Löfvens rörelseriktning vinner i längden

Politikerna måste i någon mening återta kontrollen över välfärdssektorn. Fri dragningsrätt på skattebetalarnas pengar är ingen mänsklig rättighet.

När den socialdemokratiska partistyrelsen ställde sig bakom ”Nationella kvalitetslagar – för ordning och reda i välfärden” lyckades Stefan Löfven mäkla fred inom ”rörelsen”. Frågan om vinst i välfärden har under en längre tid splittrat partiet.

Beslutet är tillräckligt långtgående för att blidka de som på goda grunder är kritiska mot dagens avarter. Men överger inte valfriheten och pluralismen. Det är fråga om en klassisk socialdemokratisk kompromiss. I praktisk politik är det rörelseriktningen, snarare än den definitiva principen, som vinner i längden. Pragmatismen, inte dogmatismen, förändrar världen. Om den grundar sig på fundamentala principer och inrymmer ett större och längre perspektiv.

Flera av Löfvens förslag är så självklara att man på goda grunder kan fråga sig varför de inte redan genomförts. Som att privata välfärdsföretag ska betala skatt i Sverige och inte tillåtas ha en lägre bemanning. Riskkapitalisternas intåg på det här området borde ha fått varningsklockorna att ringa för länge sedan.

Det finns flera skäl till denna senfärdighet. Borgerligheten är fortfarande förblindad av sin misstro mot den offentliga sektorn (eller som det tidigare hette: den ”ofantliga” sektorn) och hyser en aningslös klockartro på marknaden. Från vänsterhåll kan man tala om en kombination av naivitet och uppgivenhet. Och om en osäkerhet om vad som låter sig göras. Huvuddelen av förändringarna har genomdrivits av borgerliga regeringar.

Men som folkpartisten Johan Enfeldt framhöll i en artikel på Dagens Arena förra veckan finns en underliggande och ännu inte riktigt artikulerad kritik även inom borgerligheten. Därför behöver man inte vara spinndoktor för att räkna ut att Reinfeldt kommer att triangulera även på detta område och på en och annan punkt hamna ganska nära Löfven. Vilket bör bejakas eftersom det skulle innebära ett fall framåt jämfört med nuläget.

Men välfärdspolitiken rymmer också intressanta ideologiska konflikter värda att uppmärksamma.

Socialdemokraterna förtydligar nu att den fria etableringsrätten inom välfärdssektorn måste begränsas. Vårdföretagarna hävdar att detta kommer att hämma företagarna. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström, känd för sina bombastiska uttalanden, talar om ett ”hot mot ett fritt näringsliv”. Svenska Dagbladets PJ Anders Linder menade att möjligheterna att starta nytt kommer att ”underordnas politikernas vilja till kontroll”och att förslaget ”präglas av oginhet och tillbakablickande”.

Ja, politikerna måste i någon mening återta kontrollen över välfärdssektorn. Fri dragningsrätt på skattebetalarnas pengar är varken rimligt eller effektivt. Eller en mänsklig rättighet. Politikerna ansvarar för helheten och att skattepengarna används på bästa sätt. Medborgarintresset måste överordnas enskilda särintressens eller företags intressen.

Och som Kommunals ordförande Annelie Nordström framhöll i Ekots lördagsintervju måste välfärden tillföras mer – inte mindre – resurser för att kunna klara våra framtida krav på vården, skolan och omsorgen. I grunden handlar det om relationen mellan privat och offentlig konsumtion. Detta är den stora framtidsfrågan för den svenska välfärdsmodellen.