Arbetsmarknad De negativa effekter höga löner har på sysselsättningen har överdrivits. Nya empiriska metoder, som bland annat använts av Nobelpristagare i ekonomi, visar att höjda minimilöner inte behöver leda till färre jobb. Det skriver Daniel Lind.
Under de senaste decennierna har den nationalekonomiska arbetsmarknadsforskningen utvecklats snabbt. Ett viktigt skäl till detta är att den empiriska forskningens resultat inte tillräckligt ofta har stämt överens med den dominerande tanketraditionens förutsägelser. För att öka kunskapen om orsakerna bakom detta glapp har nya empiriska metoder och ny teori utvecklats. Inte minst gäller detta för hur lägstalöner påverkar sysselsättningen.
Som ett erkännande av den här forskningens betydelse tilldelade Kungliga Vetenskapsakademien Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne år 2021 till tre forskare – David Card, Joshua D. Angrist och Guido W. Imbens – som metodologiskt och empiriskt har bidragit med avgörande insikter om bland annat det här sambandet. Ekonomipriskommittén uttrycker sig så här om Cards forskning: ”Hans studier från början av 1990-talet utmanade tidigare etablerade sanningar, vilket ledde till nya analyser, och ytterligare fördjupad kunskap. Resultaten visar bland annat att höjda minimilöner inte behöver leda till färre jobb.” Kommittén uttrycker sig också så här om pristagarnas bidrag och den efterföljande forskningen: ”Sammantaget har vi i dag en betydligt bättre bild av hur arbetsmarknaden fungerar än vi hade för 30 år sedan.”
I syfte att introducera den här forskningen för en bredare svensk publik, har facken inom industrins produktivitetskommission låtit en doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm sammanfatta den nya arbetsmarknadsforskningen i en rapport. Den här forskningsöversikten presenterades på Svenska Dagbladets debattsida den 19 juni.
Arbetsgivaren har makt att – inom vissa ramar – välja vilka löner de ger sina anställda.
Hur kan det komma sig att höjda lägstalöner inte behöver leda till färre jobb? Den tidigare – och till del även i dag – dominerande tanketraditionen baseras på antagandet om lagen om ett pris (law of one price). Den innebär att det finns en marknadslön: en lön som alla arbetsgivare omedelbart måste anpassa sig till. En avvikelse nedåt med en krona innebär att alla anställda omedelbart avslutar sin anställning och söker sig till arbetsgivare som betalar marknadslönen. En avvikelse uppåt med en krona innebär i stället att arbetsgivaren omedelbart översköljs av hugade personer som vill tjäna en krona mer än i sin nuvarande anställning.
Förutom att detta är en orealistisk beskrivning av arbetsmarknaders funktionssätt visar antagandet att enskilda arbetsgivare inte spelar någon roll i den dominerande tanketraditionen: de har endast att anpassa sig till den rådande marknadslönen. I verkligheten ser vi ju dock att arbetsgivare sätter olika löner för liknande arbeten/arbetsuppgifter. Arbetsgivaren är således inget viljelöst offer för marknadens osynliga hand. Tvärtom. Arbetsgivaren har makt att – inom vissa ramar – välja vilka löner de ger sina anställda; lönepolitik är legio.
Även om detta uppenbara faktum tidigare förbisågs i arbetsmarknadsforskningen är tanken om arbetsgivarmakt inte ny. Redan på 1930-talet introducerades begreppet monopsoni för att beskriva en situation där arbetsgivaren har lönesättande makt över sina anställda, men levde därefter i skuggan av den dominerande tanketraditionen (jämför med det motsatta begreppet monopol, då det finns en säljare). I dag är det ett mycket aktivt forskningsfält, med nya analyser och artiklar publicerade i en strid ström. I den här forskningen är det två orsaker som främst förklarar arbetsgivarnas lönesättarmakt. Den första handlar om att det finns friktioner på arbetsmarknaden som innebär att det tar tid för anställda att hitta ett nytt jobb och för arbetsgivare att hitta nya medarbetare. Det kan också handla om att anställda inte bara agerar utifrån sin egen lön utan även utifrån vad kollegorna tjänar. Dessa sökfriktioner innebär således att antalet realistiska arbetsgivare är mindre än antalet potentiella arbetsgivare. Den andra orsaken handlar om att andra aspekter av arbetet, till exempel arbetsmiljö och pendling, inte fullt ut avspeglas i lönen. Det betyder, återigen, att antalet realistiska arbetsgivare är mindre än antalet potentiella arbetsgivare.
När arbetsmarknaden kännetecknas av imperfekt konkurrens – när arbetsgivaren har makt att påverka de anställdas lönenivå – kan ett utfall bli att lönen blir lägre än den anställdes bidrag till verksamheten.
Det mindre antalet realistiska alternativ för de anställda innebär att arbetsgivarna ges monopsonimakt: att de kan bestämma lönen – uppåt eller nedåt – utan att verksamheten påverkas på något dramatiskt sätt. I en nyligen släppt forskningsöversikt sägs följande: ”That labour markets have important elements of monopsony power is becoming clear beyond any reasonable doubt”. David Card uttrycker sig så här: ”…the time has come to recognize that many – or even most – firms have some wage-setting power”.
När arbetsmarknaden kännetecknas av imperfekt konkurrens – när arbetsgivaren har makt att påverka de anställdas lönenivå – kan ett utfall bli att lönen blir lägre än den anställdes bidrag till verksamheten. Arbetsgivaren använder sig då av det faktum att den anställde inte är särskilt känslig för en lägre lönenivå eller en långsammare lönetillväxt än vad hens bidrag till verksamheten i praktiken motiverar (om nu hen kan avgöra det bidraget).
Den här mekanismen används i den nya arbetsmarknadsforskningen för att förklara varför höjda lägstalöner inte behöver leda till färre jobb: när lönen ligger under marginalproduktiviteten kan lönen öka utan att jobben blir färre. Sådana här artificiellt låga löner försämrar därmed arbetsmarknadens funktionssätt. Högre lägstalöner kan således bidra till det motsatta. Den sammantagna bilden av den empiriska forskningen är att höjda lägstalöner inte har någon, eller närmast försumbar, negativ effekt på sysselsättningen. Ibland är sysselsättningseffekten snarare något positiv. Detta gäller bland annat i USA, Storbritannien och Tyskland. I en forskningsöversikt beställd av den brittiska regeringen sägs följande: ”Overall, the most up to date body of research from UK, US and other developed countries points to a very muted effect of minimum wages on employment…”. Utifrån detta dras slutsatsen att den brittiska minimilönen kan höjas till 60–70 procent av medellönen utan att sysselsättningen påverkas nämnvärt.
I ljuset av den här internationella trenden är det dags att uppdatera föreställningen om att de svenska lägstalönerna i alla lägen är exceptionellt höga.
Runt om i västvärlden har forskningen om lägstalöner resulterat i en förnyad politisk diskussion om förekomsten av lägstalöner och deras lämpliga nivåer. Tyskland, USA och Storbritannien är viktiga exempel på länder där minimilönerna markant har eller är på väg att göra det. Även om det är svårt att med någon exakthet jämföra med Sverige motsvarar den nuvarande brittiska nationella minimilönen om 9,5 pund per timme (från 23 år) ungefär en månadslön (160 timmar) om 19 000 kronor. Den brittiska lägstalönen per månad kommer även att höjas ytterligare under kommande år och det konservativa partiet vill att den år 2024 ska uppgå till 20 500 kronor. Med nuvarande växelkurs motsvarar den kommande tyska lägstalönen (vilken införs i oktober) om 12 euro drygt 20 000 kr i månadslön. I USA pågår arbetet med att införa en federal minimilön på 15 dollar per timme (drygt 19 000 kr i månadslön) och detta kompletteras med snarlika reformer på delstats- och lokal nivå. I ljuset av den här internationella trenden är det dags att uppdatera föreställningen om att de svenska lägstalönerna i alla lägen är exceptionellt höga. Detta gäller särskilt om vi även beaktar den flexibilitet som möjliggörs av att lägstalönerna är anpassade efter olika kollektivavtal.
Även om den nya arbetsmarknadsforskningen visar att den negativa effekten på sysselsättningen av höga lägstalöner är mycket mindre än vad den dominerande tanketraditionen förutsäger, är det här sambandet i sig inte tillräckligt för att bedöma den ekonomiska lämpligheten av olika nivåer av lägstalöner. Forskningen visar även att höjda lägstalöner tycks leda till att färre anställda väljer att avsluta sin anställning, vilket innebär en minskad kostnad för arbetsgivaren. En annan möjlig konsekvens som lyfts fram inom nationalekonomin är att ökade lönekostnader driver på den tekniska utvecklingen, och därmed produktiviteten, eftersom kostnaden för kapital minskar relativt lönekostnaden. Monopsoniforskningen indikerar just att höjda lägstalöner i praktiken driver på produktiviteten, på både företags- och individnivå. En relaterad mekanism är den så kallade effektivitetslöneteorin: att en högre lön stimulerar de anställda att arbeta smartare/hårdare än tidigare. En mer makroorienterad effekt som Ekonomipriskommittén nämner är att högre lägstalöner gör det mer lönsamt att befinna sig på arbetsmarknaden. Detta bidrar i sin tur till högre sysselsättning, i enlighet med tanken att utbudet skapar sin egen efterfrågan. Forskning om den amerikanska arbetsmarknaden indikerar att en höjning av lägstalönen kan leda till att fler väljer att engagera sig politiskt.
Forskningen visar även att höjda lägstalöner tycks leda till att färre anställda väljer att avsluta sin anställning, vilket innebär en minskad kostnad för arbetsgivaren.
Den nya arbetsmarknadsforskningen, med sitt fokus på empiriska analyser och utvecklade tankeramar, innebär ett stort steg i riktning mot en mer realistisk och verklighetsanknuten syn på hur arbetsmarknader i praktiken fungerar, inte minst den svenska. Alla som på något sätt tänker på eller arbetar med att förstå svensk arbetsmarknad – och dess lönebildning – inser att teorin om perfekt konkurrens har mycket lågt förklaringsvärde. Arbetsgivarnas lönesättarmakt är påtaglig och till och med institutionaliserad i form av Medlingsinstitut och Industriavtal.
Med den centrala roll som de fackliga organisationerna har på svensk arbetsmarknad följer självklart ett stort ansvar, inte minst när det gäller nivån på lägstalönerna. Monopsoniforskningen erbjuder argument för att Sveriges historiskt sett relativt höga lägstalöner inte har den negativa sysselsättningseffekt som många ekonomer och arbetsgivarintressen vill göra gällande. Men mer forskning på svenska förhållanden är nödvändig, även om det sannolikt ter sig oklokt att trycka upp lägstalönerna utan gräns: någonstans, vid någon nivå, blir de negativa sysselsättningseffekterna sannolikt mer än högst begränsade.
Utifrån en uppfattning om vad som är ett ekonomiskt anständigt liv, är den fackliga utmaningen att försöka beakta alla ekonomiska aspekter och göra en rimlig avvägning mellan dem. Vad händer med jobben på kort sikt? Vad händer på längre? Hur påverkar lägstalönerna produktiviteten och arbetsgivarens kostnader för nyanställningar? Påskyndas teknikutvecklingen? Kommer de anställda att bidra mer till produktionen när de har ”belönats” med en högre lön? Innebär en högre lägstalön att arbetskraftsdeltagandet ökar – och därmed, på lite sikt, till fler jobb? Hur påverkar den här ökade sysselsättningen konsumtion och investeringar? Reagerar arbetsgivaren genom att minska andra marginaler när lägstalönerna höjs, till exempel genom fler deltidsanställda eller minskad kompetensutveckling?
Trots att den monopsonistiskt inriktade forskningen om arbetsmarknaden i mer än 30 år har bedrivits inom det internationella forskarsamhället – och trots att den nu har tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne – har dess tankeramar i mycket begränsad omfattning nått svensk arbetsmarknad och dess fackliga organisationer. Detta har resulterat i att politiker, ekonomer och andra tyckare nära allierade med Sveriges arbetsgivarorganisationer helt dominerar den kunskapsmässiga och politiska diskussionen om Sveriges lägstalöner. Det dominerande budskapet har då, av naturliga skäl, blivit aningen ensidigt: lägstalönerna skapar massarbetslöshet. Facken gynnar bara insiders och struntar i de som saknar jobb. Facken är ett särintresse för några få. Minskad facklig makt leder därför till att alla får det bättre. Facket, med stort F, är ett tillväxthinder.
Den nya arbetsmarknadsforskningen innebär ett stort steg i riktning mot en mer realistisk och verklighetsanknuten syn på hur arbetsmarknader i praktiken fungerar, inte minst den svenska.
På ett mer övergripande plan riskerar avsaknaden av en uppdaterad tankeram att leda till att det fackliga Sverige läser av omvärldsskeenden på ett otillfredsställande sätt. Detta kan i sin tur bidra till att fokus riktas mot fel saker och att fel reformer föreslås. Som part och samhällsaktör är det därför centralt för det fackliga Sverige att höja ambitionsnivån.
Den nya arbetsmarknadsforskningen tillerkänner facken och arbetsgivarna helt centrala och mycket aktiva roller i hur arbetsmarknaden fungerar. Det innebär att forskningen blir mer verklighetsförankrad och nyanserad. Den här nyanserade förståelsen är gynnsam för de fackliga organisationerna och ger dem en mer positiv och konstruktiv roll på arbetsmarknaden. Frågan som bör ställas är därför: hur kan vi – det fackliga Sverige i vid bemärkelse – sprida den här forskningen och bidra till att den utvecklas? I många delar är vi även ett av de mest intressanta studieobjekten. Således: hur kan vi med kollektivavtal, lönestatistik, nätverk och forskningsprojekt aktivt understödja och ta tillvara en fördjupad kunskap om och ökad förståelse för hur vår omhuldade partsmodell i praktiken fungerar och vad den leder till? Detta skulle leda fram till nya insikter och åsikter, stärka det fackliga Sveriges ställning i samhällsutvecklingen och bidra till ökad samhällsnytta.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
