Det ekonomiska läget är nytt, men balansen mellan finans- och penningpolitik förblir densamma. Det är kanske dags att ändra på det?
Stefan Ingves är inne på upploppet. Efter 16 år på jobbet som Riksbankschef lämnar han över stafettpinnen vid årsskiftet. Kommer hans eftermäle att fläckas av bankens räntebeslut denna höst? Riksbankens höjning av styrräntan i slutet av september förorsakade ju en omfattande kritik och en stor förvåning. Och oro. För höjningen var stor. En procentenhet.
Det var den tredje höjningen i år. Det kan bli fler. Ingves har nämligen förklarat att han är beredd att höja styrräntan ännu mer. Låg inflation är bankens främsta prioriterade mål.
Riksbanken följer väl bara det av politikerna fastställda ramverket? Eller? Jo, men det finns alltid ett utrymme för diskussion om nivåer och timing.
Hushållen är hårt trängda, särskilt de som från början hade små marginaler
Låg inflation är självfallet att föredra framför motsatsen. Hög inflationstakt skapar ekonomisk osäkerhet och oförutsägbarhet, urholkar löner och ökar ojämlikheten. Den historiska erfarenheten bär vi med oss från 70- och 80-talen. Sverige har sedan dess en historia med låg inflation. Under många år har inflationen legat under målet om 2 procent. Flera ekonomer har hävdat att svensk tillväxt och sysselsättning skulle ha mått väl av om den varit lite högre än 2 procent. Sverige har ekonomiskt gått mycket bra under dessa år, med konstanta reallöneökningar (särskilt som inflationen legat under målet och prognoserna). Låga räntor har sänkt kostnaderna för att låna pengar. Och efter finanskrisen 2008 och under pandemin har det varit synnerligen förmånligt att låna. Länge var styrräntan negativ. Det har varit extremt förmånligt att investera och köpa fastigheter och aktier. För de som har haft möjligheten, det vill säga de som hade pengar från början, som kan och får låna. Riksbankerna har helt enkelt gödslat ekonomin med billiga pengar. Resultatet är att den rikaste delen av befolkningen har dragit ifrån när bostadspriserna och aktiekurserna rakat i höjden.
Men nu är det andra tider. Inflationen är åter en betydande utmaning. På ett överraskande och drastiskt sätt.
I det läget agerar Riksbanken (förstås) enligt den ekonomiska läroboken. Den lär ut att inflationen ökar när ekonomin är överhettad. Och att höjda räntor kyler ner ekonomin och sänker inflationen. I teorin.
Nu är problemet att den ökade inflationen inte beror på överhettning utan på försvagade och försenade varukedjor och ökade bensin och energipriser, på grund av först pandemin och nu kriget i Ukraina. Det är fel bildspråk att kalla Riksbankens räntehöjningar att hälla bensin på elden. Den amerikanske ekonomen Joseph Stiglitz kallar det mer träffande för ”åderlåtning”, en medeltida praktik att tappa en sjuk kropp på blod för att därigenom bota sjukdomen. Många ekonomer tvivlar dessutom på att höjda räntor överhuvudtaget råder bot på inflationen, annat är högst marginellt.
Däremot kyler räntehöjningarna definitivt ner ekonomin ytterligare, som redan var på väg nedåt. Riksbankens strategi rymmer därför betydande risker.
Att räntan behöver komma upp är självklart. Den extrema lågräntepolitiken var varken sund eller hållbar i det långa loppet. Däremot kan alltså den lämpliga takten diskuteras. Att drastiskt ändra förutsättningarna för hushållens ekonomi och företagens kalkyler har historiskt visat sig kunna bli förödande. 90-talskrisen hade sådana underliggande och bakomliggande orsaker. Nu är inflationsexplosionen i sig en omvälvande förändring som kommer att kräva extraordinära åtgärder. Men radikala räntehöjningar i det här läget kan leda till att ekonomin snabbt faller ner i en recession (något som redan prognostiserats för 2023) eller värsta fall leder till en depression och en finansiell kris. Historien är full av exempel på att politisk dogmatism och ekonomiskt tunnelseende skapar kriser. Utmaningarna är redan stora. Inflationen har redan sänkt reallönerna. Bostadsbyggandet har stannat av. Hyresvärdarna kräver nu drastiskt höjda hyror. Arbetslösheten kommer att öka. Kommunerna pressas när kostnaderna ökar.
Hela samhället berörs av den här förändringen. Och hushållen är hårt trängda, särskilt de som från början hade små marginaler. Andreas Cervenka varnar i Aftonbladet: ”Förbered er på ett fattig-Sverige ni inte trodde fanns.”
Den tidigare statsministern Göran Persson har uppmanat de politiska partierna att nu lägga valprogrammen åt sidan! Och att fokusera på att hantera hushållens ökade kostnader.
Vidare bör Riksbanken inte dogmatiskt krama sina modeller. Sedan 1990-talet har kampen mot inflationen stått i fokus och penningpolitiken varit det främsta redskapet att få ekonomin i ”balans”. Var sak har sin tid. Det vore klokt om politikerna nu vågade tänka utanför den boxen. Och hitta en mer ändamålsenlig balans mellan penningpolitik och finanspolitik. Annars riskerar 2023 att bli ett mörkt kapitel i den ekonomiska historien. Något bara Putin kommer att applådera.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
