Krönika Varför verkar alla så oengagerade inför valet? Det kan bero på att många beslut ändå fattas över våra huvuden. Ändå måste vi nog börja tänka lite mer taktiskt, för alternativet kan ge oss en Sd-stödd regering.
Av: Selma Brodrej
Om prick en månad är det riksdagsval i Sverige. Trots att partiledarutfrågningarna är i full gång och att Alternativ För Sverige lämnat valsedlar i vår brevlåda på södra Öland känns det inte så. Det är något som saknas. Något som varken har med politikerna eller medierna att göra. Något som borde komma inifrån, från folket. En slags spänd, ödesmättad energi som smittar av sig, som skapar både mobilisering och konflikt, men som framför allt leder till samtal. Taktiska samtal om hur man ska tänka, vad man ska göra och varför man ska göra just det.
Det är i alla fall så jag tänker mig att stämningen borde vara inför något så avgörande som ett riksdagsval. Framför allt inför detta val, som enligt opinionsundersökningarna ser ut att bli oerhört jämnt och som mycket väl kan resultera i en SD-stödd högerregering med allt vad det innebär. Men nej, istället är stämningen loj och sävlig. Inte ens de jag känner som verkligen är intresserade av politik pratar om valet. Man gäspar, fnyser på sin höjd åt Ebba Buschs senaste uttalande på Twitter, och går sedan över till mer lättsamma samtalsämnen.
Marginalerna är små och vi har inte har råd med ett Mp-resultat strax under riksdagsspärren
Jag har flera idéer om vad det här beror på. Dels en uråldrig svensk praxis om att man inte pratar om vad man röstar på (en praxis vi kanske borde släppa nu när vad man röstar på till allt högre grad är synonymt med vilken människosyn man har). Men jag tror också den här passiviteten grundar sig i att beslutet om ett Nato-medlemskap togs utan folklig förankring. Att det fattades över våra huvuden och därför lämnade oss med en känsla av att politikerna gör vad de känner för oavsett vad folket tycker om det. Att flera partier dessutom blir allt mer lika varandra och att valet på många vis känns som ett pest-eller-kolera-val bidrar säkert också till det bristande engagemanget.
Men att gräva i orsakerna till vårt apolitiska tillstånd är egentligen helt fel fokus just nu. Just nu borde vi skita i det där och istället prata taktik. Ni får ursäkta tonen, jag vet att jag låter som en käck fotbollstränare men tyvärr verkar det vara precis vad Sveriges rödgröna väljare behöver. En käck fotbollstränare som ryter till, ruskar om och förklarar att nu är det dags att börja prata med varandra och sluta stå som ett desorienterat gäng slöfockar vid sidan av planen. Om Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren är det med största sannolikhet Ulf Kristersson som kommer styra Sverige om en månad. Kanske är det alltså läge för en strategisk stödröst på Miljöpartiet à la “kamrat 4 procent”?
Eller så är det inte det, men då borde en motsatt mobilisering göras där de potentiella Mp-väljarna går ihop och istället lägger sina röster på ett annat parti.
Min poäng är att marginalerna är små och att vi inte har råd med ett Mp-resultat strax under riksdagsspärren. Vad som är smartast strategiskt för att undvika detta finns det andra som vet bättre. Men att risken för ett sådant resultat ökar när rödgröna väljare inte ens diskuterar frågan är jag övertygad om.
Demokrati är det minst dåliga sättet att leda ett land på, brukade mina föreläsare säga när jag pluggade statskunskap i Uppsala. I detta fall kan det innebära att vi vaknar upp om en månad och har en kallsinnig före detta gymnast som statsminister. Om det blir så får det inte vara för att vi var för slappa och oengagerade. Om det blir så måste jag, likt den käcka fotbollstränaren, kunna säga: vi gjorde vårt bästa, tyvärr räckte det inte den här gången.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
