Kan moralen rädda journalistiken?

Medieforskare som borrat sig ner i journalistikens problematiska sidor inser allt mer att institutionen är hotad. Om den går under försvinner även journalistikens positiva demokratiska sidor, som tagits för givna. Forskarna frågar sig: ska vi nu bli nyhetsmediernas förkämpar förutom deras kritiker? Svaret i fyra nya böcker blir ja, med reservationen att journalistiken bör ges tydligare mål eller en moralisk uppgift.

Stephen D. Reese är en flitigt citerad och respekterad forskare, medieprofessor i Texas sedan 30 år. I sin senaste bok ”The Crisis of the Institutional Press” (Polity Press, 2021) skriver han att nyhetsmedierna har sig själva att skylla för luckor i sin bevakning av grupper och åsikter, för stereotypa berättarmönster och elitpräglade perspektiv. Men i ljuset av försvinnande reklamintäkter, dalande förtroende och politiska anklagelser om att vara ”folkets fiender” måste institutionen både försvaras och reformeras. Medieforskaren måste uppträda ”both as critic and champion”. Journalistikens värde för samhället och demokratin i nuvarande epok måste lyftas fram av forskare och undersökas, artikuleras och kommuniceras till medborgarna.

 Autonomin behöver en gräns, ett membran, som sorterar inflytande från utomstående

De svenska medieprofessorerna Henrik Örnebring och Michael Karlsson i Karlstad har kritiskt granskat journalistikens anspråk på att vara en oberoende, och därmed trovärdig, skildrare av samhället. Resultatet utgavs i våras i form av en bred historisk genomgång av hur begreppet journalistisk autonomi skapats, ”Journalistic Autonomy. The Genealogy of a Concept” (University of Missouri Press, 2022). Boken riktar sig till en internationell läsekrets och behandlar främst utvecklingen i USA.

Professorerna lägger århundraden av retoriska lovord om journalistikens oberoende på obduktionsbordet och underkänner på punkt efter punkt giltigheten i publicisternas och politikernas festtal. Det är en illusion att tro att journalistiken kan vara helt oberoende, då vore den död. Dessutom bör den på en viktig punkt reformeras till att bli beroende – och vara stolt däröver.

I allmänt språkbruk betyder autonomi självbestämmande, självstyre, självständighet. Forskarna ställer upp fyra preciseringar.

1 Autonomin utövas i förhållande till andra institutioner och aktörer.

2 Autonomin behöver en gräns, ett membran, som sorterar inflytande från utomstående.

3 Autonomin innebär en förmåga att agera efter eget huvud.

4 Autonomin behöver ett mål för att vara meningsfull.

Boken innehåller exempel på att journalistikens autonomi är retoriskt konstruerad som en evig och oföränderlig egenskap, ibland skapad utifrån förhållanden som inte längre råder och med syfte att legitimera journalistikens position i samhället. Vad etiska riktlinjer och stolta deklarationer främst försöker dölja är den grundläggande motsättningen mellan institutionens syfte och organisation: ”Syftet för journalistiken är att tjäna allmänheten. Syftet för (de flesta) nyhetsföretagen är att tjäna pengar” (s 52).

Sju av bokens tio kapitel ägnas åt journalistikens beroende av olika krafter och aktörer: staten, de politiska intressena, marknaden, källorna, arbetsplatserna/redaktionerna, publiken och tekniken.

Forskarna påpekar att staten inte längre är densamma som i 1600-talets England när Milton skrev ”Aeropagitica” till försvar för bildade protestantiska herrars pressfrihet. I dag är nyhetsmedierna avhängiga av att statliga myndigheter och departement organiserar och förmedlar information om sin verksamhet. Journalistiken är inte oberoende av staten.

När textreklam hotade journalistikens legitimitet på 1800-talet byggdes en ideologisk mur upp mellan redaktion och annonsavdelning; när sedan textreklam i form av native advertising behövdes igen på 2000-talet av ekonomiska skäl var muren riven och retoriken retuscherad. Journalistiken är inte oberoende av marknaden.

Vilken journalist kunde vara objektiv och därmed oberoende? Jo, den som var man, vit, medelklass, heterosexuell och fysiskt/intellektuellt kapabel. Den som inte utrustats med dessa egenskaper betraktades länge som partisk och därmed inte som oberoende. Det händer ännu att svarta inte får bevaka Black Lives Matter och att homosexuella inte får rapportera om Pride. Sociala orättvisor i samhället förs in i journalistiken och ger utslag i rapporteringen understryker författarna. Journalistiken är inte oberoende av sin omgivning.

Forskarna formulerar som avslutning nio principer, nio förslag som innebär att journalistikens autonomi stärks genom att utgå från konkreta mål. En utvidgning från ett negativt ”oberoende från” olika institutioner och intressen till ett positivt ”oberoende för” att försvara centrala demokratiska värden, motverka lögner och inkludera hela allmänheten, inte enbart en vit medelklass.  Exempelvis bör inte marginaliserade folkgrupper ses som partiska särintressen av nyhetsmedierna när systematisk segregation kan dokumenteras.

Henrik Örnebring och Michael Karlsson vägrar att låta sig stämplas som aktivister, de är inte är mer aktivistiska än ”en läkare som försöker rädda någons liv”. Varför skulle en journalist bli aktivist om hen förordar demokrati, frihet, jämlikhet och sanning; det har ju journalistiken alltid hävdat? Om några av dessa principer omfamnas av framtidens journalistik ”… skulle vi dö lyckliga”, skriver författarna med en i akademisk text något överraskande formulering.

Det vore intressant om de i ett kommande arbete analyserade retoriken och historiken kring den nordiska journalistikens anspråk på oberoende. De skriver i boken att det finns stora kulturella likheter mellan svensk och amerikansk journalistik och journalistikforskning. Men vilken roll spelar till exempel en omstridd men fortfarande stark public service? En institutionaliserad medieetisk självsanering? Och en mindre konfliktfylld relation till staten?

Örnebring & Karlsson är inte ensamma i dessa tider om att föreslå åtgärder mot journalistikens brister. De hänvisar själva upprepade gånger till boken ”Reckoning. Journalism’s Limits and Possibilities” (Oxford University Press, 2020), av forskarna Candis Callison och Mary Lynn Young för att underbygga sin framställning.

De kanadensiska forskarna, som själva tidigare arbetat som journalister, lyfter fram många exempel på hur en vit, manlig syn på objektivitet har präglat redovisningen av samhällsutvecklingen i medierna. Skeva maktrelationer i samhället har förts in i nyhetsvärderingen och påverkat rapporteringen om män/kvinnor, vita/svarta och kolonisatörer/ursprungsbefolkning.

Callison & Young kritiserar såväl journalistiken som journalistikforskningen som inte anammat tydliga resultat från närliggande vetenskaper. De ser digitala publiceringar av lokala grupper/medier som korrektiv till etablerade nyhetsmedier och hyllar systematiska redovisningar av olika konkreta mänskliga erfarenheter i tid och rum framför en vit och manlig styrande objektivitet. Detta skulle öka journalistikens auktoritet.

De amerikanska medieforskarna Matt Carlsson, Sue Robertson och Seth C. Lewis hänvisar även de till ”Reckoning” i sin bok ”News after Trump. Journalism’s Crisis of Relevance in a Changed Media Culture” (Oxford University Press, 2021). Men där Callison & Young hoppas på en bred, varierad och systematisk rapportering förordar de snarare ett tydligare moraliskt inslag i journalistiken. De hoppas att journalisterna ska kunna argumentera för normer och värderingar med en moralisk botten som bidrar till ett bättre samtalsklimat:

En ”moralisk röst” i ett sådant scenario handlar inte om att göra politiska uttalanden om aborter eller vapenkontroll, utan om att kunna värdera om ett faktum är en lögn, om ett uttalande är rasistiskt eller om ett politiskt förslag bygger på systematiskt förtryck. (s 199)

För att journalistiken ska bli mindre misstrodd måste den bli både mera relevant och relevant för flera. Status quo med förmedling av fakta som formaterats i samhällets topp håller inte anser författarna. Journalistikens relevans och därmed överlevnad kräver ”en blandning av motståndskraft och anpassning” (s 198).

Idealet är inte längre en professionaliserad enhetlig nyhetsröst ”från ingenstans” utan heterogena redaktioner som bygger sin nyhetsrapportering på en bred mix av erfarenheter från journalistik och samhälle. Författarna hoppas att perspektiven på samhället därmed vidgas samtidigt som potentater som Trump får svårare att manipulera den rådande nyhetslogiken.

Forskarna som författat de fyra nämnda böckerna anger inte exakt hur reformeringen av nyhetsjournalistiken ska gå till. Kanske tänker man sig någon form av samverkan mellan medieforskare och nyhetsmedier, gärna pådrivna av en allmän opinion. Tidigare reforminitiativ från reportrar och redaktörer inom journalistiken blir då viktiga att analysera. De har ofta just handlat om större kontakt med medborgarnas frågor och mindre elitinriktning på rapporteringen. Dessa ambitioner, som formulerats i vågor under 1900-talet, har bland annat kallats fredsjournalistik, medborgarjournalistik (public journalism), konstruktiv journalistik och lösningsjournalistik. De har inte någon huvudroll i de här nämnda arbetena utan behandlas mest i förbigående.

Även här kan det finnas anledning att jämföra utvecklingen i Norden med förhållandena i USA. Studier beträffande så kallad konstruktiv journalistik har fått fäste på universitet i Danmark och de nordiska public service-bolagen har genomfört projekt på området. Forskning om medborgarjournalistik pågår i Finland och har utvecklats bland annat inom lokaltidningar runt Stockholm.

Lärdomar från tidigare reformförsök tillsammans med dessa aktuella studier av nyhetsrapporteringens problem bör vara av stort värde för forskare och praktiker när journalistiken nu åter utmanas och omdanas.