Israelisk politik När Benjamin Netanyahu återkommer som premiärminister i Israel gör han det med hjälp av det högerextrema partiet Religiös Sionism. Freden och tvåstatslösningen är mer avlägsen än på länge, samtidigt som demokratins institutioner hotas. Det skriver Anders Carlberg, författare och tidigare ordförande i judiska församlingen i Göteborg.
I juni kollapsade den israeliska regeringen, Förändringens regering, som den kallade sig. En anakronism bestående av partier från höger till vänster, från araber till judar, hade samlat sig för att styra Israel bort från den urholkning av rättsstaten och demokratin som Netanyahu fört in dem på. Den gemensamma nämnaren var att till varje pris hålla borta Bibi Netanyahu från makten. Att hindra honom från att rasera det israeliska rättssystemet som hotade att ställa honom inför rätta för mutor och korruption. För att slippa åtal och en fängelsedom var Netanyahu beredd att offra hela rättssystemet, att göra det till ett villigt instrument för makten, på det sätt som demokratiskt valda ledare med autokratiska ambitioner försökt göra – och ibland lyckats med – i länder som Ungern, Polen och till och med USA.
Förändringens regering som tillträdde 2021 kunde hålla Netanyahu borta från makten i ett års tid. Den upprätthöll det autonoma rättssystemet och därmed också de grundläggande värden som Israel är uppbyggt kring: likhet inför lagen, ett oberoende rättsväsende, grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Men de interna motsättningarna fick den att bryta samman. Kritiken var hård från vänstern eftersom vänsterpartierna och det arabiska partiet som ingick i koalitionen tvingades hålla tillbaka alla krav på förhandlingar för att avveckla ockupation och bosättningar och på allvar bygga en tvåstatslösning. Och från högerpartierna utanför koalitionen kom kritiken mot premiärminister Bennett och andra högerministrar för att de samarbetade med araber som inte svurit sin lojalitet till en judisk stat och som inte fördömde de arabiska upprorsmännen. Till slut höll förändringens regering inte ihop längre och nyval utlystes till 1 november.
Det som fick väljarna att söka sig till koalitionen är att den lovar att araberna inte skall få något att säga till om. De skall hållas på mattan och säkerhetsstyrkorna skall se till att de inte vågar hota judar och Israel.
Netanyahu kampanjade som ledare för den gemensamma högernationalistiska och religiösa plattformen. Hans Likudparti slog sig ihop med ledarna i det nya partiet Religiös Sionism, som kännetecknas av ett uttalat rasistiskt budskap i kombination med sträng religiös ortodoxi. De våldsamma kravallerna i de så kallade blandade städerna i Israel – ofta fattiga städer med både judisk och arabisk befolkning – och det korta Gazakriget i maj 2021, bidrog till den högerextrema koalitionens framgångar. Kravallerna hade i sin tur sitt ursprung i Israels försök att överta arabiska fastigheter i en stadsdel i östra Jerusalem. Det som fick väljarna att söka sig till koalitionen är att den lovar att araberna inte skall få något att säga till om. De skall hållas på mattan och säkerhetsstyrkorna skall se till att de inte vågar hota judar och Israel. Bakom ett slagord som ”lag och ordning” kan det dölja sig kränkningar av mänskliga rättigheter och ohämmade uttryck för rasism, och det är det som skrämmer också i Sverige. Sammanhanget är ett annat – men det finns likheter.
Jag råkar befinna mig i Israel under de sista dagarnas valkampanj och valdagen. Den första resan efter pandemin. Släkt och goda vänner finns här – de är svenskar men också israeler. Dubbla perspektiv, liksom jag själv med min svensk-judiska bakgrund. Jag tittar på TV under valdagen. Den nya högerns ledare omger sig med ungdomar. När Bezalel Smotrich, ledare för Religiös Sionism, går in i vallokalen har han ett gäng hoppande och sjungande tonårspojkar med sig. De sjunger sina ramsor, studsar och viftar med armarna, och den högtidliga stämningen som omger rösthandlingen är borta. Själv är Smotrich allvarlig, hans ansiktsuttryck är bestämt, hårt. Det påminner mig om kontrasten mellan de Sverigedemokratiska ledarnas stenhårda framtoning, aldrig ett leende, aldrig en varm blick, och deras sjungande valarbetare på valnatten.
Kvällen innan samlades ungdomarna kring centralstationen. Religiös Sionism använder sig av minderåriga för att locka de röstande till sitt parti. De mest ivriga valarbetarna saknar rösträtt. Jag tog mig igenom området på väg hem. I en stor korsning stod ett tjugofemtal flickor i långa kjolar och långärmat med sina banderoller. Målet var att bilisterna skulle tuta och visa sin sympati. De religiösa flickorna var inte fullt så vilda. De höll upp sina banderoller, log och viftade med israeliska flaggan och visade stadens bilförare att de stod bakom sina politiska ledare. På andra sidan den stora korsningen var ett hundratal pojkar. Med megafoner, tutor, banderoller och extatisk dans till moderna versioner av patriotiska, religiösa sånger. De sprang fram och tillbaka, några av dem ställde sig på en gångbro ovanför så att deras propaganda kom ovanför bilarna och fotgängarna. De ryckte och slet i sina banderoller, lyste av glädje i sina unga ansikten. Totalt kaos, men de lever efter stränga regler. Flickor för sig, pojkar för sig. Böner flera gånger om dagen.
Sådana scener har man sett från Iran och arabländer runtomkring. Ungdomar som följer sina religiösa ledare, som bär fram deras enkla budskap, som finner glädje och energi i den starka gemenskapen där de kan leva ut sina blandade men oreflekterade känslor av kärlek och aggression, längtan och ensamhet, trygghet och rädsla.
Det finns inga förutsättningar för fred. Därför vill de ha en ledare som ger dem trygghet i sitt eget land och som skyddar dem om de dödar araber.
Under valkvällen samtalade en av mina vänner med en av sina söner. Sonen sa att det är många ungdomar som röstar på Religiös sionism. Varför då? frågade min kamrat. Varför röstar de på galna fanatiker som bara predikar våld och hat? Därför att de vill känna sig trygga. De tror inte på freden. Det finns inga förutsättningar för fred. Därför vill de ha en ledare som ger dem trygghet i sitt eget land och som skyddar dem om de dödar araber. Det är ungdomarna som är i armén, det är de som möter araberna på Västbanken, det är de som kan råka ut för attacker med knivar, prickskyttar eller bakhåll när de rör sig genom de arabiska byarna och städerna, förklarar han. Om de skjuter först så vill de inte ställas inför rätta av sina egna domstolar, sina egna politiker. Likadant när de är civila. Om det finns risk för en terrorattack så vill de kunna ingripa innan den äger rum genom att använda sitt vapen först. De vill ha ett rättssystem som står på deras sida. Det finns bara ett parti som är tydligt med budskapet att de kommer att ställa upp för judarna mot araberna i vått och torrt. Det är Religiös Sionism.
Den ideologiska föregångaren till Religiös Sionism är Meir Kahana. Itamar Ben-Gvir, som jämte Smotrich är frontfigur i partiet, har dyrkat Kahana sedan 80-talet. Kahana startade Jewish Defence League i New York 1968 och senare partiet Kach i Israel som fick mandat i Knesset 1984. När han steg upp i talarstolen gick alla andra ledamöter ut, från höger till vänster. Hans hat mot araber var öppet och ohämmat. Ut med araberna och död åt araberna, var hans budskap. Nu är Kahanas politik tillbaka och nu har han inte ett (1) mandat utan hans parti är det tredje största i Knesset med 14 mandat och cirka 12 procent av rösterna.
Hade jag varit palestinier, sa sonen, skulle jag tänkt och gjort precis som dom, kämpat för en egen stat, varit beredd att ta till våld mot förtryckarna. Men nu är vi de starka och vi har makten och vi tänker inte lämna den ifrån oss. Så tror jag många i min generation resonerar, sa han. Min jämnårige vän försökte: När vi var unga trodde vi på fred. Vi såg en framtid tillsammans även om vi förstod att det skulle bli svårt, att vi måste kompromissa. Det du berättar om är fruktansvärt. Det är så dumt. Ni förstår ingenting, svarar sonen. Det är annorlunda nu. Vi gör militärtjänst och riskerar livet. Vi gjorde också militärtjänst, svarar pappan. Det var annorlunda då, svarar sonen. De grälar högljutt. Sonen vill förklara att ungdomarna inte tror på den gemensamma framtiden längre. De vill känna sig säkra, de vill leva tryggt. Han har själv inte röstat på extremisterna, han hatar inte araber, vill inte förtrycka dem för att försvara sin egen position. Men han ser logiken i hur många av hans kamrater från armen tänker.
Ifrågasättande av de nya lagarna kan stämplas som förtal mot staten, demonstrationer för lika rättigheter kan beskrivas som stöd till terrorister.
Med den utgångspunkten är slutsatsen logisk. Om det är araberna som står i vägen för tryggheten, för den sortens orättfärdiga fred som förtryck och militär övermakt ger, som knappast är en fred för den förtryckte utan en form av pågående, lågintensivt våld, då är det logiskt att trycka ner dem, att skrämma dem och att skrämma iväg dem. Om den nya regeringen inte längre låtsas att det är en och samma lag som gäller för araber och judar så kommer araberna att lämna Israel. De flyttar utomlands, till Gulfstaterna, till Europa, till USA. För den som tvivlat på att Israel är en apartheidstat så kommer den nya regeringen att undanröja alla tvivel.
Jag undrar om ungdomarna tänker på vad som kommer att hända med debatt och opposition i det nya samhället. Det finns redan lagar om att inte stödja terrorism, om att vara lojal med staten. De kan tillämpas på de kritiska rösterna. Ifrågasättande av de nya lagarna kan stämplas som förtal mot staten, demonstrationer för lika rättigheter kan beskrivas som stöd till terrorister. Som en skribent i vänstertidningen Haaretz uttryckte det på valdagen: Det kan bli sista gången ni läser en artikel som den här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
