Är utopierna redan här?

Krönika ”Det var inte bättre förr och förresten består platsen av oss som bor här, så hur skulle det ens gå till, det här med att få det som det var förr?” Josefina Syssner får en föreläsning på nordvästra Island.

Vi befinner oss i ett klassrum i Ísafjörður – ett kustsamhälle beläget vid det nordvästra hörnet av Island. Det är dels jag själv, som är gästlärare här under några veckor, dels ett femtontal studenter som flyttat hit för att läsa kurser i Regional utveckling. De kommer från alla möjliga ställen: Alaska, Hawaii, Indien, Kanada, Spanien, Tyskland. Och de har läst allt möjligt innan de kom hit. Marinbiologi, till exempel, och kulturvetenskap.

Nu sitter vi alltså samlade i ett klassrum i universitetscentret som är en del av universitetet i Akureyri.

Jag lämnar klassrummet med en känsla av att både Bauman och den isländska damen hade rätt 

I rummet finns också en dam från det regionala utvecklingskontoret en trappa ner. Hon ska berätta om sitt arbete med att få fart på utvecklingen i området. Kanske hade man kunnat vänta sig en föreläsning om fiskeindustrin och om det system för fiskekvoter som ibland kallas för ”det isländska traumat”.

I stället spänner hon ögonen i oss alla och säger: ”Det här är en plats som brottats med nedgång i många år. Och vet ni vad som är det värsta som kan hända på en sådan plats? Jo, att man börjar styra efter backspegeln. Att man inbillar sig att det var bättre för. Att allt var enklare och människorna mer rejäla. Men det stämmer inte. Det var inte bättre förr och förresten består platsen av oss som bor här, så hur skulle det ens gå till, det här med att få det som det var förr?”

Herre Gud, tänker jag. Alla tror att Zygmunt Bauman är död, och så lever han i kroppen på en liten isländsk dam? I februari 2017 – en kort tid efter Baumans (förmodade) död – gavs boken Retrotopia ut. I boken skriver Bauman att vi lever i en tid då människor tycks vara som förälskade i det förflutna. Och inte i vilket förflutet som helst – utan i en dåtid som uppfattas som enklare, tydligare, mer begriplig och homogen. Förstås, påpekar Bauman, har detta enkla och överblickbara förflutna aldrig existerat. I stället är det en fantasi som dagens människor skapat.

Diskussionen tar vid i klassrummet och vi enas om att historisk medvetenhet och historisk sentimentalitet är olika saker. Det förra är nödvändigt för ett fungerade samhälle, det senare en hämsko. Däremot verkar vi inte riktigt kunna enas om vad vi behöver i stället för den där backspegeln som damen talade om. En talar sig varm för behovet av nya utopier att samlas kring. En annan undrar om vi inte främst behöver en gemensam berättelse – om vilka vi är och vad som håller oss samman. En tredje pekar på den uppsjö av hållbarhetsmål som formuleras på alla nivåer. ”Vi behöver inte fler idéer, vi behöver verktyg att genomföra de idéer som redan finns” säger hon.

Jag lämnar klassrummet med en känsla av att både Bauman och den isländska damen hade rätt – precis som studenterna som verkade tycka så olika saker. Vi behöver både utopier, berättelser och verktyg. Däremot är jag väldigt övertygad om att det inte är regionala utvecklingskontor eller kommunförvaltningar och statliga myndigheter som ska utveckla de där utopierna. Den kraften måste komma någon annan stans ifrån. Och förresten är det något som säger mig att utopierna och berättelserna vi längtar efter kanske redan är här. Tiden behöver bara få utrymme att göra dem synliga.

Josefina Syssner