Krönika Vad skulle hända om vi vägrade acceptera den nationalistiska högerns dagordning och lyssnade på människor känsla av maktlöshet?
Var tid har sin konfliktlinje, och vår tids linje sägs gå mellan liberala, frihetliga och humanistiska värden – och konservativa, auktoritära och nationalistiska sådana. För den konservativa, nationalistiska högern är den här uppfattningen synnerligen viktig: den avgör vilka frågor journalister ställer och sätter ramarna för det politiska samtalet.
Det sorgliga är att ingen protesterar, utan att hela det politiska etablissemanget snällt radar upp sig längs den där linjen, och reproducerar och bekräftar den – varje dag, överallt, hela tiden.
En sådan rörelse skulle inse allvaret i människors svårigheter att förstå vem som har makt och ansvar
Men vad skulle hända om vi vägrade acceptera idén om att just den här konfliktlinjen är den viktigaste i människors vardag? Tänk om det rasistiska partiets väljare inte är mer rasistiska än dess företrädare, utan mindre? Tänk om det inte är rasism, nationalism och auktoritära styrsystem som fick 1,3 miljoner människor att rösta på SD, utan något helt annat? Och hur hade valrörelsen låtit och valresultatet sett ut, om vi antog att den konservativa, nationalistiska högerns väljare kunde tänka sig en annan berättelse än den de matats med på sistone?
En alternativ berättelse skulle kunna ta på allvar de känslor av maktlöshet och alienation som uttrycks i alla delar av samhället. En sådan berättelse skulle kunna forma och driva en rörelse som på riktigt intresserar sig för människors indignation och förbittring inför storsamhällets storskalighet, centralisering, byråkrati och ogenomtränglighet.
En sådan rörelse skulle inse allvaret i människors svårigheter att förstå vem som har makt och ansvar över alla de strukturer som kringgärdar det egna livet. En sådan rörelse, är jag övertygad om, skulle välkomnas av de som ser den offentliga servicen rullas tillbaka, av de som sitter i Försäkringskassans tröstlösa telefonkö och av de lärare, läkare, socionomer och tjänstepersoner som slåss i otidsenliga beställar/utförarorganisationer, där förutsättningarna ständigt förändras och där arbetet blir allt mindre hanterbart, begripligt och meningsfullt.
Om detta – människors indignation inför storsamhällets ogenomtränglighet – togs på allvar skulle debatten se annorlunda ut.
Slaget skulle förmodligen stå mellan dem som tror på storskaliga lösningar, och dem som tror på att varje samhällsfråga ska hanteras på lägsta möjliga beslutsnivå. På ena sidan de som på allvar tror att hela kommunsektorn skulle kunna dela telefonväxel. På andra sidan de som fattar att det skulle gå åt skogen.
Det finns en del som talar för att konfliktlinjen mellan storsamhälle och lokalsamhälle är reell. Där de lokala partierna är starka, är SD ofta svaga. En röst för ett lokalt parti kan vara en röst mot etablissemanget, men det kan också vara en röst för ökad lokal makt. Ganska sällan tycks det vara en röst för rasism och nationalism. En gissning är att Centerpartiets tillbakagång inte främst kan förklaras av Annie Lööfs rakryggade motstånd mot rasismen, utan av centerväljarnas grundläggande skepsis mot socialdemokratin – som ofta ses som de storskaliga lösningarnas urkälla. En rad andra stora frågor kan radas upp längs den här konfliktlinjen. Ska staten ta över ansvaret för sjukvården och skolan? Ska möjligheten till kommunala veton upphävas eller förstärkas? Vad säger vi om regionala skattebaser? Om kommunsammanläggningar?
Så hur skulle en valrörelse se ut om journalisternas frågor handlade om detta? Min gissning är att den politiska debatten skulle vitaliseras, att den skulle uppfattas som relevant för väldigt många – och att rasistiska förklaringsmodeller snart skulle framstå som långsökta, klumpiga, och ovidkommande.
Josefina Syssner
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
