Populärkultur Elvis bidrog till att skapa den ungdomskultur som växte fram under 1950-talet där tonåringen alltmer blev en faktisk realitet i samhällslivet. Men kanske viktigast av allt tog han den svarta musiken upp på den vita scenen. Det som Elvis gjorde skulle enligt dagens måttstockar betecknas som kulturell appropriering. Och hade identitetsvänstern fått sin vilja igenom hade rock’n’roll aldrig fått finnas, åtminstone inte inom den vita västerländska majoritetskulturen. Det skriver statsvetaren Mike Enocksson, som nyligen sett filmen Elvis som just nu är aktuell på svenska biografer.
Jag växte upp med Elvis Presley. Hans musik spelades i mitt föräldrahem, så av den anledningen kommer det alltid finnas en nostalgi över de där låtarna. Men jag växte också upp med nidbilden av Elvis Presley. En genomamerikansk ikon, en pastisch, som var mer av en artist än en musiker, med färgat hår och året-runt solbränna. Han skrev ju trots allt inte sina egna låtar, till skillnad från den samtida Johnny Cash som också präglade föräldrahemmets repertoar. Mot slutet av Elvis karriär blev denna pastisch allt mer framträdande genom hans spektakulära scenframträdande i Las Vegas, med rätt löjliga kostymer och överdriven utsmyckning. Det var också där det slutade, den sista låten Unchained Melody, framfördes av en uppsvälld Elvis drypande av svett och på något sätt ej helt mentalt närvarande. Sex veckor senare dog han av en hjärtattack.
Cash kom att bli den jag tog med mig från föräldrahemmet. Jag har en egen Spotify-spellista som knåpats ihop under de senaste dryga 10 åren och som numera omfattar 53 låtar med en speltid på 2 timmar och 47 minuter. Anledningen till att Cash fick fäste har delvis med hans melankoliska drag att göra, och som jag själv kunnat identifiera mig med, men också att han haft en hel del politiska sånger. Man in Black var en protestsång mot bland annat Vietnamkriget och skivan Bitter Tears: Ballads of the American Indian belyste det historiska förtrycket mot den amerikanska ursprungsbefolkningen. Elvis däremot förekommer med ett par tre låtar på en samlingslista på 50-, 60- och 70-tals musik i mitt Spotifybibliotek.
Elvis hade aldrig varit någon politisk sångare för mig. Han var en underhållare, fast i en glättig Las Vegas-bubbla som inte var i takt med den tidsandan han levde i. Han var kapitalismens råa svar på underhållning. Hysteriskt, ytligt och apolitiskt. Filmen Elvis som kom ut på bio i år fick mig att revidera min verklighetsuppfattning. Tiden mellan att ha sett trailern för första gången fram till självaste biobesöket började jag gräva mer i vem Elvis faktiskt var som människa, och de omständigheter han levde och verkade under – bortom spektaklet i Las Vegas.
I detta var det också intressant att se flera reaktionsvideos på filmens olika trailers. Ofta av yngre svarta amerikaner, som alla berördes av hur han influerades av svart musik och hur han påverkades av mordet på Martin Luther King. Många av dem hade väldigt lite kännedom om honom och verkade precis som mig växt upp med nidbilden av Elvis, samt att vissa av dem hört från andra svarta om hur han i egenskap av vit man hade stulit deras musik.
Elvis låtar och framförande betecknades som ”nigger-music” och flera radiokanaler vägrade spela honom och scenägare bojkottade honom.
Att han föddes i en mycket fattig tillvaro i Tupelo i delstaten Tennessee kände jag till. Dock ej att han växte upp i ett område med en svart majoritetsbefolkning. Ej heller att han tidigt blev vän med B.B. King, ”The King of the Blues” – elgitarrens pionjär, eller att han för den delen deltog i den lokala svarta baptistkyrkans kör under sin tid i High School. Jag kände till att han hämtade inspiration från den svarta musiken i sydstaterna där han växt upp, men inte det enorma hat och förakt som fanns bland rasisterna inom den vita befolkningen. Elvis låtar och framförande betecknades som ”nigger-music” och flera radiokanaler vägrade spela honom och scenägare bojkottade honom.
Men populariteten bland de breda lagren av den amerikanska ungdomen gjorde att Elvis inte kunde kvävas och till slut blev han etablerad. I detta var han också en del av ett skapa den ungdomskultur som växte fram under 1950-talet och där tonåringen alltmer blev en faktisk realitet i samhällslivet. Men kanske viktigast av allt tog han den svarta musiken upp på den vita scenen. Från sin uppväxt hade Elvis präglats av den svarta befolkningens gospel och rhythm and blues, och fusionen mellan dessa två och den vita befolkningens country skapade musikgenren rock’n’roll. Eller som den samtida rock’n’roll-ikonen Little Richard ska ha sagt ”Elvis was an integrator, a blessing. They wouldn’t let Black music through. Elvis opened the door for Black music.”
Man kan också se det hela ur ett annat perspektiv. Att Elvis faktisk byggde en bro mellan den svarta delen och den vita delen av befolkningen, i en tid då rassegregationen höll ett järngrepp över de amerikanska sydstaterna.
Kring detta går det alltid att använda sig av diverse post-koloniala analyser för att dekonstruera det här fenomenet. Att det var en vit man som tillät den svarta musiken komma in i det vita rummet, att det var ett uttryck för den vites maktdominans över den svarte. Eller snarare att Elvis stulit de svartas musik, och hyckleriet i att vita ville lyssna på svart musik men bara så länge det var en vit person som framförde det. Det ironiska är dock att B.B. King medger själv att första gången han hörde en av Elvis låtar trodde han att det var en svart person som sjöng.
Man kan också se det hela ur ett annat perspektiv. Att Elvis faktisk byggde en bro mellan den svarta delen och den vita delen av befolkningen, i en tid då rassegregationen höll ett järngrepp över de amerikanska sydstaterna. Samtidigt som Martin Luther King marscherade inom medborgarrättsrörelsen för raslagarnas avskaffande och de svartas jämlikhet med de vita så framförde Elvis Presley sin musik, med djupa rötter i svart kultur, inför en huvudsakligen vit publik. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att Elvis bedrev en kulturell kamp mot rassegregationen, parallellt med Martin Luther Kings politiska kamp. Att Elvis exempelvis hade en kör av svarta kvinnor och att han vägrade uppträda när de nekades delta i hans framträdande, är ett bevis på inte bara Elvis patos utan även betydelsen i brobyggandet mellan en vit och en svart kultur. Genom detta bidrog Elvis kanske till att möjliggöra för den svarta amerikanen att leva med den dubbelheten som den pan-afrikanske medborgarrättsaktivisten W.E.B. du Bois skrev om i sin bok The Souls of Black Folk från 1903:
“The history of the American Negro is the history of this strife – this longing to attain self-conscious manhood, to merge his double self into a better and truer self. In this merging he wishes neither of the older selves to be lost. He does not wish to Africanize America, for America has too much to teach the world and Africa. He wouldn’t bleach his Negro blood in a flood of white Americanism, for he knows that Negro blood has a message for the world. He simply wishes to make it possible for a man to be both a Negro and an American without being cursed and spit upon by his fellows, without having the doors of opportunity closed roughly in his face.”
Gällande Martin Luther King mördades han den 4 april 1968 i Memphis, samma stad som Elvis växt upp i efter att familjen flyttade från Tupelo. Två månader efter mordet spelar Elvis in låten If I can Dream som en hyllning till Martin Luther Kings värv, och med en anspelning till hans historiska tal ”I Have a Dream” från 1963. I låten sjunger Elvis följande:
There must be lights burning brighter somewhere
Got to be birds flying higher in a sky more blue
If I can dream of a better land
Where all my brothers walk hand in hand
Tell me why, oh why, oh why can’t my dream come true
Oh why
There must be peace and understanding sometime
Strong winds of promise that will blow away the doubt and fear
If I can dream of a warmer sun
Where hope keeps shining on everyone
Tell me why, oh why, oh why won’t that sun appear
Detta var dock inte enda gången Elvis framförde en låt med anspelning till den svarta befolkningens situation i USA. I den legendariska låten In the Ghetto som kom ut året därpå framförs bilden av den fattiga delen av Amerika och dess umbäranden. Elvis hade själv växt upp i en fattig miljö och kunde säkerligen associera till låtens innehåll, men framför allt var den ett eko kring alla de svarta som växte upp i landets slumkvarter där det sällan fanns någon annan utgång än våld, kriminalitet och till sist död.
As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin’
A poor little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries
‘Cause if there’s one thing that she don’t need
It is another hungry mouth to feed
In the ghetto
People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me
Are we too blind to see?
Do we simply turn our heads
And look the other way
Vad gäller kulturell appropriering som begrepp är det något som gärna används av den fraktion inom vänsterrörelsen som betecknas som ”identitetsvänstern” eller ibland kallas för ”woke”. Här bedrivs ibland en debatt om exempelvis hur fruktansvärt fel det är att en vit person har dreadlocks som om det vore något som handlade om liv eller död, och som om detta vore den politiska kampens frontlinje. Identitetsvänsterns pseudoaktivism är för mig bara ett tecken på hur privilegierad man själv är som människa att man måste uppfinna problem i tillvaron istället för att ta itu med de som finns direkt framför ens egna ögon. Rasism försvinner inte för att vita slutar bära dreadlocks.
Göran Greider och Åsa Linderborg beskriver detta i boken Populistiska manifestet. Att identitetsvänsterns förakt mot så kallad kulturell appropriering inte är något annat än en mentalitet som delar bord med de kulturnationalistiska krafterna. Det vill säga viljan att konservera kulturella fenomen istället för att tillåta dem att spridas och korsbefrukta varandra för att därmed skapa ett mer pluralistiskt samhälle, där folk från olika bakgrund har gemensamma plattformar att mötas på.
Det mest absurda och ironiska i det hela är därmed att den kittel för kulturell blandning som vänsterrörelsen gärna framställer sig vara en försvarare av blir omöjlig när det sociala förbudet mot den kulturella approprieringen dras till sin absoluta gräns.
Det som Elvis gjorde skulle enligt dagens måttstockar betecknas som kulturell appropriering. Och hade identitetsvänstern fått sin vilja igenom hade rock’n’roll aldrig fått finnas, åtminstone inte inom den vita västerländska majoritetskulturen som i mångt och mycket var en realitet under 1900-talet. Men som vi redan kunnat konstatera hade det inte bara varit ett stort nederlag för musiken, utan också för den sociala och politiska utvecklingen av det amerikanska samhället. Det mest absurda och ironiska i det hela är därmed att den kittel för kulturell blandning som vänsterrörelsen gärna framställer sig vara en försvarare av blir omöjlig när det sociala förbudet mot den kulturella approprieringen dras till sin absoluta gräns. Av den anledningen kommer identitetsvänstern alltid dela bord med radikalnationalisterna.
Det intressanta med Elvis är också att han själv kom att influera den svarta musikscen som kom flera år efter hans död. Pojken från Tupelo var på sätt och vis den förste artisten, möjligtvis vid sidan av Liberace, som tog ”bling” upp på musikscenen. Det vill säga förekomsten av juveler och extravagant klädsel, men även en livsstil med stora vräkiga bilar, som senare blev en framträdande del inom den svarta hiphop- och rap-kulturen. På så sätt sluts också cirkeln i hur en generation påverkar en annan, bortom hudfärger och så kallade rastillhörigheter.
Rock’n’roll bidrog således starkt till att utjämna ojämlikheterna i det amerikanska samhället i lika hög grad, om kanske inte ännu mer, som medborgarrättsrörelsen lyckades åstadkomma i rent politiska medel. Kulturen är nämligen ett oerhört starkt vapen, som kan försätta berg. Men det handlar om hur man väljer att använda den – för ett konstruktivt syfte eller för ett destruktivt. Kulturen får nämligen inte reduceras till att bara bli ett smörjmedel för näringslivet. Den är kittet som håller ihop samhället. Den är kodningen kring vad som är rätt och fel, vad som är gott och ont och vad som är fint och fult. Och på 1950-talet i USA gick en man upp på en scen, född i Tupelo Tennessee, och bidrog till rassegregeringens fall och blev världshistoriens största artist.
“His music and his personality, fusing the styles of white country and black rhythm and blues, permanently changed the face of American popular culture. His following was immense, and he was a symbol to people the world over of the vitality, rebelliousness, and good humor of his country.” – USA:s president, Jimmy Carter, 1977
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
