orden finns ett ytterligare skifte. Det ska bli svårare att bli medborgare, det ska ta längre tid, så att ”utlänningen ska ha hunnit rota sig i Sverige ordentligt”. Hunnit rota sig alltså, men samtidigt ha försörjningsförmåga, klara fler antagningsprov och gå igenom fler instanser än i dag liksom svära en lojalitetsförklaring. Kanske svårast för många blir nog ändå att under tiden för ”rotandet” inte få ta del av svensk välfärd. Sverigedemokraterna vill nämligen att all välfärd ska villkoras till medborgare. I första hand gäller detta ”de bosättningsbaserade förmånerna i sjukförsäkringen”, som barnbidrag, föräldrapenning och bostadsbidrag.
Här behöver vi stanna upp och reflektera en stund. För vi behöver ta in och på riktigt förstå vad Sveriges tredje största parti vill. Det handlar alltså om att göra det så svårt som möjligt för invandrare att klara sig ekonomiskt i Sverige. Det handlar om att använda medborgarskapet som det lagliga verktyget att kunna skilja folk från folk. Att som en del i ett större maskineri skapa ett ”Sverige åt svenskarna”, med nollinvandring, återvandring, utvisningar och med allt ansvar på den en gång invandrades axlar i att fixa sin egen integrering. Inga etableringsjobb, inga satsningar på att stötta nyanlända barn med språket, inga förebyggande insatser i landets förorter.
Ganska snabbt förstod jag att riksdagsmotionerna är texter där partierna säger vad de faktiskt menar.
Jag försöker se ett Sverige framför mig där den femtedel som är födda utomlands ”inte borde vara här”. Ett samhälle där mina barn men inte andras ska få ta plats på sina villkor, där mina barn men inte andras får ha ett modersmål och ett ursprung att vara stolta över. Ett Sverige där vissa ska känna sig naturligt välkomna, med självklara rättigheter, medan andra, baserat på deras hudfärg eller brytning ska känna sig osäkra, känna att de inte är välkomna, känna sig rädda. Och det finns fog för den rädslan. För det talas inte bara om återvandring och det är inte bara ”islamister” som helt rumsrent börjat användas som skällsord på sistone. Det talas om folkräkningar, om gryningsräder. Det talas om murar, om militär som ska kallas in. Det talas om att skjuta skarpt. Ja ni vet ju. KD:s partiledare frågade sig i radio varför det inte sköts skarpt när en högerextrem dansk-svensk youtubare provocerade fram upplopp i svenska förorter.
För SD är inte ensamma längre i att se vart gränserna går i den svenska debatten med sina politiserade och polariserande testballonger. Ebba Busch går numera ungefär lika långt i att förklara hur Sverige är ett land för vissa men inte för andra. Nu senast föreslog hon ”hembesök” för att komma åt ”bidragsberoende”. Egentligen handlar det om långtidsarbetslöshet och långvarig sjukdom och hur allt fler blivit utförsäkrade och som sista utpost hänvisas till försörjningsstöd. Men hur jagar man på dessa som av KD ses som ”latmaskar”? Man anlitar kontrollanter som ser till att ”de arbetsföra arbetslösa” inte längre får försörjningsstöd. I stället ska de jobba. Alliansens ”jobblinje” är numera inte bara ett sätt att straffa ut arbetare eller människor långt från arbetsmarknaden. Numera är det en linje som även kan användas för att ännu mer misskreditera invandrargrupper eller förorter.
Moderaterna har också en politik där bara vissa räknas. Här ska de som gör rätt – eller råkas födas in i en resursstark familj – belönas. De andra, de som gör fel ska i stället bestraffas. Därför siktar deras politik på att göra livet lättare för landets rika. Höja taket i RUT, utvidga tjänsterna så att mer ingår, införa privata sjukvårdsförsäkringar och ha fler privata vinstdrivande företag i välfärden. Allt för att ge de som har råd fler gräddfiler. Och de andra då? Precis som hos KD finns en latmask-retorik som går ut på att göra det så svårt som möjligt för låginkomsttagare att göra annat än att jobba. Därför vill de införa ett bidragstak, som de menar ska komma åt de ungefär 50 000 hushåll som har ”många bidrag staplade på varandra” och där de menar att jobb därmed inte lönar sig.
För vi behöver ta in och på riktigt förstå vad Sveriges tredje största parti vill. Det handlar alltså om att göra det så svårt som möjligt för invandrare att klara sig ekonomiskt i Sverige. Det handlar om att använda medborgarskapet som det lagliga verktyget att kunna skilja folk från folk.
Och det är egentligen inte enskilda partier som grundar hela sin politik på den här inställningen. Hela högern, från Centerpartiet i mitten till Sverigedemokraterna långt ut på högerkanten vill att sjukförsäkringen och arbetslöshetsstödet ska hållas låga. Samma sak gäller stöd till barnfamiljer. För vem blir förvånad när SD vill att flerbarnstillägget ska göras om till ett ”flerbarnsavdrag” för att inte gynna stora invandrarfamiljer. När ledande moderater vill att försörjningsstödet inte bara ska minska och endast ges vid en motprestation i form av arbete, utan delas ut i form av ” matcheckar”. Eller när ledande SD-politiker vill ge födande kvinnor ett förstföderskestöd på 20 000 kronor. När Ebba Busch pratar om de specifikt svenska värderingarna, byggda på kristendom, som invandrare måste anstränga sig att ta efter. Eller Moderaternas förslag om att ändra i brottsbalken så att föräldrar får ett större ansvar för barn som begår brott. Vart och ett av förslagen kan låta skrattretande, absurda. Men sammantaget ger det en bild av en politik som vill något helt annat med Sverige.
Partierna säger inte detta, men efter att ha läst hundratals riksdagsmotioner är det inte svårt att sammanfatta partiernas politik så här: Människor har olika värde. Enligt SD är det medborgarskapet, eller snarare ”svenskheten” som avgör. Enligt KD är det främst värderingarna, och det är oklart om du kan vara en god svensk utan att ha en nordisk-kristen bakgrund. Enligt M, men även C och L är det annat som avgör när samhället delas in i två kategorier. Den första är de som redan har pengar, de som har tagit sig fram, som gör allt rätt, som jobbar och sliter och som inte klagar. Den andra består av de som inte gör allt rätt. De som inte har inre drivkrafter att utbilda sig, avancera. De som antingen jobbar men klagar eller som inte jobbar och därmed anses som tärande på samhället. Och här kommer vi oundvikligen tillbaka till det vi står inför i september. Till det som faktiskt står på spel i valet.
Det går så klart inte att förutse framtiden och kanske är det dumt att spekulera. Men jag tror att vi behöver konkretisera vad det är för politik de tre partierna med lätthet kan enas i och som de mycket väl skulle genomföra på direkten bara de fick chansen.
För visst har högern alltid haft en politik där människor ses som olika värda. Visst har de alltid velat se en större skiktning mellan de som har och inte har i samhället. Men den nya konservativa oppositionen har en politik som går ut på ännu större splittring än tidigare. För även om de tre partierna M, SD och KD inte är helt överens om vilka som ska exkluderas, så finns det en tillräcklig överlappning och en tillräckligt stor samsyn att det inte borde förvåna någon vad de skulle göra om de fick makten i höst.
Det går så klart inte att förutse framtiden och kanske är det dumt att spekulera. Men jag tror att vi behöver konkretisera vad det är för politik de tre partierna med lätthet kan enas i och som de mycket väl skulle genomföra på direkten bara de fick chansen. Jag tror att ett regeringsskifte skulle märkas överallt, i alla politikområden, i hela landet. Vi skulle få se en hel del allmänborgerliga käpphästar bli verklighet, som höjningar av RUT, fler jobbskatteavdrag, sänkta skatter och fler privata alternativ i välfärden.Men det skulle inte stanna där.
Nollinvandring skulle bli en realitet, återvandring skulle uppmuntras av svenska myndigheter och kanske skulle minusinvandring bli ett prioriterat politiskt mål. Hemspråk skulle tas bort i skolorna, liksom särskilda stöd till skolor i utsatta områden. Svenskhet skulle upphöjas på ett helt annat sätt och premieras i skolan, på arbetsplatser, i kulturlivet och i politiken. Muslimer skulle få det betydligt svårare i samhället, bli ännu mer stigmatiserade, kanske skulle moskéer avlägsnas.
Jämställdhetsmyndigheten skulle skrotas, all genuspedagogik tas bort och Pride förmodligen bli ett minne blott. En barnomsorgspeng skulle införas så att mammor kan vara hemma i många år och de vikta pappamånaderna skulle tas bort. Svensk arbetsmarknad skulle bli ännu mer otrygg, mer flexibel, på arbetstagarens bekostnad. Provanställningstiden skulle öka från sex till tolv månader, skyddsombuden skulle förmodligen ersättas av ”oberoende ombud” och fackets roll minska betydligt på enskilda arbetsplatser, men också i samhället.
När jag skriver detta är det snart bara tre månader till valdagen. Jag räknar dagarna och jag bävar. Men det går inte att vara rädd, det finns ingen tid till det.
I välfärden skulle arbetsbristen förmodligen öka på grund av återvandring och nollinvandring, och här skulle sannolikt planer sjösättas för att locka fler kvinnor som ”passar bättre att jobba i vård och omsorg än män”. Och klimatet då? Den enskilt största samhällsutmaningen vi står inför skulle hamna långt ner på dagordningen. Förmodligen skulle mer kärnkraft planeras att byggas ut, men läggas ner efter att man insett det omöjliga i projektet.
Vilka fler förändringar vi skulle se, inom ett halvår, ett år, innan nästa val 2026, känns skrämmande att ens tänka på. Men jag tror att vi behöver göra det. Inte ducka för allvaret i situationen. Jag ser framför mig ett kallare samhälle där vi ställs mot dem ännu mer än i dag. Men jag ser också ett dummare samhälle, ett där politikerna talar om för oss väljare vilka som har vilket värde. Ett samhälle där komplexitet försvinner och där kritiskt tänkande inte uppmuntras. Nej, det är knappas upplyftande att läsa riksdagsmotioner skrivna av de här partierna som tillsammans vill ta över Sverige. De har så tydliga mål om ett helt annat samhälle än vad vi har i dag. Ett helt annat Sverige än vad jag vill bo i.
Därför går det inte annat än att bäva inför vad den 11 september kan föra med sig. För jag tror inte att de flesta svenskar vill ha de här högerpartiernas totaluppdelade samhälle, där vi inte har samma värde. Jag tror att de flesta liksom jag vill leva i ett Sverige där vi ser varandra, där vi kan leva tillsammans och acceptera varandras olikheter. Ett Sverige där medmänsklighet är överordnat snålhet, där vi hjälps åt och där ingen är mer värd än någon annan, vare sig det beror på svenskhet, klass eller religion. Allt det som är så viktigt i en demokrati där allas lika rättigheter skyddas av lagen.
När jag skriver detta är det snart bara tre månader till valdagen. Jag räknar dagarna och jag bävar. Men det går inte att vara rädd, det finns ingen tid till det. Och det är, inser jag, inte i rädslan som möjligheterna finns. För partierna gör faktiskt ett val. Att antingen prata gemenskap, stärkt välfärd och ett samhälle som håller ihop eller att som Åkesson, Busch och Kristersson ta till skrämseltaktik och skilja på folk och folk. Sex av tio väljare har inte bestämt sig än. Tänk vilka möjligheter det finns. Och jag tänker så här. Låt högern skrämmas bäst de vill. Kan vi stå vi upp för framtidstro och sammanhållning, då behöver vi inte vara rädda.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
