Håkans hörna Populism och Trumpism har nu även tagit sig in i den svenska politiska debatten. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt: kom tillbaka, allt är förlåtet! Det skriver Håkan A Bengtsson.
2022 var året ”Trumpismen” definitivt kom till Sverige. Inte för att valrörelser någonsin varit en dans på rosor. Men utfallen, påhoppen och bråken verkar ha blivit allt fler och skrikigheten bara tilltagit. Själv saknar jag sakpolitiken och de ideologiska sammanhangen, som allt för ofta hamnar i skuggan av alla jippon och one-liners. Som när Ebba Busch i Sveriges Radios partiledardebatt viftade med en falukorv som hon påstod kostar 40 kronor. Som, hävdade hon, ingen vanlig människa har råd med. Korven skulle illustrera ”Magdapriserna”. För nyss kostade den där korven bara 25 kronor! (Vilket visade sig inte stämma, för det går att köpa falukorv under 25 kronor.) Men sådana detaljer är inte poängen här. Det är gesten som sätter dagordningen och bilden. Falukorven är vad vi minns från den där radiodebatten. Samhälleliga utmaningar reduceras till förenklade utspel som balanserar på sanningens och det trivialas gräns. Ingen nämnd och ingen glömd. Jag undrar om det höga tonläget och polariseringen i politiken är en konsekvens av bristande kunskaper och ointresse för själva sakpolitiken.
Under senare år har Sverigedemokraterna börjat sprida påståenden om att det kan förekomma valfusk i Sverige. Inspirationen kommer förstås från USA. Nu har partiets partisekreterare Richard Jomshof (vem annars?) i partiets kanal ”Samnytt” antytt att ”valfusk inte kan avföras från dagordningen”. Jomshof säger sig vara ”helt övertygad om att det finns väldigt många oärliga politiker och valarbetare som säkert gör vad de kan för att få ett annat valresultat” eftersom ”det räcker att det fuskas lite här och där”, genom att ”det försvinner lite valsedlar eller att man stoppar undan våra valsedlar”. Som alla vet existerar inte några sådana misstankar eller uppgifter överhuvudtaget. De är ett inslag i en större högerpopulistisk strategi. Donald Trump baserar sin fortsatta politiska karriär på lögnen om det ”stulna valet”, för att hålla lågan brinnande bland sina anhängare.
En av Donald Trumps kampanjmetoder är att förneka sanningen och anklaga de som säger sanningen för att ljuga. Jimmie Åkesson uppvisade samma takter i Aftonbladets valdebatt.
Den här typen av konspirationer utan belägg riskerar förstås att sänka förtroendet för det svenska valsystemet och ytterst den svenska demokratin. Ryktesspridningen fyller ett viktigt syfte i högerpopulisternas politiska projekt, genom att underblåsa myten om att folkets röster inte räknas, inte ens vid allmänna val, att eliten har gaddat ihop sig och säkert ser till att Sverigedemokraternas valsedlar sorteras bort på något sätt. Vilket skulle bevisas, men som inte kan bevisas eftersom det inte har hänt. Ryktesspridningen riskerar att bli en röta som underblåser missnöjet och konflikterna i samhället. Trumps politiska ande har redan tagit sig in i den svenska politiken. Och det är inte bara Sverigedemokraterna som sprider de här typen av antydningar. Alice Teodorescu Måwe (tidigare anställd av Moderaterna) skriver i Fokus att Socialdemokraterna skulle kunna ”vägra att lämna över makten till en statsminister som har SD-stöd”. Den höggradigt konservative moderate riksdagsledamoten Lars Beckman från Gävle, twittrar vidare från samma gyttjedike: ”Kommer Magdalena Andersson att erkänna sig besegrad den 11/9?” Tidigare har han hävdat att det förekommit valfusk i Gävle eftersom en grupp kvinnor med utrikes bakgrund ska ha röstat på Socialdemokraterna, ett tecken på ”otillbörlig påverkan”. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt: kom tillbaka, allt är förlåtet!
En av Donald Trumps kampanjmetoder är att förneka sanningen och anklaga de som säger sanningen för att ljuga. Jimmie Åkesson uppvisade samma takter i Aftonbladets valdebatt när Robert Aschberg citerade en artikel han publicerade för över tio år sedan. Åkesson skrev där att han såg muslimer som det största hotet för Sverige sedan andra världskriget. När Aschberg påminde om detta gamla alster tryckte han uppenbarligen på Åkessons aggressivitetsknapp. Han förnekade att hade skrivit så och gick till attack mot programledaren. Och passade på att lägga en dimridå om att Aschberg hade blandat ihop 2009 med 2010. Som om det skulle ha någon betydelse.
Ja, politiken är lite upp och ner numera. Vem trodde att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle hävda att nedstängningen av kärnkraftsreaktorerna de senaste åren inte var ett politiskt beslut utan att det är något marknaden bestämt. Jag som trodde att det var politiken som avgör om vi ska ha kärnkraft eller inte. Är jag gammalmodig? Är jag helt enkelt i otakt med den nya marknadsstyrda samtiden? Samtidigt efterlyser de högerkonservativa partierna politiska beslut och ekonomiska lättnader för att underlätta utbyggnad av kärnkraft. Höger och vänster verkar ha bytt argument med varandra på det här området. Det kanske säger något om hur långt den politiska förvirringen har gått. Inte undra på att väljarna varken vet ut eller in.
Falukorven är vad vi minns från den där radiodebatten. Samhälleliga utmaningar reduceras till förenklade utspel som balanserar på sanningens och det trivialas gräns.
Det kan vara ett skäl till att 2022 mer något annat är ett val om vad man är emot snarare än ett val om vad man är för. En dimension som i slutändan lär avgöra valet. Inte heller de politiska partierna går riktigt att känna igen. Centerpartiet har sedan länge övergett såväl Åsa-Nisse-marxismen som ekohumanismen för de nyliberala teserna och är riktigt nykära i Hayek och Thatcher. En gång var Centern ett lätt konservativt parti som stod upp för småfolket och landsbygden. Liberalerna har gått från ”snällism” (=socialt ansvarsfull liberalism) till ”smällism” (=kravliberalism). Moderaterna har alltid haft sina ljus- och mörkblå högermän, och vandrat hit och dit. Från Fredrik Reinfeldt till Ulf Kristersson har partiet rört sig från öppna hjärtan till stängda gränser. Kristdemokraterna var från början ett parti som stod ovanför vänster och höger i politiken, sedan tog partiet ställning för borgerligheten och har nu blivit ett uttalat högerparti. Jag undrar vad Alf Svensson egentligen tycker om Livet ords inmarsch i Kristdemokraterna. Socialdemokraternas 1970-tal var radikalt men dagens s-parti är tämligen modest när det kommer till politiska visioner. Och vem trodde att Socialdemokraterna skulle driva igenom ett svenskt Natomedlemskap eller sätta ”lag och ordning” och fler poliser högt upp på den politiska dagordningen. Inte heller Vänsterpartiet går riktigt att känna igen. Valaffischen ”Nooshi 2022. Vi bygger ett starkt Sverige” känns inte riktigt som Vänsterpartiet. Partiet har försökt att göra en ”Nya moderaterna” från vänsterkanten för att framstå som regeringsdugligt och trovärdigt. Kryddat med lite ”arbetarkonservatism”, för att vinna arbetarväljare. Vi får se hur det går med den saken.
Den avgörande förändringen 2022 är förstås att den gamla borgerliga mitten i svensk politik nu har spruckit. Centern har tagit ställning för Magdalena Andersson. Och Liberalerna har valt Ulf Kristersson, och får antiliberalen Jimmie Åkesson på köpet. De båda liberala borgerliga partierna är nu på djupet i luven på varandra. Liberalernas Fredrik Malm passade i valrörelsen på att lägga ut en sverigedemokratisk tweet som visade hur en av deras riksdagskandidater trakasserades och hotades. Varför taggade och frågade han Annie Lööf: ”Vad tycker du?” Som i sin tur svarade ”undrar du uppriktigt vad jag tycker om detta?”: ”Vi har känt varann i tjugo år och du vet att jag står upp mot hat och hot varje dag – året om. Hoten mot politiker, oavsett partifärg, är fullkomligt vidrigt.” Hela saken får förstås en särskild laddning eftersom Lööf var ett ett mål för mördaren i Almedalen i somras. Incidenten visar väl att känslorna mellan Liberalerna och Centern inte är så varma numera. Efter förra valet gjorde de samma strategival. Men nu är de varandras värsta fiender. Fenomenet är inte nytt utan en del av den svenska liberalismens historia. Liberala partier har länge verkat och agerat i skärningspunkten mellan höger och vänster. En gång var liberalerna vänstern i svensk politik som stod i opposition till högern. Men så växte Socialdemokraterna till det största partiet, vilket hände redan 1914. Nu fanns en stark utmanare till liberalerna på vänsterkanten. Sedan dess har liberalerna vacklat mellan det ena och andra, mellan högern och vänstern. Kampen om liberalismens själ har sin förhistoria, och skär igenom det partipolitiska fältet och liberalismen ännu 2002.
Det krävs nog en politisk psykiatriker av rang för att förstå sig på dagens liberaler.
Det är inte bara Centern och Liberalerna som gått skilda vägar. Hela den liberala offentligheten är kluven. Expressens ledarsida under Anna Dahlberg har rört sig i den ena riktningen. Under valrörelsen har hon argumenterat för att den som vill minska invandringen måste rösta på Ulf Kristerssons högerkonservativa alternativ. PM Nilsson på Dagens Industri var en av de första liberala opinionsbildarna som ville öppna den borgerlig dörren till Sverigedemokraterna. Medan Dagens Nyheters ledarsida och inte minst tidningens kultursida håller stånd mot Sverigedemokraterna. Lagom till det här valet har Ingemar Eliasson, en äldre bildad liberal, skrivit ett ”Brev till en ung liberal”. Han kritiserar bland att Liberalerna drivit igenom avskaffandet av ”värnskatten”. Han skriver att ett sådant beslut borde ha ingått i en större skatteomläggning där också andra inkomstgrupper fått någon lättnad: ”Som ensam förändring av skatteuttaget blir intrycket att partiet mest månar om höginkomsttagare. Det stämmer inte med vad jag förknippar med ett socialliberalt parti.”
Med tanke på att Ingemar Eliasson riktar sig till liberala ungdomar måste han ha blivit nedstämt när han i Dagens Nyheter kunde läsa att Liberala ungdomsförbundet fortfarande delar ut Johan Norbergs Timbrobok ”Det kapitalistiska manifestet” till nya medlemmar. Det är lätt att instämma i Arvid Åhlunds kommentar i Dagens Nyheter. ”Problemet är att klassisk liberalism har kidnappats av sociologiskt naiva nyliberaler /…/ som i sin religiösa strävan att avreglera precis allt har gett den dåligt rykte.” Arvid Åhlund vill se en mer sansad liberalism, eller som han skriver en mer skandinavisk liberalism, det vill säga mindre anglosaxisk. Kampen om liberalismen är kanske inte avgjord. Men Liberalerna är mer höger i ekonomiska frågor än på mycket länge och vill dessutom samarbeta med Sverige mest antiliberala parti. Det krävs nog en politisk psykiatriker av rang för att förstå sig på dagens liberaler. Centern är lika nyliberala men vill se Magdalena Andersson som statsminister. Och oavsett vem som vinner krävs nog en durkdriven förhandlare för att få ihop ett stabilt regeringsunderlag.
Tidningen Arbetarens och bagarens barn
Det är med dubbel sorg jag läser om konflikterna på tidningen Arbetaren. En gång var tidningen en viktig röst i en bredare radikal offentlighet som attraherade läsare och skribenter från olika håll. Tidningen var en skola för flera generationer framstående författare, skribenter och journalister. Sedan har något hänt, jag vet inte riktigt vad. Man kan tycka vad man vill om rekryteringen av ny chefredaktör, men det är sorgligt att läsa att Kajsa Ekis-Ekman hamnar i kläm efter att ha skrivit kontrakt på ett jobb. Och tragiskt att läsa att en VD för en fackligt ägd tidning hotar sina anställda för att ha kritiserat ett anställningsbeslut, och rent av hotar med uppsägning. Hur kan en tidning ägd av Syndikalisterna behandla sina anställda så illa? Är det bara så enkelt att en gammal sanning alltid gäller. Som att bagarnas barn aldrig får några bullar, att skomakarnas barn går med trasiga skor och att textillärarnas barn inte kan sy i några knappar. Och att även den ”frihetliga” vänstern har sina autoritära sidor.
God save the Queen
Elisabeth II har gått bort i en ålder av 96 år. Storbritannien stannar upp och de närmaste veckorna lär drottningens frånfälle och monarkins vedermödor dominera nyhetsflödet. ”Premier League” och ”Late Night of the Proms” har redan ställts in. Drottningen är död men själv tänker jag på Sex Pistols ”God save the Queen” som inte lär spelas de närmaste veckorna heller. Redan 1977 fattade BBC beslut att den inte fick spelas i radio. Sex Pistols hamnade då i ett så kallat mediedrev, och i England är dreven mer brutala än på andra håll. Bandets manager Malcolm McLaren tyckte att det hela var rätt besvärligt och beslutade att skicka Sex Pistols på sin första utlandsturné: Valet föll på Sverige. Och jag påminner mig själv än en gång om att bandets första spelning utanför Storbritannien genomfördes på ett litet diskotek i Söndrum utanför Halmstad. Och att jag missade den! Det är saker man kan gruva sig över. Nu när vi säger God save the Queen…
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
