Håkans hörna Det mesta är som vanligt i Rom. Men i politiken är det mer rörigt än på länge. Efter valet på söndag lär Giorgia Meloni, partiledare för ”Italiens bröder”, av allt att döma bilda regering. Ett parti som bär vidare arvet från efterkrigstidens postfascism.
Det mesta är som vanligt i Rom. Jag sitter på en restaurang nära Villa Borghese och talar om det italienska valet. Luftfuktigheten är högre än normalt. Omvärldens kriser gör sig påminda. I vinter måste alla spara energi på alla tänkbara sätt. Råden kokar nu ner till den italienska pastan. Slutför tillagningen på eftervärmen, så lyder uppmaningarna. Annars tuffar det vardagliga livet på som om inget av värde har hänt. Italien är ett land, som Giuseppe Tomasi di Lampedusa en gång formulerade i ”Leoparden”, där ”allt måste förändras så att alltid kan förbli som det är”.
Men i politiken är det mer rörligt och rörigt, föränderligt och överraskande, än på mycket länge. Italien har förvisso en lång erfarenhet av kortvariga koalitionsregeringar, som historiskt sett i genomsnitt har suttit i lite över ett år. Sedan kriget har 69 regeringar kommit och gått.
Efter valet söndagen den 25 september lär Giorgia Meloni, partiledare för ”Italiens bröder”, av allt att döma bilda regering. Den historiska laddningen är uppenbar och övertydlig. Melonis parti är visserligen bara tio år gammalt men bär ändå vidare arvet från efterkrigstidens postfascism. Hon blev som mycket ung medlem i ”Alleanza Nazionale” som från början hette ”Movimento Sociale Italiano”, som tog över facklan när Benito Mussolinis fascistiska diktatur föll vid krigsslutet. Detta är ett arv hon och ”Italiens bröder” som det heter inte förnekar, men inte vill ”återupprätta”. ”Italiens bröder” eller ”Fratelli d’Italia” (råkar också vara namnet på Italiens nationalsång):
Låt oss samlas i kohorter*
vi är redo att dö/låt oss bli redo att dö
vi är redo att dö/låt oss bli redo att dö
Italien har kallat
Ja!
Vi var sedan århundraden
förtryckta, hånade
för att vi inte är ett folk
för att vi är splittrade
ge oss en enda
flagga, ett hopp
så att vi blir enade
stunden har redan kommit
* En romersk militär enhet!
Nationalsången är förstås inte en fascistisk kampsång, även om det kan tyckas så. Texten refererar istället till Italiens sena enade i slutet av 1800-talet. Frigörelsen från inte minst Österrikes domvärjo gick via vapenmakt. Det fascistiska maktövertagandet och ”marschen mot Rom” 1922 är däremot ett mörkt kapitel i landets historia. Även om Benito Mussolini inte marscherade utan själv tog tåget till huvudstaden och makten. Det demokratiska Italien som tog form efter kriget byggde på en antifascistisk pakt. Konstitutionellt etablerades restriktioner och en maktfördelning som skulle förhindra att historien upprepade sig.
Vill verkligen så många tillbaka till ett slags modernt Mussolinistyre? Det går inte riktigt att se en allmän högervridning i den italienska väljarkåren.
Varför kommer Meloni nu hundra år senare att bli premiärminister? Vill verkligen så många tillbaka till ett slags modernt Mussolinistyre? Det går inte riktigt att se en allmän högervridning i den italienska väljarkåren. Däremot en radikalisering av högern, där de högerextrema partierna på sistone stärkt sin ställning. Men Italien har inte någon större förekomst av hatbrott och det politiska våldet som hemsökte landet på 1970-talet är i dag helt frånvarande. Värderingsmässigt är italienarna inte mer illiberala än andra européer. Samkönade äktenskap accepteras även på högerkanten. Visst är invandringskritiken omfattande. Men är den mer omfattande än i andra länder, än i exempelvis Sverige?
Misstron mot den politiska klassen är däremot omfattande, och har djupa rötter. Italien har haft sin beskärda del av korrumperade politiker. Vidare har den politiska fragmentiseringen och vänsterns oförmåga att erbjuda ett stabilt alternativ varit demobiliserande. För väljarmässigt kan ”vänstern” om den kunde ta sig samman, om man noga läser opinionsundersökningarna, matcha högern. Men vänstern är splittrad. I ett valsystem med en hybrid av majoritetsmandat och proportionell representation, är förmågan att etablera allianser med flera andra partier helt avgörande för att kunna erövra regeringsmakten.
I botten handlar det förstås om Italiens skrala ekonomiska utveckling. BNP-utvecklingen över tid bär vittnesmål därom. Efterkrigstiden innebar tillväxt och modernisering, och ökat välstånd för breda löntagargrupper. Sedan hade Italien ett tufft 90-tal, men efter sekelskiftet ökade BNP snabbt. Sedan finanskrisen har BNP emellertid fallit och inte återhämtat sig. I praktiken talar vi om 15 år av ekonomiskt stillestånd eller tillbakagång, vilket har betytt sämre ekonomiska villkor för stora delar av befolkningen. Italien har i sin offentliga ekonomi också ett skuldproblem. Den offentliga bruttoskulden är över 150 procent, bara Grekland uppvisar sämre siffror i EU. Eurokrisen slog hårt mot Italien. Pandemin var inledningsvis särskilt allvarlig i Italiens norra delar, den hårda nedstängningen hade ett högt socialt och ekonomiskt pris. Den politiska krisen bottnar alltså i den dåliga ekonomiska utvecklingen, där många italienare fått se sina framtidsutsikter krympta.
Italiens ”första republik” varade mellan 1946 och 1992. Då kämpade Kristdemokraterna och Kommunistpartiet om väljarna och om makten. Kristdemokraterna dominerade förstås och regerade för det mesta. Men när locket lyfte för den gränslösa korruptionen och de djupa maffiakontakterna föll det stora kristdemokratiska partiet samman som ett korthus. Och murens fall innebar att kommunistpartiet omvandlades till ett demokratiskt socialistiskt socialdemokratiskt parti. Efter 1992 blev det Silvio Berlusconi som i detta tomrum blev den dominerande kraften på högerkanten, och som hittade allianser med exempelvis högerextrema ”La Lega”, nu bara ”Lega”. Medan vänsterorienterade kristdemokrater och socialliberaler anslöt sig till det socialdemokratiska partiet (tidigare kommunistpartiet) som döptes om till ”Partito Democratico”, det ”Demokratiska partiet”. Under ett kvarts sekel växlade makten mellan vänster och höger där man på ömse sidor formade valallianser som hade förmågan att regera.
Väljarmässigt kan ”vänstern” om den kunde ta sig samman, om man noga läser opinionsundersökningarna, matcha högern. Men vänstern är splittrad.
Det stora missnöjet med den politiska klassen och den ekonomiska utvecklingen har nu ritat om den politiska kartan än en gång. Inför det här valet har de högerextrema partierna ökat sitt stöd på ett markant sätt. Men först ut var ett populistiskt parti av ett nytt slag. ”Femstjärnerörelsen” (M5S) eller ”Movimento cinque stelle” grundades 2009. Många tog från början inte partiet på allvar, det leddes ju av komikern Beppe Grillo. Men framgången blev episk. Detta är ett klassiskt antietablissemangsparti som baseras på en svårplacerad populism. Det innehåller förstås kritik mot invandringen. Men där finns också anarkistiska eller direktdemokratiska inslag. Och ett rättvisepatos. Framgången ledde till att partiets nuvarande ledare Giuseppe Conte kunde bli premiärminister 2018. Men missnöjet sögs också upp av Lega, ett gammalt separatistiskt och högerextremt parti med bas i norra Italien, som numera leds av Matteo Salvini. Det har varit stökiga regeringsår. Efter flera vändor blev det 2021 en samlingsregering under ledning av Mario Draghi, som aldrig varit partipolitiskt aktiv, men som haft en imponerande karriär i egenskap av stabil italiensk offentlig tjänsteman. Ett parti ställdes utanför Draghis regering. Det partiet har nu växt på ett betydande sätt. Och det partiet var alltså ”Italiens bröder”. Så har väljarnas missnöje flyttat från det ena till det andra partiet och nu till det tredje partiet. Där befinner vi oss nu.
Några dagar innan valet samtalar jag över en middag med några vänsterorienterade intellektuella hemmahörande i det socialdemokratiska och socialistiska fältet. Valet var inget som kom på tal med någon vidare entusiasm, utan snarare med en viss bävan. Den ena skulle rösta på Femstjärnerörelsen, som på sistone blivit mer vänster. Det Demokratiska partiet hade klantat till, misslyckats förhandla fram en bredare vänster-mittenallians, menade hen. Försöket att etablera en sådan allians var inte en alldeles enkel manöver. Av de två mittenpartierna har det ena en partiledare som tidigare varit minister för det Demokratiska partiet och det andra en partiledare som mellan 2014 och 2016 var premiärminister för samma parti, nämligen Matteo Renzi, en italiensk variant av Tony Blair. Tilläggas bör att Femstjärnerörelsen prioriterar sociala rättvisefrågor, och har en väljarbas som vänstern i Italien tidigare mobiliserat, särskilt i södra Italien, men nu förlorat. Det Demokratiska partiets starkaste fästen återfinns numera i den urbana medelklassen. Den andre visste inte riktigt om det skulle bli det ena eller det andra. Hen vacklade väl mellan det Demokratiska partiet och Femstjärnerörelsen. Den tredje skulle rösta på det Demokratiska partiet och ansåg att den regering som föll i somras, ledd av Mario Draghi, hade varit det bästa Italien kunde åstadkomma just nu.
Samtalet säger något om splittringen, ambivalensen och uppgivenheten på vänsterkanten inför det här valet. Och en hel del av den politiska oförmågan på den kanten. Därför kommer Italien att få sin mest högerorienterade regering sedan kriget, med Giorgia Meloni som premiärminister. Hon är för övrigt uppväxt i ett arbetarhem. Hon kommer att bilda regering tillsammans med Matteo Salvinis Lega och spillrorna av Silvio Berlusconis parti. Det är förstås svårt att förutsäga vad en sådan regering kan komma att ställa till med, och vad den egentligen vill och är förmögen att göra. Ungerns Viktor Orbán kommer under alla omständigheter att få en allierad i EU. Kommissionen i Bryssel kommer säkert att ha en nervös söndag under valdagen och en komplicerad politisk verklighet att hantera framöver, ovanpå allt annat. En utmaning gäller fronten mot Ryssland. Salvini och Berlusconi har odlat kontakterna med Putin och Ryssland, men Meloni har däremot nu lovat att fortsätta att stödja Ukraina. Italien är starkt beroende av EU:s stödfonder, vilka kan komma att vara en viktig restriktiv faktor, även för denna högerextrema regering.
Melonis allians kommer att få ett stöd på mellan 40 och 45 procent av väljarna. Såsom det italienska valsystemet numera är konstruerat ger det en stabil majoritet. Men Femstjärnerörelsen ser ut att gå bra och kommer förmodligen att vinna många mandat i fattigare södra Italien. Många har varnat för att Meloni skulle kunna få tvåtredjedelsmajoritet av mandaten, eftersom antalet folkvalda minskar drastiskt i det här valet. I så fall skulle hon kunna driva igenom konstitutionella förändringar utan att konsultera medborgarna i en folkomröstning. ”Italiens bröder” vill bland annat ha en direktvald president med mer makt. Ett no-go under det antifascistiska eran. Allt förändras. Frågan är om allt fortfarande kommer att förbli som det är. En sak är säker: instabiliteten och väljarnas ombytlighet den lär bestå.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
