Klimatet Bara med hjälp av marknadsekonomin kan vi få till stånd den snabba omställning som behövs för att rädda klimatet. Det skriver Staffan Laestadius, professor emeritus på KTH, och Richard Murray, tidigare chefsekonom på Statskontoret.
Den bistra sanningen är att om vi ska klara klimatkrisen så måste alla ideologiska spärrar kastas över bord. Endast en hårt styrd kapitalistisk marknadsekonomi har en chans att åstadkomma den enorma omställning av hela världsekonomin som måste ske. Det gäller att maximalt utnyttja kapitalistiska företags vinstintresse, och att göra det så att vinstintresset till 100 procent inriktas på koldioxidfri produktion. Såväl vänstern som högern måste överge sina ideologiska invändningar för att detta ska lyckas.
Omställningen bort från fossila bränslen går alldeles för långsamt. För att klara tvågradersmålet krävs en helt annan genomförandeprocess än utredning, lagförslag, politiskt kompromissande och beslut. Det måste gå mycket fortare. Hela världsekonomin ska ställa om. I alla länder ska gruvor, industrier, jordbruk, fiske, skogsbruk och hushåll ställa om för att sammantaget kraftigt minska koldioxidutsläppen. Den enda organisation som har möjlighet att klara detta är – med sina ofullkomligheter – en marknadsekonomi med kapitalistiska företag.
Det verkligt fyndiga med marknadsincitament avsedda att reducera växthusgasutsläppen är att ingen kontrollkommission behöver fundera ut vilka tekniska lösningar som bör användas. Företagen väljer själva produktionsmetoder som ger så små utsläpp och kostnader som möjligt.
En central poäng med kapitalismen är att företag vill – och måste – tjäna pengar. Är det lönsamt och tillåtet att bedriva oljeutvinning så kommer det finnas företag som gör det. Är det å andra sidan inte tillåtet medan det är lönsamt att tillverka och sälja solpaneler så kommer företag att göra det. Marknadsekonomin har många gånger visat att den kan få till stånd en mycket snabb omställning. Det kanske främsta exemplet är när andra världskriget var slut och den krigsekonomi som byggts upp i USA avvecklades. På mindre än ett år var landet igång med civil produktion i stor skala.
Det gäller att göra det lönsamt för företagen att ställa om till en så koldioxidfri produktion som möjligt. Detsamma gäller hushållen, som bör ges incitament att avveckla sitt fossilberoende. Det väsentligaste är förstås att sätta ett pris på koldioxidutsläpp som är så högt att det lönar sig att övergå till koldioxidneutrala produktionsmetoder. EU har kommit en bit på väg med handeln med utsläppsrättigheter. Priset har stigit kraftigt på senare år genom att mängden utsläppsrättigheter minskats. Det har lett till en mycket snabb utfasning av kolgruvor och kolkraft. Men utsläppsrätterna måste reduceras snabbare och framför allt måste alla utsläpp inkluderas i systemet. I dag prissätts bara ca 40 procent av utsläppen.
Till detta kommer importen av produkter som tillverkats utanför EU och då förorsakat koldioxidutsläpp som inte beskattas. Därför behövs också koldioxidtullar, något som EU är i färd med att försöka etablera. Företagen i andra länder får då också incitament att utveckla fossilfria produktionsmetoder för att undgå tull. Länderna får incitament att själva införa koldioxidskatter. Den som fångar in och på något sätt lagrar koldioxid bör på motsvarande sätt ges ekonomiskt utbyte. Ersättning bör ges för skogsplantering, plantering av ålgräs längs havskuster, restaurering av mangroveträsk etc.
Det verkligt fyndiga med marknadsincitament avsedda att reducera växthusgasutsläppen är att ingen kontrollkommission behöver fundera ut vilka tekniska lösningar som bör användas. Företagen väljer själva produktionsmetoder som ger så små utsläpp och kostnader som möjligt. Även forskning och utveckling vägleds av lönsamhet. Nya tekniker för infångning och ”lagring” av koldioxid håller redan på att utvecklas, byggt på förmodan att det kommer att komma priser på utsläpp och på infångning som gör tekniken lönsam.
Fullt så enkelt är det inte att ställa om hela världsekonomin med hjälp av ekonomiska incitament. Det kommer också behövas direkta regleringar, till exempel att förbjuda fossilbränsledrivna bilar eller förbud mot bottentrålning (som skadar havets förmåga att suga upp koldioxid). Men sådana regleringar behöver inte strida mot marknadslösningar, bara de görs generella.
För att åstadkomma verklig förändring krävs en enorm mobilisering av ekonomiska krafter. Den enda organisation som på kort tid – vi talar om 5–10 år – kan göra det är en hårt styrd kapitalistisk marknadsekonomi.
Staffan Laestadius, professor emeritus, KTH
Richard Murray, tidigare chefsekonom, Statskontoret
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
