Fredagskrönika Trots talibanernas maktövertagande utvisar Sverige flyktingar till Afghanistan. Det går inte försvara att Sverige i detta är ett av de hårdaste länderna.
Utvisningarna till Afghanistan är en skandal. Det går inte att beskriva detta på något annat sätt.
En lika präktig som obegriplig skandal.
I helgen skrev journalisten Thord Eriksson ett reportage om 22-åriga studenten Sahar Soltani, som kom till Sverige med sin familj 2015. Hon har läst gymnasiet, lärt sig närmast perfekt svenska och pluggar nu på Chalmers. Hon, hennes mamma och småsyskon, har in i det längsta hoppats på ett besked om att få stanna.
Migrationsverket bedömer att de måste återvända till Afghanistan. Att de kan göra det. Att livet kan bli bra där.
Sahar Soltani är också bara ett i raden av exempel.
Migrationsverket menar att de bara följer reglerna, att det är säkert i Afghanistan nu.
Men för bara ett år sedan, när Kabul föll i Talibanernas händer, var stämningen en helt annan. Då kunde vi se hur desperata människor trängdes utanför Kabuls flygplats, hängde utanför flygplan som var på väg att lyfta och sprängdes till döds när en bomb exploderade vid en av flygplatsens portar.
Jag satt själv i samtal med Utrikesdepartementet och internationella organisationer då, för att få ut en grupp som arbetade för PEN i Afghanistan. De kom inte ut under den mest akuta evakueringen, lämnade flygplatsen bara minuter innan bomben exploderade, men till slut lyckades de ta sig till Sverige.
Det var förstås en grov felbedömning, att betrakta Afghanistan som säkert då. Men vad ska man då säga nu?
UD gjorde ett fantastiskt arbete, som löpte på under hela hösten för att alla verkligen skulle komma ut.
Men de mest dramatiska bilderna från Kabul hade knappt hunnit publiceras förrän Migrationsverket återigen började fatta beslut om att tvinga flyktingar från landet att återvända. Det hade ju vid den tiden redan pågått ett tag. Riksdagen brottades länge med frågan hur de ”ensamkommande” afghanska flyktingarna från tiden runt 2015 skulle behandlas, och efter att Miljöpartiet drivit en human linje i frågan landat i en kompromiss som gjorde att de som genomgick gymnasieutbildning fick stanna. Men det var en räddningsplanka med gott om hål i, och i praktiken har utvisningarna i många fall fortsatt.
Långt ifrån alla fick stanna, trots att varningarna redan då duggade tätt om att talibanerna var på väg att återta kontrollen över landet och återskapa det medeltida, kvinnoförtryckande, människorättsvidriga system som kollapsade efter kriget 2001.
Det var förstås en grov felbedömning, att betrakta Afghanistan som säkert då. Men vad ska man då säga om att Migrationsverket gör samma bedömning nu, när Talibanerna är tillbaka. När informationen om läget i landet är knapphändig. När läget dessutom förändras hela tiden, i takt med att Talibanerna visar mer av sitt rätta jag.
I dag har Sverige Europas kanske hårdaste linje mot flyktingar från Afghanistan. Sedan 2015 har många lämnat för andra länder inom EU, där de fått uppehållstillstånd.
I en kommentar i sociala medier till Thord Erikssons artikel skrev FN:s tidigare biträdande generalsekreterare Jan Eliasson: ”Inhumant och fullständigt orimligt. Hur har vi hamnat här?”
Det var en av de mest återhållna kommentarerna jag läste om Erikssons reportage. Andra talade om katastrof, hjärnsläpp, galenskap.
Jag lutar själv mer åt den sortens beskrivningar.
Jesper Bengtsson, är chefredaktör för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
