Kultur Den nya regeringen har lovat att en svensk så kallad kulturkanon ska tas fram, enligt dansk förlaga. Men att definiera folkkultur i ett par verk är skadligt oavsett om det blir traditionsbärare eller nationalromantiker som lyfts upp som viktiga bidrag. Det skriver Niclas Hell, spelman som forskar om kulturpolitik.
I och med Tidöavtalet kommer vi att få en svensk kulturkanon, en samling av särskilt viktiga verk som ska sammanfatta svensk kultur. ”Fristående expertkommittéer” som utgår ifrån ”konstnärlig kompetens” ska utse ett antal verk som ska få svenskarna att samlas kring något – att få oss att känna en kulturell kontakt med dåtiden och att påvisa det svenska språkets vackraste och viktigaste röster från tjärdal till slott. Projektet har med jämna mellanrum diskuterats: Ebba Busch uttalade sig positivt om kulturkanon, och fick sedan utstå en hel del hånskratt efter att inte ha kunnat svara på vem som skrev Gösta Berlings saga. Skapandet av kanon riskerar att skada marginella kulturformer.
Sverigedemokraterna, som motionerat om kulturkanon, har som kanske främsta kulturpolitisk fråga ett värnande om traditionell svensk kultur, som folkmusik och -dans. Skribenter likställer därför ibland en allmän kulturkonservatism och smygrasism med nyckelharpa och folkdräkt. Vi spelmän gnisslar tänder: kärleken är knappast besvarad bland majoriteten av folkmusiker. Marginell kultur är som så ofta en medelklassgrej. Under öppna folkmusikkvällar på barer i Stockholms innerstad dök ibland höga företrädare för Sverigedemokraterna upp de första åren efter inträdet i riksdagen för att lyssna. De jagades mer eller mindre ut av provocerade spelmän. ”Folkmusiker mot rasism” hade manifestationer som samlade tusentals musiker och dansare på gatorna. Dessa två grupper – folkmusiker och Sverigedemokrater – ska nu samsas om vad Svensk Tradition är.
Ebba Busch uttalade sig positivt om kulturkanon, och fick sedan utstå en hel del hånskratt efter att inte ha kunnat svara på vem som skrev Gösta Berlings saga.
Man behöver inte titta längre än över Öresund för att hitta en nationell kulturkanon, infört i Danmark 2007. Den svenska idén är modellerad efter den danska och debatten kommer fortsätta cirkla runt grannlandets lösningar och problem. Vad gäller folkkultur är det representerat av fyra verk av de 108 i Danmarks kanon; två texter och två sånger. Av 46 musikaliska verk kommer två från folklig tradition. Är det mycket eller lite? Om man ser på antalet spelningar på Spotify är dryga fyra procent folksånger en överrepresentation. Ser man till att skapa en historisk förståelse för dansk kultur är det naturligtvis en mycket låg siffra. Balansgången är svår. Att ha med Grinds Hans Jässpôdspolska från Rättvik i kanon riskerar att alienera och få projektet att framstå som pretentiöst eller otillgängligt, hur representativ den än är. Jämför med hur ”nyckelharporna” framställs som nationalismens favoritmusik.
På sätt och vis kämpar folkkulturen redan med en kanoniseringsproblematik. Anders Zorn, konstnären med de nakna dalkullorna, var en portalfigur för hur svensk folkkultur kom att bli. Han ville bevara musiken som fanns när han var barn i mitten av 1800-talet, men som trängdes ut av dragspel och grammofoner. Han skapade idén om spelmansstämman. Det som brukar kallas för att bli ”Riksspelman” är egentligen att erhålla Zornmärket i silver. Fast andra skötte insamlingen och dokumentationen, har Zorn starkt bidragit till att den folkliga musiken från hans livstid kanoniserats som viktig och värdefull i folkkulturkretsar.
Många av de spelmän han omgav sig med anses fortfarande som de största, och han påverkade deras ideologi med sina egna tankar. Hjort Anders, vars låtar spelas såväl på klassiska revivalplattan ”Bockfot!!!” från 1970 som av Sara Parkman, sa till besökande spelmän och elever att de inte skulle lära sig att läsa noter, eftersom Zorn sagt till honom att det inte var riktig folkmusik. Det är en åsikt som fortfarande existerar i vissa led.
Man behöver inte titta längre än över Öresund för att hitta en nationell kulturkanon, infört i Danmark 2007. Den svenska idén är modellerad efter den danska och debatten kommer fortsätta cirkla runt grannlandets lösningar och problem.
Den Zorn-influerade kanonen är ett välkänt problem i spelmanskretsar: alla dessa medeltida ballader, ringdanser, 1700-talsmusik och dragspelshits, och alldeles särskilt all kvinnligt kodad folksång och vallmusik, som prioriterats ned till förmån för fioler och 1800-tal. Statusskillnaden är påtaglig. Man kan inte bli riksspelman (alltså – få Zornmärket) på sång.
Skulle resultatet bli något liknande som i Danmark, två folkliga dikter och två sånger, är det knappast meningsfullt att tala om ett urval alls. Det är ytterst tveksamt om de stelnade uttryck som man kan höra i sekelskiftes-pimpade ”Det var en lørdag aften” (för övrigt en sång det finns hundratals svenska varianter på) varit en dörröppnare för nyfikna. Det gäller också i Sverige, med tillägget att folkkultur redan är ideologiskt kodat i Sverige. ”Drottningsholmsmusiken” och ”Blott Sverige svenska krusbär har” känns kanske mossiga, men det finns knappast en politisk tröskel för att börja läsa dem.
Att definiera folkkultur i ett par verk – fler kommer det inte bli – är skadligt oavsett om det blir traditionsbärare eller nationalromantiker som lyfts upp som viktiga bidrag.
Den traditionella spelmansmusiken är en begränsad del av folkmusiken. Den är värd att bevaras och upplevas av kommande generationer. Men att definiera folkkultur i ett par verk – fler kommer det inte bli – är skadligt oavsett om det blir traditionsbärare eller nationalromantiker som lyfts upp som viktiga bidrag. Den nationalistiska stämpeln som redan finns blir inte lättare att tvätta bort när ett sverigedemokratiskt hjärteprojekt ska bestämma vad som är viktig svensk folkmusik.
Än värre är att det traditionella uttrycket kommer att få definiera folkmusiken för de stora grupper människor som kommer att ta del av kanon utan tidigare relation till folkmusiken. I Danmark är de två folksångerna knappast inspirationskällor för nyfikna ungdomar. Om det finns en allmän relation till musikalisk utveckling inom folkmusik så är det ”Jazz på svenska”, ett 60 år gammalt mästarprov. All tradition i förändring sedan dess kommer garanterat att lysa med sin frånvaro. Zorns spöke lyfter på hatten åt regeringen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
