Fredagskrönika Hur medierna än agerar fastnar de nästan alltid i spelteori om förhandlingar, maktkamp och jakt på majoritet. Det duger inte när väljarna ska rösta den 11 september.
Av Jesper Bengtsson
Riksdagen stängde för sommaren med en het politisk debatt och ett beslut som stärker pensionerna för de som har lägst inkomster.
Ett viktigt beslut för de som berörs.
Ändå handlade större delen av debatten om det politiska spelet. Om att få en majoritet i parlamentet. Om vem som vill prata med vem. Om Amineh Kakabavehs inflytande som vågmästare. Om det stökiga läge som varit sedan förra valet.
Det är begripligt att debatten fastnar där, när det de facto är svårt att se hur någon politisk part ska kunna forma en stark majoritet. När blockpolitiken tycks ha gjort comeback och det inte verkar finnas några förutsättningar för förhandlingar med de på andra sidan.
Men ni är det snart val. Om knappt tre månader ska svenska folket återigen bestämma hur starka partierna blir i riksdagsarbetet.
Eftersom journalisterna vill vara opartiska kan de inte gå in och värdera enskilda förslag
Forskningen visar att sådana faktorer som regeringsduglighet och ”statsmannaskap”, eller för den delen förmågan att bilda en regering, är viktiga faktorer när väljarna bestämmer sig. Man kan väl säga att det just nu – varje dag i veckan – gynnar Socialdemokraterna.
Men väljarna måste också få ett stabilt underlag när det kommer till sakfrågorna.
Veckans omröstning handlade om en sådan. Pensionerna. Det fanns två förslag. Det som vann gav pensionärerna lite mer än oppositionens motförslag.
Men hur många av de som följde nyhetsflödet förstod skillnaden mellan förslagen? När de gång på gång konfronterades med analyser och diskussioner som handlar om formalia.
På ett plan handlar detta om mediernas logik. Eftersom journalisterna vill vara opartiska kan de inte gå in och värdera enskilda förslag. De kan bara berätta hur de ser ut. Däremot kan de spekulera i all oändlighet kring spelet som ska slussa förslaget genom riksdagen. Det är ofarligt, värderingsfritt.
Bortsett från att det i sin tur riskerar att skapa en nedvärderande bild av vad politiker ägnar sig åt.
Jag tror att detta är en förklaring till att klimatfrågan har så svårt att på något bestående sätt hålla sig kvar på den politiska dagordningen. Den dyker upp när det händer något dramatiskt. Som när det slås värmerekord efter värmerekord i södra Europa. Och det syns när det hålls toppmöten om frågan, eller arrangeras demonstrationer.
Men inget av detta handlar ju egentligen om sakfrågorna. Det blir också i huvudsak spelteori.
Kan länderna enas om en gemensam skrivning? Vilka länder är emot? Vilka formuleringar är mest kontroversiella?
Som om klimatet kommer att räddas av en bisats i ett dokument.
Här skulle det behövas en betydligt mer avancerad journalistik som uthålligt följer vilka nya metoder som används i klimatarbetet, som granskar vad politiska förslag betyder ”på marken”, som berättar om strategier och projekt.
Sådant saknas inte helt, men märks för lite.
Och klimatfrågan är bara ett exempel. Vad vill partierna egentligen göra för att bryta segregationen i skolan? Vad skiljer dem egentligen åt i kriminalpolitiken? Hur ska köerna i vården kortas?
När vi går till valurnorna den 11 september behöver vi ha svaren på de frågorna.
Därefter kan vi börja fundera på hur partierna ska agera i parlamentet efter valet, vilka de ska förhandla med och hur en stark regering ska kunna bildas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
