Hong Kong/Kina På 25-årsdagen av det brittiska återlämnandet av Hongkong till Kina har formeln ”ett Kina, två system”, urvattnats till oigenkännlighet. Föreställningar om att Hongkong skulle påverka Folkrepublikens utveckling i demokratisk riktning framstår som avlägsna och i stället gäller det omvända. Det skriver Börje Ljunggren, före detta ambassadör i Kina.
Idag den 1 juli är det 25 år sedan britterna återlämnade Hongkong till Kina. Vid ceremonin närvarade såväl premiärminister Tony Blair och prins Charles som president Jiang Zemin och premiärminister Li Peng. Territoriet hade då varit en brittisk koloni i 156 år, ända sedan det första opiumkrigets dagar. Ett stagnerat Kina hade 1841 inte haft något att sätta emot då Storbritannien med sin ”gun boat diplomacy” tvingade landet att bland annat avstå ön Hongkong. Den era som i kinesisk historieskrivning betecknas som ”100 år av förnedring” hade inletts. Ännu i dag, då supermakten Kina tillämpar ”wolf warrior diplomacy”, påminns varje kinesiskt skolbarn om att ”aldrig glömma landets förnedring”.
Grunden för koloniseringen lades i 1842 års Nanjingavtal. 1898 utvidgades kronkolonin till att också omfatta ”nya territorier” – primärt halvön Kowloon – på fastlandet. Det skedde genom ett leasingavtal på 99 år, alltså fram till 1997. En rad länder var på expansionsstigen. Ryssland, Tyskland, Frankrike och Japan tvingade vid samma tid Qingdynastin att avstå territorium och göra eftergifter till dem. En dramatisk illustration av Kinas prekära tillstånd var att ett uppstigande Japan 1898 besegrade kejsardömet i det första ”sino-japanska kriget”.
Grundvalen för den gemensamma deklarationen var formeln ”ett Kina, två system”, i dag urvattnad till oigenkännlighet.
Då premiärminister Margaret Thatcher, ”the iron lady”, i Peking 1982 tog upp frågan om förlängning av 1898 års avtal med Deng Xiaoping, Kinas dominerande gestalt sedan 1978, gjorde Deng klart att varje form av förlängning var utesluten. Den tiden var över. I de påföljande förhandlingarna gick dock Peking med på att Hongkong skulle bli en ”speciell administrativ region” och att territoriet under 50 år skulle tillåtas bevara sin politiska och ekonomiska särart, väsensskild från Folkrepublikens.
Grundvalen för den gemensamma deklarationen var formeln ”ett Kina, två system”, i dag urvattnad till oigenkännlighet. Avtalsparten Storbritannien uppmanas, trots att avtalet formellt gäller fram till 2047, utan omsvep att inte lägga sig i Kinas interna angelägenheter, och inte heller EU har förmått bevara något inflytande. President Xi Jinping, som inte lämnat Fastlandskina sedan covidutbrottet i början av 2020, närvarar vid 25-årsfirandet och installationen av ny chefsminister (Chief Executive). Pekings val har fallit på den garanterat lojale John Lee Ka-Chiu, med en övertygande karriär inom Hongkongs polisväsende. Varje form av brittisk närvaro är utesluten. I sitt anförande efter ankomsten till Hongkong på torsdagen prisade Xi, följdriktigt, ett Kina, två systems vitalitet.
Vid tiden för återlämnandet var Hongkong något av en kronjuvel, ett högt utvecklat finanscentrum med en mängd internationella företag som med Hongkong som brohuvud etablerade sig på fastlandet. Mycket hade hänt i Kina sedan Dengs lansering år 1978 av ”reform och öppning”. Men landet präglades 1997, åtta år efter massakern vid Himmelska fridens torg, ännu inte av några självtillräckliga stormaktsföreställningar. Dengs tes var att man ”skulle bida sin tid” och utan att yvas ”komma i kapp”. Utländska investeringar spelade redan en avgörande roll för det teknologiska språng som radikalt skulle förändra Kina, men det skulle dröja ytterligare fyra år innan Folkrepubliken år 2001 accepterades som medlem av WTO, ett avgörande steg i landets frammarsch mot dagens ambition att skapa en ny världsordning.
Föreställningarna i västvärlden vid tiden för återlämnandet var att det högt utvecklade Hongkong, rättssamhälle med ett dynamiskt näringsliv, skulle kunna påverka Fastlandskinas institutionella utveckling, ja själva systemet. Global konvergens var en grundtanke. Landet skulle successivt bli ”mer som oss”. Istället har den kinesiska partistaten fördjupats, och i dag betraktas tilltagande divergens och växande strategisk misstro som oundvikliga tendenser.
Hongkongs politiska och ekonomiska system vid tiden för återlämnandet var en närmast unik kombination av rättssamhälle med väl skyddade grundläggande fri- och rättigheter, och marknadsekonomi, men Hongkong var inte en demokrati.
Konsekvenserna för Hongkong har varit djupgående. I dag är Shanghai Kinas finansiella centrum och Hongkong ska inlemmas i framväxande ”Greater Bay Area” (GBA) med Guangzhou (Kanton) och hightechstaden Shenzhen. Målet är att till 2035 skapa en integrerad ekonomisk zon med en framträdande roll i den globala ekonomin. Redan i dag är GBA med dess närmare 100 miljoner invånare världens tolfte största ekonomi, mätt i köpkraft betydligt större än Rysslands. Hongkong behöver inte förtvina i denna miljö, men dess framtid bestäms i Peking, och den öppenhet och vitalitet som varit dess kännemärke ses idag som en allvarlig belastning som måste stävjas.
Hongkongs politiska och ekonomiska system vid tiden för återlämnandet var en närmast unik kombination av rättssamhälle med väl skyddade grundläggande fri- och rättigheter, och marknadsekonomi, men Hongkong var inte en demokrati. Den siste brittiske generalguvernören Chris Patten – i dag helt frånvarande i Hongkongs historieskrivning – hade ambitionen att bredda representationen, men tiden rann ut. I det Hongkong, som jag besökte någon vecka efter återlämnandet, fanns dock en inte obetydlig optimism, både politiskt och ekonomiskt. Förvånansvärt länge fanns vissa förhoppningar om en successiv utveckling av representationen i Hongkongs lagstiftande församling, LegCo. Politiker som den legendariske demokratiförkämpen Martin Lee, som jag hade möjlighet att träffa under mina år som ambassadör i Peking, var något av en inkarnation av den parlamentariska demokratins principer.
2014, paraplyrevolutionens år, blev en vändpunkt. Beslutet om valordningen inför 2017 års val av chefsminister utlöste månadslånga fredliga protester, ibland med miljontals deltagare.
Ömsesidig misstro var en oåterkallelig realitet. Själv hade jag 2018 möjlighet att på plats avläsa stämningen. Jag besökte då Hongkong för att delta i ett Stockholm China Forum, arrangerat av det svenska utrikesdepartementet och amerikanska German Marshall Fund. I anslutning till mötet träffade några av oss separat ett antal demokratiförkämpar som annars sällan möts. Tillståndet i Hongkong beskrevs i dystra färger, till och med som semi-auktoritärt, och utsikterna var inte ljusa. En av veteranerna konstaterade att Hongkong befann sig i en bur. Föreställningar om att Hongkong skulle påverka Folkrepublikens utveckling i demokratisk riktning, framstod som avlägsna. Det omvända gällde. Peking ville ha ett avgörande inflytande på utvecklingen i Hongkong och nu kunde man inte längre tala om ”ett land, två system”, utan snarare om ”ett land, ett-och-ett-halvt system”. Uthållighet var ett nyckelord. Internationellt stöd efterlystes, förgäves.
2019 följde protester av mer våldsam natur. Pekings misstro fördjupades av att unga desillusionerade Hongkongbor, som inte ansåg sig ha något att förlora, drev krav på självständighet. Överhögheten svarade med omfattande arresteringar och till och med Martin Lee, nu i 80-årsåldern, liksom ledande medieföreträdare arresterades. 2021 fick Lee en villkorlig dom, men Hongkongs mest framträdande tidningsmagnat Jimmy Lai dömdes till fjorton månaders fängelse. Det handlade helt klart inte längre om att utveckla några rättigheter utan om deras de facto avveckling. 2020 fullföljde Peking processen. Då införde man drakoniska säkerhetslagar som John Lee, Hongkongs tillträdande chefsminister, nu har att verkställa. Allt har sin tragiska logik. Enligt ett nytt följdriktigt dekret från Peking koloniserades aldrig Hongkong utan ockuperades, som om dagens Hongkong uppstått utan yttre påverkan. Historien är till för att förfalskas.
Vilket öde väntar då Taiwan? Efter återlämnandet av Hongkong förekom tal om en liknande lösning, ”ett Kina, tre system”, för Taiwan. Ett faktum är att Peking ser på inlemmandet av Taiwan i Folkrepubliken som en central, icke-förhandlingsbar fråga, och Xi Jinping har visat allt större otålighet i ord och handling. Samtidigt är en fredlig återförening alltmer avlägsen, och Taiwan blir alltmer av ett geopolitiskt epicentrum. Under åren 1950 till 1980 hade USA ett försvarsavtal med Taiwan. USA erkände då Taipei-regimen som hela Kinas regering. 1979 upprättade USA dock diplomatiska relationer med Peking och avtalet löpte ut. Den ett Kina-politik som gällt sedan Folkrepublikens tillkomst gör det omöjligt att ha diplomatiska relationer med både Peking och Taipei, och i dag erkänner bara ett dussintal länder Taipei – Sverige var 1950 det första västlandet som upprättade diplomatiska förbindelser med Folkrepubliken.
2019 följde protester av mer våldsam natur. Pekings misstro fördjupades av att unga desillusionerade Hongkongbor, som inte ansåg sig ha något att förlora, drev krav på självständighet.
Det amerikanska försvarsavtalet ersattes av Taiwan Relations Act, och den utgör i dag grundvalen för Taiwans säkerhet. Centralt i USA:s engagemang är att Taiwans eventuella förening med Folkrepubliken ska ske i fredliga former, med respekt för den taiwanesiska demokratin. Är då Xis Kina berett att med våld återta Taiwan? Då Putins Ryssland den 24 februari, tre veckor efter toppmötet i Peking mellan Xi och Putin, invaderade Ukraina växte spekulationerna om att Peking skulle anse tiden mogen. Möjligheten kan inte uteslutas men NATO:s och västvärldens engagemang för Ukraina torde snarare ha fördjupat Pekings insikt om hur långtgående konsekvenserna skulle bli, i strid mot Kinas långsiktiga intressen.
Den amerikanske statsvetaren Andrew Nathan, som en gång i debatten om den kinesiska partistatens uthållighet myntade begreppet ”auktoritär uthållighet”, har i senaste numret av Foreign Affairs en artikel med titeln ”Beijing Is Still Playing the Long Game on Taiwan – Why China Isn’t Poised to Invade”. Också min bästa gissning är att ett om än alltmer hotat status quo, i allas intressen, trots all kan bestå.
Hongkongs öde är dock redan ett fait accompli, i Folkrepublikens auktoritära ordning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.