Håkans hörna Danmark har blivit förebild för Sverige, men spänningarna lever kvar, trots att de årliga fotbollslandskamperna inte längre spelas. Och vad har Stödstrumporna med saken att göra? Läs om detta och mycket annat i Håkans hörna.
Jag minns fortfarande Uffe Østergårds föreläsning på den norska ambassaden i Stockholm. Det är några år sedan och mycket vatten har runnit under de skandinaviska broarna. Østergård är en framstående dansk historiker som ställde ut en då provocerade nordisk politisk prognos. Han konstaterade att den kulturkonservativa traditionen redan hade segrat i Danmark. Kulturradikalismen, som så länge haft ett försteg i Skandinavien, hade förlorat. Och sedan förutspådde Østergård att Finland skulle falla och därefter Norge. Och till sist skulle kulturkonservatismen segra också i Sverige.
Han föreläsning grep tag i mig. Detta var på den tiden Sverigedemokraterna på allvar började göra sig gällande. Jag tänkte redan då, att förmodligen kommer Østergård att få rätt. Det är en oro och kanske också en insikt jag burit med mig ända sedan dess. Historiker har ofta en blick för de långa linjerna och kan synliggöra trådarna bakåt i tiden. Och har ibland lättare att förutsäga framtiden än många ”framtidsforskare”.
Den nya regeringskonstellationen tar stora steg mot en nationalistisk konservativ överhetsstat
Jag befann mig härförleden i Köpenhamn, i samma veva som Tidöavtalet presenterades, och kom återigen att tänka på Østergårds föreläsning. Av lätt insedda skäl.
Länge var Danmark ett avskräckande exempel – i Sverige. Men på sistone har svenska politiker börjat blicka söderut. Socialdemokraterna har delvis inspirerats av sina partivänner i Danmark: mindre invandring och mer välfärd. De högerkonservativa gick till val på ”danska insatser” och ”danska straff” för ”svenska brott”.
De övriga nordiska länderna fick missnöjespartier redan på 1970-talet, från början riktade de missnöjet inte mot invandringen utan mot höga skatter och den socialdemokratiska välfärdsstatens makt över medborgarnas liv och leverne. Sverige saknade länge den typen av missnöjespartier. Men å andra sidan växte Moderaterna under 1970-talet till det största borgerliga partiet på just den här typen av kritik mot den ”ofantliga” offentliga sektorn. Missnöjet med högskattesamhället kanaliserades i Sverige inom ramen för den etablerade högern. Ny Demokrati kom in i riksdagen 1991 men havererade ganska fort. Först 2010 fick vi ett riktigt ”stabilt” högerpopulistiskt parti i Sveriges riksdag. I Danmark bildades Fremskridtspartiet på restaurang Grøften på Tivoli 1972 och kom in i Folketinget redan året därpå.
De årliga fotbollslandskamperna mellan Danmark och Sverige har visserligen avskaffats. Men spänningarna mellan våra två länder lever vidare. I den nya Riket-säsongen (”Riket Exodus”) skruvar Lars von Trier upp den dansk-svenska konflikten på Rigshospitalet ytterligare ett snäpp. Nu är det Stig Helmers son spelad av Mikael Persbrandt som har tagit över den svenska facklan och inleder ett veritabelt gerillakrig på sjukhuset under täcknamnet Barbarossa, vilket också råkar vara namnet på Hitlers plan för invasionen av Sovjetunionen 1941.
Den dansk-svenska hatkärleken är lite speciell. Är det kanske rent av fråga om en ömsesidig projektion av våra respektive rädslor och fördomar? I Danmark har ”det svenska tillståndet” länge varit en populär dystopi långt innan skjutningarna eskalerade. När Henrik Dorsin satte upp en version av ”Glada änkan” på Operan talade musikdirektören Sören Rågbröd en obegriplig danska som absolut ingen förstod, vilket väl var meningen. När Operan i Köpenhamn gjorde sin variant hade han förstås blivit svensk, med namnet St Brioche, vars politiskt korrekta utsagor möttes av den typiska danska repliken: ”Du är inte i Sverige nu!”. Som en bild av att svenskarna är PK och danskarna frispråkiga.
På presskonferensen beskrev där Tidöavtalet offentliggjordes beskrev Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson det i termer av ett paradigmskifte. Statsministern själv Ulf Kristersson använder numera samma uttryck. Är det fråga om ett större skifte? Ett regeringsskifte är en sak. Ett regimskifte något mer djupgående. Ett paradigmskifte en historisk förflyttning av politiken och samhällsdebatten, av samhällets självförståelse och självuppfattning. Det är nog så de högerkonservativa partierna också ser på saken, där summan av delarna antyder precis det Østergård förutspådde den där gången.
Att det är något mer än en marginell korrigering i konservativ riktning illustreras av exempelvis Alf Svenssons invändningar. Han var Kristdemokraternas partiledare i vått och torrt under många år. Han är förstås en konservativ person och politiker. Men han bär också på en kristen humanism som sitter trångt i dag, även i hans eget parti. Alf Svensson tycker bland annat det är för mycket repression i Tidöavtalet och för lite fokus på förebyggande åtgärder för att bekämpa gängbrottsligheten. Och på familjen, förstås. Han oroas över att människovärdet graderas och att människor delas upp i ”ett vi och ett dom”. Det handlar om att se människan!
Den tidigare centerpolitikern Anders Ljunggrens kommentar på Facebook om Tidöavtalet är dessvärre mycket pricksäker:
”De som vill stå upp för en politik som i praktiken hävdar alla människors lika värde och rätt har nu en stor uppgift framför sig. Många, även jag, kan finna enskilda punkter som man kan instämma i. Men helheten är mycket oroande. Den nya regeringskonstellationen tar stora steg mot en nationalistisk konservativ överhetsstat. Så många inskränkningar i enskilda människors rättigheter, så mycket utvidgad kontroll över enskilda människor och organisationer och så mycket nedskärningar av ekonomiskt stöd till de som befinner sig allra längst ned i samhällspyramiden tror jag inte att någon tillträdande regering aviserat sedan den allmänna rösträttens införande. Dags att på nytt äntra barrikaderna för en politik med jämlikhet och trygghet i ett decentraliserat samhälle.”
I Köpenhamn träffar vi Rune Lykkeberg, chefredaktör för tidningen Information. Det är en tidning som växte fram ur en illegal nyhetsbyrå knuten till motståndsrörelsen under andra världskriget. Tidningen är fortfarande lokaliserad på Store Kongensgade där Information bildades när motståndsrörelsen intog huset och den nazistiska tidningen Fædrelandets lokaler 1945.
”Vi har haft många galna politiker i Danmark”, säger Lykkeberg som en förklaring till den moderna högerpopulistiska vågen. Själv är har socialist och långt från det främlingsfientliga stråket i den danska debatten, som ju numera också fått ett så starkt fotfäste i Sverige. Samtidigt konstaterar han att all förnyelse i dansk politik de senaste femtio åren har kommit från partier utanför den politiska mittfåran. Det är inte bara fråga om högerradikala partier. Danmark har också en stark en stark etablissemangskritisk vänster. ”Enhetslistan” ligger till vänstern om såväl Socialdemokraterna som Socialistisk Folkeparti och har drivit på för en mer radikal klimatomställning, som nu accepteras av alla partier. Enhetslistan blev häromåret största parti i Köpenhamn. Han vill väl säga är att Danmark har ett mer avspänt förhållande till ytterkantspartier och överhuvudtaget till kritik mot etablerade sanningar och den politiska eliten.
På samma sätt råder nu konsensus om invandringspolitiken, det är inte heller någon stor avgörande fråga i årets danska valrörelse. Även om det förekommer, som Lykkeberg uttrycker det, många dumma förslag. Som att elever inte ska få bära slöja i skolan. Det var förresten Socialdemokraterna som torgförde den idén. Men samtidigt tillägger Lykkeberg att den tidigare gamla mer liberala invandringspolitiken, som sedan länge är historia, inte hade någon folklig legitimitet.
Det vore oriktigt och orättvist att hävda att de svenska politiska partierna inte lyckats suga upp nya idéer de senaste decennierna. Men många politiska impulser har kommit underifrån eller snett från sidan. Hade reformerna i arbetslivet på 70-talet blivit lika omfattande utan strejken i Malmfälten 1969-70? Hade de andra partierna blivit så jämställda om inte Stödstrumporna hotat bilda ett parti i början av 90-talet? Var inte Miljöpartiets framväxt ett skäl till att flera andra partier, däribland Socialdemokraterna, blev betydligt grönare i slutet av 1980-talet? Gav inte Moderaterna uttryck för kritiken mot högskattesamhället redan på Gösta Bohmans tid, och var de inte fast förankrade på högerkanten, nästan lite marginaliserade? Då är frågan varför Sverigedemokraterna nu har drygt 20 procent av väljarna bakom sig och lyckats rita om den politiska kartan? Under mycket kort tidsperiod. Varför har de andra partierna misslyckats? Svaret på den frågan kräver en djupare analys. Och jag skulle vilja säga att det inte bara beror på att en stor del av väljarkåren är skeptisk till invandring. Utan också på andra djupgående samhällsförändringar.
När Maktutredningen presenterade sin slutrapport 1990 var utgångspunkten att det fanns två eliter som konkurrerade med varandra, arbetarrörelsens och näringslivets elit, som båda hade en stark legitimitet i sina respektive läger. Men LO:s Rättviseutredning några år senare visade att många fackliga medlemmar inte såg två konkurrerande makteliter, utan tyckte att de hade växt ihop med varandra. Kanske var detta ett förebud och ett tecken i tiden. Sedan har den ekonomiska klyftan mellan ”dom där uppe” och ”dom där nere” växt. Vilket har fördjupat spänningen mellan folket och eliten. Till detta kommer en växande kulturell klyfta mellan stad och land i globaliseringens tidevarv. Under samma period har antalet förtroendevalda politiker minskat i kommuner och landsting. Partierna har tappat medlemmar. Färre personer känner i dag en aktiv politiker. Politiken har avlövats på grund av public management och outsourcing av offentlig service till privata utförare. Tjänstemännen väger ofta tyngre än politikerna. Många beslut har blivit juridiska och överförts till domstolar och advokater. Allt detta är förstås inte uppåt väggarna. Men sammantaget har politikens legitimitet minskat och banden mellan väljare och valda försvagats. Och öppnat upp för en ny folklig rekyl, men från ett oväntat håll.
Vi befinner oss nu i en komplicerad paradox. För hundra år sedan stod vänstern i form av socialdemokrater och liberaler för en demokratisering av den konservativa överhets- och ämbetsmannastaten. Folkets röst skulle höras och råda, folkstyret etableras. I dag är roller ombytta. Folkstyret har försvarats. Vänstermittenpartier vill hålla stånd mot en konservativ folklig höger som inte ger mycket för den liberala demokratin. Vars försvarare på goda grunder vill resa hinder till försvar för demokratin, rättsstaten och friheten. Men demokratin kan i längden aldrig upprätthållas utan ett medborgerligt och politiskt engagemang. Det är en uppgift som aldrig kan överlåtas till jurister och tjänstemän. I botten ligger här en central historisk erfarenhet. Det sista demokratiska försvarslinjen utgörs av aktiva medborgare. Det är också ett löfte om att demokratin trots allt kan utvecklas och fördjupas. Även efter ett konservativt paradigmskifte.
Håkan A Bengtsson, är VD för Arenagruppen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
