Därför misslyckades S med att besegra högerblocket

Val 2022 Socialdemokraterna hade en uppgift i det här valet och det var att vinna över det högerkonservativa blocket. Det lyckades inte. Enna Gerin, tillförordnad chef  på fackliga idéinstitutet Katalys, reder ut varför partiet misslyckades med det och vad man bör fokusera på framåt. 

Det värsta som kan hända nu inom svensk socialdemokrati är att man nöjer sig med sitt eget valresultat och inte ser några behov till omprövningar. Att man stirrar sig blind på sin egen uppgång och missar hur de politiska kontinentalplattorna nu rör på sig. Inte inser vidden och konsekvenserna av att man sakta men säkert håller på att förlora sin position som Sveriges arbetarparti. Men framförallt att Sverigedemokraterna har en långsiktig plan för att på sikt ta över den rollen och att just nu går allt enligt deras plan. Den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i Politiken delar någon dag efter valet en bild på en nöjd partisekreterare och utropar detta till ”Socialdemokraternas 5:e bästa valrörelse sedan andra världskriget”. Bara 1968, 1982, 1994 och 2002 har partiet gått fram mer än 2,2 procent konstaterar delningsbilden glatt. Men Socialdemokraterna hade en uppgift i det här valet och det var att vinna över det högerkonservativa blocket. Det gjorde man inte. I den här texten vill jag lyfta några initiala teser om varför jag tror valstrategin misslyckades och vad man bör fokusera på framåt.

Valstrategier spelar roll men är självklart inte den enda faktorn till att man vinner eller förlorar val. Daniel Swedin, politisk redaktör på Arbetet, har delvis rätt i att val avgörs långt innan valkampanjerna drar igång. Han pekar tillbaka på det som definierade förra mandatperioden: Januariavtalet. Det bröt upp borgerligheten och säkrade regeringsmakten för S. Men till ett oerhört högt politiskt pris. De nyliberala och antifackliga reformerna sved hårt inom LO-leden och skadade partiets förtroende inom den organiserade arbetarklassen. Om man lyfter blicken ännu ett snäpp så har de senaste åtta åren av S-ledda regeringar till stora delar varit åtta förlorade år. Riksdagen har bestått av en stark högermajoritet som har gjort jämlikhetsskapande reformpolitik omöjlig. Man har regerat men inte på ett kraftfullt sätt kunnat ta sig an och lösa orsakerna till de stora samhällsproblem som finns. När man var ute och kampanjade dök inte sällan frågan upp: ”Allt detta låter jättebra, men ni har haft åtta år på er, varför har ni inte redan gjort det?” För att förstå varför socialdemokratin bara lyckas administrera samhällsproblem istället för att lösa dem får vi gå tillbaka till valet 2002 – det senaste valet som svenska väljare röstade fram en rödgrön S-V-MP-majoritet i riksdagen. Det tål att upprepas: Det har gått tjugo år sedan vi senast fick en progressiv vänstermajoritet i Sveriges riksdag. I årets val samlade S-V-MP tillsammans 42,16 procent av väljarstödet. Den brännande frågan är om S har en långsiktig plan för att få tillbaka en riksdagsmajoritet som gör jämlikhetspolitik möjlig igen? På vilket sätt var årets valstrategi en pusselbit i den övergripande planen? Tyvärr känns det inte som om man tänker så långt.

En valanalys måste ta tag i frågan om hur S kunde ha koordinerat sig mer med sitt tilltänkta regeringsunderlag.

Nu tillbaka till årets valrörelse. Det är vanskligt att recensera en valstrategi några veckor efter valet. Framförallt när S personcentrerade mittenstrategi nästan tog hem det här. Tyvärr, bara nästan. Kanske för att man fokuserade på jaget framför hela laget som behövdes för att vinna. Kanske för att man trodde att det här var det sista valet där en majoritet av väljarna kunde mobilisera mot SD. Problemen med valstrategin som jag identifierar här nedan bör ses som teser som behöver undersökas djupare och diskuteras mer. Det här är några av sakerna jag tycker strålkastarljuset bör riktas mot:

• Jaget före laget – Socialdemokraternas bristande lagbygge

Det är lätt att vara efterklok. Men när jag och mina kollegor Daniel Suhonen och Kalle Sundin på det fackliga idéinstitutet Katalys i våras tog fram en politisk strategi för arbetarrörelsen – med titeln ”Mot en progressiv majoritet” – så förundrades vi över att de tre rödgröna partierna inte verkade koordinera sig inför den stundande valrörelsen. Pratar de ens med varandra? Har de en kortsiktig och långsiktig plan för att nå en majoritet tillsammans, först med Centerpartiet och sedan på sikt utan Centerns nyliberala och antifackliga politik? Det verkade inte som det. På vänstersidan gick partierna till val ensamma. När valrörelsen drog igång efter sommaren blev det tydligt hur koordinerat det högerkonservativa blocket var i sina attacker på regeringen. Man undvek att bråka med varandra och man stod som en enad front och bankade på Magdalena Andersson i debatterna. På vänstersidan tjafsade man fortfarande sinsemellan och man fördelade inte slagen mot den samlade högern på ett effektivt sätt. Trots minst lika stora spänningar mellan L och SD som det finns mellan V och C lyckades högern framstå som enad mot en splittrad vänstersida.

S defensiva strategi märktes i bristen på lagbygge på vänstersidan. M var skamlösa i sina försök att legitimera högerradikala SD som stödparti för sin egen regering. Trots att man visste att samarbetet skrämde bort många väljare valde man inte riskminimering, utan man var offensiv i sitt lagbygge. Socialdemokraterna gjorde precis tvärtom. Man verkade mest skämmas för sina stödpartier. S räknade med att MP skrämmer bort kärnväljare på landsbygden och V skrämmer bort liberala marginalväljare i storstäderna. S riskminimerade istället och distanserade sig. Andersson använde inte sitt förtroende och sin starka position till att lyfta fram och legitimera sina tilltänkta stödpartier. När Ulf Kristersson gjorde det så hånades han för att kampanja för SD. När MP och V blev attackerade från höger var det tyst från S. När man väl sträckte ut en hjälpande hand och kostade på sig lite cred var det bara Annie Lööf och C som fick del av det. En valanalys måste ta tag i frågan om hur S kunde ha koordinerat sig mer med sitt tilltänkta regeringsunderlag och själva bidragit mer till att man tillsammans kunde skrapa ihop en majoritet av rösterna.

I SVT:s utfrågning hade Andersson svårt att ge besked om hur skattepolitiken skulle användas för att motverka att de rikaste drar ifrån.

• Mittenstrategin – jakt på liberala marginalväljare och SD-konfrontation

När valrörelsen kom igång i augusti blev det tydligt att S hade anammat en mittenstrategi med fokus på att locka över liberala marginalväljare från högerblocket. Man dissade V, samtidigt som man omfamnade C och välkomnade tillbaka L, i sina försök att appellera till liberala storstadsväljare. Man intog en väldigt defensiv linje i frågan om skatter och fördelningspolitik. Partiets tydligaste vallöften var att inte höja fastighetsskatten. Beredskapsskatten tonades ner. I SVT:s utfrågning hade Andersson svårt att ge besked om hur skattepolitiken skulle användas för att motverka att de rikaste drar ifrån. Finansminister Mikael Damberg lämnade Dagens Industris stora valenkät om den ekonomiska politiken helt tom. Allt för att inte skrämma bort den urbana medelklassen. Som kortsiktig valtaktik är det lätt att förstå mittenstrategin. De som saknar vänsterretorik kan gå vidare inom blocket till V och MP. S ville fokusera på att minska trösklarna för liberala högerväljare att byta block. Den farliga baksidan med strategin är risken att de egna kärnväljarna demobiliseras och inte tar sig upp ur soffan på valdagen. För första gången på tjugo år minskar valdeltagandet och det verkar bli en rejäl minskning om man jämför med valet innan. Generellt sett är det resurssvaga grupper som inte röstar. Valdeltagandet tycks sjunka mest i områden med redan lågt valdeltagande. Lägre valdeltagande brukar missgynna vänstersidan i politiken. Här behöver man undersöka om det ensidiga fokuset på den urbana medelklassen kan ha bidragit till bristen på mobilisering av mer resurssvaga kärnväljare i städernas förorter och på gles- och landsbygden.

En bärande del i jakten på liberala marginalväljare var att man i valrörelsens slutskede föll tillbaka på taktiken att skrämmas med SD. Självklart ska man lyfta fram farorna med att ge SD regeringsinflytande. Med tanke på att det här var det första valet någonsin som borgerliga partier öppet deklarerade att man tänkte gripa makten med hjälp av SD, är det förståeligt att S hoppades att en majoritet av väljarna skulle motsätta sig det. Men det finns också uppenbara baksidor med att göra SD till sin huvudfiende. Att man riktar allt ljus mot dem och gör dem större och viktigare än vad de är. Att man kväver utrymmet för sakpolitik, för klassanalys och välfärdsfrågor. Man förminskar helt enkelt höger–vänster-konflikten i politiken. Huvudkonflikten i valet blir istället mellan ”det goda” S och ”det onda” SD. En kompetent mittenkvinna ställs mot en vulgär SD-man från Sölvesborg. I’m with her!

Med fler sådana här mittenstrategier finns stor risk att S tappar sin historiskt starka position bland arbetarklassen. På sikt står SD redo att ta över rollen som Sveriges arbetarparti. Det får inte hända.

Det är inte konstigt att de enda partierna som går fram rejält i detta val är S och SD. Där det finns konflikt kan väljarna mobiliseras. Men frågan är vilka väljare det är man vinner med en högljudd SD-konfrontation. Mycket tyder på att skrämmas med SD funkar bättre på den urbana medelklassen än på den rurala arbetarklassen. Mobiliseringen mot SD lyckades i bemärkelsen att S växer i städerna och storstäderna, i Stockholms innerstad och som Daniel Swedin påpekade, i borgerligt dominerade villa- och radhusförorter och i områden där utbildningsnivån och inkomsterna är högre än genomsnittet.

Samtidigt går SD starkt fram ute i landet och blir jämnstora eller kör om i gamla S-fästen som Ljusnarsberg, Hedemora, Ockelbo och Årjäng. I detta val fortsätter alltså den svenska socialdemokratin att genomgå det som ekonomen Thomas Piketty kallar för ”brahminiseringen av vänstern”. En process där vänsterpartierna i västvärlden allt mer börjar bli partier för dem med längst utbildning medan högerpartierna allt mer lockar till sig väljare med kortare utbildning. Enligt Valu går S i detta val fram bland dem med längre utbildning och väldigt starkt fram bland dem med längst utbildning (+ 9 procent). Man backar endast bland dem med bara grundskoleutbildning (- 4 procent). Socialdemokraterna håller förvisso ställningarna och ökar något enligt Valu bland LO-medlemmar (42 procent), men man fortsätter att minska bland självdefinierade arbetare (32 procent). Bland dessa arbetarväljare blev det högerkonservativa blocket (50 procent) större än S-blocket (49 procent). SD (29 procent) börjar nu bli jämnstora med S bland arbetare. I valet går SD (30 procent) för första gången om S (27 procent) bland arbetslösa och ökar med åtta procent i denna väljargrupp. Med fler sådana här mittenstrategier finns stor risk att S sakta men säkert kommer byta ut sin sociala bas, att man tappar sin historiskt starka position bland arbetarklassen. På sikt står SD redo att ta över rollen som Sveriges arbetarparti. Det får inte hända.

• Fokus på Magda – tomt på egen reformpolitik och ideologi

I årets valrörelse var det tydligt att S valkampanj gick ut på att lyfta fram Magdalena Andersson som landsmodern du vill hålla i handen genom nästa kris. Andersson skulle bli Sveriges Angela Merkel. Hon skulle ta ett steg tillbaka och stå över politiken och det politiska tjafset. Man slipade ner de ideologiska skiljelinjerna och man betonade att man var öppen för att samarbeta med alla utom SD. Andersson var också öppen för alla politiska förslag, högt som lågt, det fanns ingen sten hon inte var beredd att lyfta på. Hon tänkte bara göra vad som var bäst för Sverige, utan några ideologiska skygglappar i vägen. Likt SPD-kampanjen för Olaf Scholz betonade man hennes höga förtroende, långa erfarenhet och stora kompetens. S-kampanjen var otroligt personcentrerad och hon lyftes fram som en ansvarsfull, stabil och väldigt bred statsministerkandidat. Baksidan blev att hon vände sig till alla och ingen, hon stod för allt och för ingenting. Hon gick aldrig fram i valet som den arbetarledare hon borde vara. Andersson började valkampanjen efter sommaren med att basunera ut att med dagens parlamentariska situation går det inte att ge några konkreta vallöften överhuvudtaget. Hon var minsann så ansvarsfull att hon inte tänkte lova någon något. Mitt i valspurten hade hon siktet inställt på sina eventuella regeringsförhandlingar och försökte förebygga potentiella svekdebatter som kunde komma efter valet. Känslan man snarare fick var att hon inte kunde lova något, inte ville göra något och inte kunde göra något. Samtidigt slängde högersidan ur sig konkreta populistiska vallöften om exempelvis lägre bensinpriser, ny kärnkraft och möjlighet att vittna anonymt i rättegångar. Socialdemokraterna med Andersson i spetsen kommunicerade ut sina tre prioriterade områden under hela valåret men backade aldrig upp dessa med kraftfulla och övertygande reformer.

I Katalys valstrategi ”Mot en progressiv majoritet” föreslog vi tvärtom att man skulle gå till val på en konkret reformpolitik och i god tid presentera ett par tydliga, stora vallöften som kan mobilisera kärnväljarna och samla det breda löntagarkollektivet. På så sätt skulle man få ett starkt mandat att driva igenom några av vallöftena i regeringsförhandlingarna efter valet. Istället släppte man ett sent och vagt formulerat valmanifest bara två veckor innan valet. Inga nya, konkreta och detaljerade reformförslag presenterades. Det fanns inget som slog igenom mediebruset eller kunde utmana den högerlutande politiska dagordningen. Det var dock inte bara den post-ideologiska och personcentrerade valstrategin som stod i vägen för en offensiv reformpolitik utan framförallt partiets oförmåga att ompröva sin strama ekonomiska politik. Man hade helt enkelt inte finansiering för några större reformer och vallöften.

För varje presskonferens S höll om brottslighet och segregation, desto större plats tog dessa frågor i valrörelsen.

•  Defensivt spel på högerns planhalva – de egna frågorna lyfte aldrig

Det som kanske mest kännetecknar S valkampanj 2022 är hur otroligt defensiv den var. Man bestämde sig för att försöka neutralisera högerns frågor och lyckades aldrig få upp sina egna frågor på dagordningen. Planen var att lägga sig nära och minska konflikten i frågor där högern har sakägarskap: lag och ordning, segregation, invandring, skatter och kärnkraft. Genom att spela lika på dessa skulle utrymme skapas för konflikt kring frågor där man själv hade högre förtroende: skola, sjukvård, pensioner, ekonomi och jobb. Men det fungerade inte. För varje presskonferens S höll om brottslighet och segregation, desto större plats tog dessa frågor i valrörelsen. Det är egentligen otroligt hur SD och högern lyckades få sina frågor att helt dominera dagordningen de sista veckorna innan valet. Enligt Valu tycker väljarna att S har bäst politik i åtta sakfrågor, se tabell nedan. Två av dessa frågor hamnade högst upp i listan på väljarnas viktigaste frågor i valet: sjukvården och skolan. SD uppfattas som bäst i bara två frågor: lag och ordning samt flyktingar och invandring. Medan M bara har sakägarskap i tre frågor: skatter, din ekonomi och energi och kärnkraft. Ändå lyckas högern få alla sina frågor förutom skatter att dominera valdebatten. S lyckas inte att få några av sina frågor att riktigt lyfta eller få ett grepp om valrörelsen. Detta trots att väljarna anger S-frågor som viktigast i valet och trots att man får draghjälp av mandatperiodens stora kriser. Coronapandemin, kriget i Ukraina och den ekonomiska krisen vi står inför accentuerar just de frågor där S har högst förtroende: svensk ekonomi, sysselsättning, sjukvård, äldreomsorg och försvarsfrågan. 

Trots det är det bara en av frågorna i S långa lista på bäst politik som man är offensiv i och som man driver en långsiktig opinionsbildning kring: vinster i välfärden. Mer specifikt frågan om marknadsskolan, där man vet att man har en majoritet av alla partiers väljare med sig i sin kritik. Så hur valde M och SD att förhålla sig till S offensiv i en fråga där de har lågt förtroende och en tydlig majoritet av väljarna mot sig? Valde de att defensivt neutralisera frågan och i retoriken lägga sig nära S för att minska konflikten? Nej. De var offensiva och köpte inte vänstersidans problemformulering. De stod upp för friskolesystemet, ”valfriheten”, och möjligheterna att ta ut vinst. De försökte föra fram egna förklaringar till skolans problem och egna förslag på lösningar. De gick till och med till attack mot S med lögner om bussning av elever för integrationens skull. (Ett undantag var L som i viss mån försökte neutralisera frågan om marknadsskolan och drev på för en modest reformering.)

Fördelen med högerns sätt att stå upp för sin egen position i en fråga är att om man sedan vinner valet – som man nu gjorde – så vinner man även mandat för sin egen politik. Det här tror jag är den stora hemläxan för S att göra efter denna valförlust. Den defensiva strategin som accepterar högerns problemformuleringar och deras lösningar fungerar inte på lång sikt. Och även om den nu hade fungerat kortsiktigt till ännu en “seger” i detta val så hade man inte fått ett mandat att lösa samhällsproblemen på riktigt. Istället hade man suttit i knät på högerns icke-lösningar. Vill vi vinna högerns frågor måste vi utmana dem med egna förklaringar och egna lösningar. Men framförallt måste vi bli mycket bättre på att sätta våra frågor högst upp på dagordningen. Detta görs inte under en valkampanj, detta tar lång tid att göra. Därför måste vi börja nu.