SÄKERHETSPOLITIK I spåren av Rysslands invasion av Ukraina har statens ökade våldskapacitet allt mer kommit att framstå som självklart trygghetsskapande. Men hur kan trygghet rimma så väl med förmågan att skada och döda? Statsvetaren och genusforskaren Cecilia Åse skärskådar idén om våld som beskydd och lyfter fram hur föreställningar om starka självuppoffrande män och skyddsbehövande kvinnor påverkar säkerhetspolitiken.
Det tas ofta för givet att statens rätt att använda våld garanterar medborgarnas trygghet och säkerhet. Mer resurser till det militära försvaret och en starkare ordningsmakt framstår som direkt trygghetsskapande. Men vem får utöva våld i statens namn och vem ska våldet beskydda? Och hur kan trygghet betyda våld och kraft att skada och döda?
Den beskyddslogik som innebär att våld säkerställer trygghet diskuteras av statsvetaren Iris Marion Young i en klassisk text, ”The Logic of Masculinist Protection”. Våld och säkerhet tvinnas samman på sätt som stärker traditionella könsnormer, menar Young. Hon tar sin utgångspunkt i reaktionerna i USA efter 11-septemberattackerna, då statens utökade våldsförmåga och en stärkt amerikansk maskulinitet fick borga för ökad trygghet. Allt mer kom statens relation till den egna befolkningen att likna en sträng familjefars förhållande till underställda kvinnor och barn, understryker Young. I utbyte mot statens utvidgade säkerhetsansvar, gav medborgarna upp delar av sin frihet. När inre sammanhållning och enighet prioriterades med hänvisning till ett yttre hot begränsades även möjligheterna till ett öppet demokratiskt samtal där olika uppfattningar ställs mot varandra.
I många länders säkerhetspolitik och militära försvar är föreställningar om manligt och kvinnligt viktiga komponenter.
Sedan Ryssland invaderade Ukraina, och Sverige accelererat sin militära upprustning och ansökt om Natomedlemskap, har Youngs text fått ny aktualitet. Visserligen är frågorna om statens roll som försvarare mot yttre fiender, och relationen mellan medborgarnas frihet och de krav på lojalitet och anpassning som svåra kriser framkallar ständigt aktuella i en demokrati. Men att kriget kommit så nära vår del av världen har gjort dem akuta, samtidigt som den svenska diskussionens ensidiga betoning på våldskapacitet som trygghetsskapande har begränsat det fria meningsutbytet.
Young visar hur säkerhetspolitik och föreställningar om beskydd införlivar idéer om kropp, kön, sexualitet och familjeliv. I både staten och den patriarkala familjen baseras löftet om trygghet på en idealiserad men ändå våldskapabel maskulinitet. Tillgången till våld ska garantera särskilt säkerheten för kvinnor och barn, som utan manligt beskydd är försvarslösa. Hopkopplingen av beskydd, våld och maskulinitet tillskriver män ett ansvar för kvinnors säkerhet, vilket ger dem ett maktövertag gentemot kvinnor. Kvinnor, å sin sida, förväntas känna tacksamhet för mäns ansvarstagande samt underordna sig deras beslut. På så sätt vilar statens säkerhetsgaranti på en ojämlik könsrelation, menar Young.
I många länders säkerhetspolitik och militära försvar är föreställningar om manligt och kvinnligt viktiga komponenter. Uppgiften att försvara nationen har traditionellt förbehållits män, något som format militär verksamhet och krigföring. Män och maskulinitet har knutits till nationens beskydd, medan kvinnor och femininitet associerats med familjen och den så kallade hemmafronten.
Nationer har också sedan länge associerats med kvinnor och med företrädesvis vita kvinnokroppar, som Sveriges Moder Svea, Frankrikes Marianne eller Finlands unga jungfru. Historikern Joan Landes påpekar i Visualizing the Nation (2001) att historiskt har europeiska mäns medborgarskap och skyldighet att med vapen i hand försvara sitt hemland bekräftats i relation till nationen-som-en-kvinna. Symbolspråket åskådliggör att det är just som män, som könsvarelser, som det tillkommer dem att beskydda landet. Och det är i egenskap av könsvarelser, som hustrur och mödrar till nationens framtida medborgare, som kvinnor beskyddas. Det är något som leder till otrygghet och oro för kvinnor som inte liknar det nationella vithetsidealet eller som avvisar normer om heterosexualitet och familjebildning, och som därför uppfattas som mindre skyddsvärda.
Idén om män som nationens beskyddare är en kraftfull och långlivad föreställning. I Sverige ser vi den inte minst i en sekellång historia av manlig värnplikt. Trots kvinnors rösträtt och formella likställighet, liksom välfärdsstatens utbyggnad, kvinnors inträde på arbetsmarknaden och en ökande jämställdhet mellan könen, förblev medborgarskapet under lång tid könsuppdelat. Plikten att försvara landet och utöva våld i statens namn gällde uteslutande män, fram tills dessa att värnplikten 2010 lades vilande.
Idén om män som nationens beskyddare är en kraftfull och långlivad föreställning.
Sedan den återuppväcktes 2017 omfattar värnplikten både kvinnor och män. Av de som idag gör militärtjänst är endast 17 procent kvinnor enligt Försvarsmaktens hemsida. Bland officerare är andelen 7 procent och bland anställda soldater, sjömän och gruppbefäl är den 11 procent. Undersökningar från Storbritannien och USA visar att även om kvinnor som stridande och våldsutövande numera accepteras associeras kvinnliga soldater fortfarande med det militära våldets yttersta argument, nämligen behovet att beskydda det egna landet symboliserat av kvinnor och barn. Att kvinnor fortsatt förknippas med det beskyddade är viktigt för att militär våldsutövning ska kunna uppfattas som nödvändig och för en god sak.
På så sätt förblir försvars- och säkerhetspolitik grundat i könspräglade identiteter; män som beskyddare och kvinnor som de som ska beskyddas. Förvissningen att starka, orädda och självuppoffrande män vakar över sårbara kvinnor och barn och sätter deras säkerhet framför sin egen, tycks lätt kunna leda till en upplevelse av trygghet. Medan män ska ta på sig uppgiften som beskyddare förväntas kvinnor vara lojala och tacksamma. Genom att förespegla säkerhet blir konservativa könsideal eftersträvansvärda, för både kvinnor och män.
När stater under 1900-talet behövt övertala män att delta i militär verksamhet är anspelningar på beskyddet av kvinnor och barn ett återkommande tema. Flera av de mer välkända propaganda-exemplen kommer från Storbritannien, där myndigheternas affischkampanjer under första världskriget just vädjade till mäns manlighet för att få dem till värvningskontoren. En affisch visar medelklasmannens husliga lycka. En kostymklädd familjefar sitter i en länstol nyss hemkommen, får vi förmoda, från en dag på kontoret. I knät har han sin dotter medan sonen leker med tennsoldater på vardagsrumsgolvet. I bildens nederkant står att läsa: ”Daddy, what did YOU do in the Great War?” Med sin uppfordrande fråga band kampanjmakarna krigsdeltagande inte bara till att vara en bra man och medborgare, utan även till att vara en bra pappa. En parallell drogs mellan mäns våldsutövning inom ramen för landets försvarsmakt och en förälders ansvar för sina barn. Budskapet till de manliga medborgarna var att våldsvägran eller ”feghet” innebar ett svek mot de egna barnen och en förlust av deras aktning, ja kanske till och med kärlek.
Vem är beredd att säga nej till militärt våld och utökat vapeninnehav, om nejet riskerar våra barns överlevnad och framtid?
Även i samtida militära rekryteringssammanhang, liksom i den bredare sfär av kulturuttryck som knyter an till militära erfarenheter och verksamheter, återkommer referenser till barn och familjeliv. Den svenska försvarsmakten tog 2017 fram en serie påkostade reklamfilmer med titeln Vi låter Sverige vara ifred. I lite olika versioner finns de att se på myndighetens Youtube-kanal.
En av filmerna inleds med en sekvens där två unga människor ligger i sängen i ett mjukt morgonljus. Antydan är att de precis haft sex. De kysser varandra. Snabbt klipp till en ultraljudsundersökning; en gravid kvinna ligger på en brits medan en vårdanställd pekar på skärmen där fostret avtecknar sig i svartvitt. Konturerna av fostret tonas över i en radarprojektion, det vill säga en militär visualisering av ett lands territorium. Bildsekvensen knyter militärt försvar till sexualitet, reproduktion och kvinnokroppen: försvarsmaktens beskydd av Sveriges territorium blir samma sak som beskyddet av det ofödda barnet i livmodern – framtidens svenska medborgare.
När familjeliv, barn och kommande generationer åberopas i militära sammanhang är den känslomässiga och ideologiska effekten påtaglig. Just för att barn är så självklart skyddsvärda blir de en retorisk resurs: Vilken förälder sätter sin egen säkerhet och trygghet framför barnens? Vem är beredd att säga nej till militärt våld och utökat vapeninnehav, om nejet riskerar våra barns överlevnad och framtid? Hänsyftningar till barn kan därigenom ge militarisering och ökad militär våldskapacitet ett carte blanche, där diskussion och kritisk reflektion kring våld och nationell säkerhet skåpas ut.
Ett aktuellt exempel är statsminister Magdalena Anderssons tal på Veterandagen 29 maj 2022. Dagen instiftades 2010 och är en statsceremoni, där Sverige ska hylla sina veteraner och hedra de som betalat ”det yttersta priset”. I årets tal valde statsministern att vända sig till de närvarande barnen. Hon sa att hon hoppas att de kan känna stolthet över att ha en förälder som gjort en insats för att världen ska bli en tryggare plats, för såväl de själva som för andra barn. ”Tack för att Sverige fått låna din mamma eller pappa.” Men barnen ska inte bara vara stolta över den förälder som lånats ut utan även för den som varit kvar hemma, som tagit hand om dem och skött allt praktiskt. ”Båda insatserna är lika viktiga”, understryker statsministern.
Anderssons sätt att direkt tilltala barnen knyter svensk säkerhets- och försvarspolitik till goda värden som är svåra att invända mot: att beskydda barn och ge dem en trygg uppväxt. Påpekandet att både den civila hemmasfären och den militära sfären bidrar till barnets trygghet, jämställer militär verksamhet med omsorg i familjen – som två sidor av samma mynt. Retoriken skyler över att försvarsmaktens uppgifter innefattar våldsutövning; våld skrivs om till omsorg.
En central tanke hos Young är att beskyddandets nära koppling till maskulinitet bidrar till att idealisera våld. Det kan uppfattas som eftersträvansvärt, ja till och med som ädelt och vackert, att män är beredda att ta till vapen för att beskydda kvinnor och barn. Våldsutövning som syftar till beskydd uppfattas då inte som ett uttryck för aggressivitet eller stridslystnad. Ofta ses det egna landets militära beskyddare inte heller som i grunden våldsamma. Men deras våldsresurser bör ändå vara obestridliga. De ska inte tveka att använda våld när det framstår som nödvändigt för att skydda de sina mot en fiende, och fienden får inte heller sväva i tvivel om våldsförmågan eller för den delen maskuliniteten.
Att identifieras som någon som bör beskyddas kan i själva verket öka kvinnors utsatthet i krigssituationer.
Beskyddslogiken föreskriver att i den goda maskuliniteten ingår förmågan och – om det så krävs – viljan att utöva våld, ett våld som ytterst är till för de beskyddades skull. Då bevisas samtidigt att kvinnor behöver beskydd, om inte på grund av barnafödandet och reproduktionen, så till följd av deras fysiska och sexuella sårbarhet i krig och konflikter. På så sätt kan krigsvåldtäkter och andra övergrepp på kvinnor och barn bli argument för en mer kraftfull och våldskapabel maskulinitet.
Att identifieras som någon som bör beskyddas kan i själva verket öka kvinnors utsatthet i krigssituationer. Både materiellt och symboliskt ses ju kvinnor som särskilt nationellt skyddsvärda. Kvinnokroppen associeras med den egna nationen – eller, som i Försvarsmaktens Youtube-film, med själva territoriet – och med bevarandet in i framtiden av släktled och nationella traditioner. Detta gör det extra verkningsfullt för en militär motståndare att attackera kvinnor, eftersom det är att ge sig på nationens symboliska och fysiska centrum.
I ljuset av denna beskyddslogik är det kanske inte förvånande att det bäddades för kvinnors utsatthet i kriget i Ukraina redan före Rysslands invasion. Vid ett möte i Moskva i början av februari 2022 med Frankrikes president Emmanuel Macron likställde Vladimir Putin landet med Törnrosa, och sig själv med den som tränger in i henne med våld: ”Vare sig du vill det eller ej, min sköna, så måste du stå ut med allt jag gör med dig”, menade han. Varpå Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj replikerade att ”Ukraina visserligen är en skönhet men hon är inte din”.
Naturligtvis ökar risken för övergrepp när kvinnokroppen framställs som ett redskap för de politiska och militära ledarna att bevisa sin styrka och maskulinitet. De ryska soldaterna hade med sig potensmedlet Viagra när de invaderade sitt grannland, och några veckor in i kriget började hjälporganisationer skicka abortpiller till kvinnor och flickor i Ukraina. I krigssituationer spiller sammankopplingen mellan kvinna och beskyddad också över på civilbefolkningen generellt, skriver forskarna Jessica Peet och Laura Sjoberg i boken Gender and Civlian Victimization in War (2020). De menar att angrepp på civila är ett sätt att förnedra en motståndare. Strategin blir möjlig eftersom förmågan att skada motståndarens beskyddade, det vill säga ”hans” kvinnor, barn, äldre och icke-militära män, berövar honom hans maskulinitet.
Vad som inte bara är ett brott mot krigets lagar, utan i ett snävt militärstrategiskt perspektiv kan framstå som obegripligt – eftersom det inte finns någon uppenbar militär ”vinst” förknippad med att våldta, tortera eller döda civila – blir begripligt när det förstås som ett angrepp på motståndarens maskulina beskyddarkapacitet. På så sätt inbegriper militära konflikter en kamp om maskulinitet. En kamp som utspelas genom kvinnors och andra civilas – påstått beskyddade – kroppar.
När beskyddet av sårbara kvinnor och barn görs till skäl för att utöva våld, idealiseras och normaliseras våldsanvändning, samtidigt som denna beskyddslogik också bidrar till kvinnors och barns utsatthet.
I Europas historia finns många exempel på att nationell förnedring, och militära misslyckanden tolkats i termer av att nationen våldtagits. Våldtäktsmetaforen åskådliggör att en militär förlust uppfattas gå hand i hand med sexuell förnedring och styrker föreställningen att potent maskulinitet och förmåga till våld är det säkraste sättet att ge beskydd.. På så sätt bidrar normer kring genus och sexualitet till att våld normaliseras. Dessutom framstår sammankopplingen av våld och maskulinitet, liksom av sårbarhet och femininitet, som ovedersäglig och självklar.
Youngs text uppmanar oss att ifrågasätta de normer som rättfärdigar beskyddslogiken och som får det att framstå som oemotsägligt att ökad militär förmåga och orubblig maskulinitet garanterar säkerhet. Detta slags beskydd skapar otrygghet. När beskyddet av sårbara kvinnor och barn görs till skäl för att utöva våld idealiseras våldsanvändning, samtidigt som denna beskyddarlogik också bidrar till kvinnors och barns utsatthet. Ändå kan insikter om civilbefolkningars lidande i väpnade konflikter leda till en önskan om en starkare och mer våldskapabel beskyddare, något som inte minst varit tydligt i reaktionerna på invasionen av Ukraina. Det innebär att det som kännetecknar hotet – våld och maskulinitet – också får utlova trygghet. Men hur ska det som är hotet egentligen kunna beskydda oss?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
