Krönika Efter 2013 har EU:s utvidgningsprocess gått i stå, men nu har den tagits upp igen, och blir ett sätt att visa Ryssland att självständiga stater har rätt att välja sin egen väg.
EU:s utvidgningspolitik har setts som en viktig del av unionens så kallade mjuka makt. Genom att stötta unga demokratier, hjälpa dem att närma sig EU:s lagar och standarder, kunde forna diktaturer bli medlemmar i ett gemensamt samarbete med andra demokratier.
Det var sant efter fascismens fall i Sydeuropa då Grekland, och senare Portugal och Spanien, blev medlemmar. Samma tanke förenade öst och väst efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. Den inre marknaden stärktes och utvecklades med Sveriges, Finlands och Österrikes medlemskap.
Det var lite som Eurovision men Ryssland och Vitryssland var inte inbjudna
Efter Kroatiens inträde 2013 har dock utvidgningsprocessen gått i stå. Problemen med urlakningen av demokratin och rättssamhället i Ungern och Polen, liksom den utbredda korruptionen i Bulgarien och Rumänien, har avskräckt en del av EU:s länder från att förespråka vidare utvidgning. Den förre kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker hade inte ens en kommissionär som var ansvarig för utvidgningen, något som av många tolkades som att EU hade andra prioriteringar.
Nu är utvidgningen dock en het geopolitisk fråga. Rysslands invasion av Ukraina har satt fokus på vikten av goda allierade och grannar. I juni i år beslutade det Europeiska rådet att Ukraina och Moldavien skall betraktas som kandidatländer (och så småningom även Georgien). Det var en tydlig signal till president Putin att länder är fria att välja sina egna samarbeten, allianser och vägval. Kandidatstatus är dock bara en första del i en mycket lång process. Sedan följer en utvärdering av landets förmåga att anpassa sig till EU:s lagstiftning, inre marknad och värderingar, varefter man gör en rekommendation att inleda förhandlingar. Demokrati, rättssäkerhet och respekt för minoriteter väger tungt.
Albanien och Nordmakedonien har väntat i många år på ett sådant klartecken då bilaterala frågor med Grekland och Bulgarien tills nyligen blockerade ett godkännande. Med Serbien och Montenegro går förhandlingarna mycket långsamt. Turkiets status som kandidatland är i princip frusen. Till följd av det som uppfattats som EU:s nonchalans har allt fler sökt sig andra vänner och allierade, till exempel Ryssland och Kina.
Men nu ska det bli ny fart på utvidgningen.
Utvidgningsprocessen är lång och svår, men det finns mycket att samarbeta om på den europeiska kontinenten. Rysslands aggressionspolitik gör det än mer angeläget att hålla ihop. Sanktioner, inflation, energifrågan och klimatkrisen är andra akuta frågor som kräver gemensamma svar.
Det har länge funderats kring en mellanväg mellan medlemskap och kandidatland och i maj lanserade den franske presidenten konceptet European Political Community (EPC, ännu en europeisk förkortning att lägga på minnet).
Tanken är att samla alla kontinentens länder på allra högsta nivå för att diskutera gemensamma utmaningar. Vissa såg genast EPC som ett alternativ till medlemskap och varnade att de inte ville bli B-medlemmar. Andra såg förslaget som ännu en diskussionsklubb.
Men i torsdags hölls det första mötet i Prag. 44 länder deltog. President Zelenskyj var med på länk. Det var lite som Eurovision men Ryssland och Vitryssland var inte inbjudna, något som skulle visa hur isolerade de två länderna är.
Diskussionen i Prag handlade dels om fred och säkerhet, dels om energi/klimat och ekonomi och statsministrar och presidenter delades upp i olika diskussionsgrupper. Inga slutsatser antogs, inga institutioner planeras. Ett nytt möte skall hållas i vår, i Moldavien.
Är detta då bara ännu ett meningslöst grupparbete eller en ondskefull plan att hålla potentiella EU-medlemmar glada men ändå på armlängds avstånd?
Det är för tidigt att säga än. Behovet att mötas och diskutera gemensamma utmaningar är stort. EPC-mötena kan bli ett viktigt samordningsforum. Den lösa strukturen kompletterar andra mer institutionaliserade organ. Men den får inte ersätta utvidgningsprocessen som måste skyndas på. Ett EU med nästan 40 medlemmar kräver stora insatser från kandidatländerna men tvingar också EU till nytänkande och förändringar vad gäller budget och beslutsformer. Den diskussionen fördes dock inte i Prag.
Cecilia Malmström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
