Socialtjänsten Det sociala arbetet utgör en viktig del i det svenska välfärdsbygget. Ändå tror jag det är viktigt att ställa frågan om vad vi ska ha socialtjänsten till. Det skriver Martin Börjeson, docent i socialt arbete.
Frågan i rubriken kanske framstår som märklig. Antagligen betraktar de flesta av oss det som självklart att vi behöver en samhällelig organisation för att bistå de människor som, av olika skäl, hamnar i socialt utsatta situationer. Och de flesta av oss tar nog för givet att det sociala arbetet utgör en viktig del i det svenska välfärdsbygget. Ändå tror jag det är viktigt att ställa, och att våga diskutera, just den frågan. För det är ju så, att vi i Sverige tilldelat socialtjänsten den antagligen både svåraste och viktigaste uppgiften, att bära det yttersta ansvaret. Att vara den instans som rycker in när andra inte finns där eller när de misslyckats. Och för den delen, att bära hundhuvudet när man inte lyckas. Men frågan är om vi givit socialtjänsten förutsättningarna att bära den uppgiften. Frågan är om vi ens erkänt vad socialtjänstens uppdrag innebär och handlar om?
Vi lever i ett ojämlikt samhälle (där skillnaderna mellan olika grupper av människor dessutom ökar), vilket innebär att skillnaderna mellan människors möjligheter att styra sina liv i många avseenden är mycket stora. Dessutom händer det att människor ställer till det, för sig själva och andra. Ibland har man otur. Och det händer att folk gör dumma saker som får besvärliga konsekvenser. Det är därför vi har något vi kallar fördelningspolitik, för att också de med begränsade resurser ska få tillgång åtminstone till det absolut nödvändiga. Det är därför vi har socialförsäkringar, som ska finnas till hands när det där besvärliga inträffar. Och det är därför vi har vård-, omsorgs- och rehabiliteringsverksamheter, för att kunna rätta till saker och ting.
Socialtjänsten har det yttersta ansvaret. Det är bekymmersamt, så till vida att det riskerar bli ett obegränsat och oändligt ansvar.
De flesta av de här systemen har någorlunda avgränsade ansvarsområden, det vill säga vi har på förhand bestämt vad de olika systemen ska svara för (och inte svara för). I hälso- och sjukvården säger man till exempel att en patient är ”medicinskt färdigbehandlad” när man gjort sitt. Vilket väl ungefär är detsamma som att säga att om patienten fortfarande upplever problem som kräver omsorg, är det något som någon annan får ta hand om. (Ibland uppstår gränsdragningsfrågor, det är då behovet av samverkan aktualiseras. Inte helt ovanligt i vår tid – men det är en annan fråga.)
Men socialtjänsten har det yttersta ansvaret. Det är bekymmersamt, så till vida att det riskerar bli ett obegränsat och oändligt ansvar. Ett ansvar man aldrig blir ”klar” med, och därmed; något man ofrånkomligen alltid i strikt mening kommer att misslyckas med.
Socialtjänsten har, kort sagt, ett närmast omöjligt uppdrag. Den har lika lite som någon annan instans obegränsade resurser, och den kan inte göra allt. Det innebär att man inom socialtjänsten är tvungen (även om man inte talar särskilt högt om det) att göra prioriteringar. Att bestämma vilka man ska ta sig an, och vilka som ska få klara sig på egen hand. Förr talade man om ”värdiga” respektive ”icke värdiga” för att skilja ut de som skulle vara berättigade till fattigvård från dem som av olika anledningar inte ansågs kvalificerade för att få del av samhällets bistånd. Idag är språkbruket ett annat – och motiveringarna mer sofistikerade – men innebörden är i princip densamma. Och även om det naturligtvis spelar stor roll var gränsen dras – eftersom det bestämmer hur många som ska erkännas som berättigade till stöd – är det svårt att se att den sortens gränsdragningar skulle försvinna. Även om man sällan talar öppet om att de faktiskt görs.
I slutändan blir det socialarbetarna som beskylls för att vara oprofessionella, när de socialpolitiskt ansvariga inte förmår formulera realistiska mål för socialtjänsten.
Det i praktiken obegränsade uppdraget gör det också svårt för de som har att bedriva den praktiska verksamheten. Socialtjänsten är bra på en hel del saker. Men det finns ganska mycket man inte är så bra på, och tyvärr också områden där verksamheten är mer problematisk än så, men det hindrar inte att man gör mycket som är betydelsefullt för stora grupper av människor. Men, eftersom målsättningen är att klara allt, riskerar det man klarar av ändå att framstå som otillräckligt. Föga förvånande har socialtjänsten bekymmer med att verksamhetsområdet, och därmed de som arbetar där, inte har särskilt hög status. I slutändan blir det socialarbetarna som beskylls för att vara oprofessionella, när de socialpolitiskt ansvariga inte förmår formulera realistiska mål för socialtjänsten.
I det läget är det flera som ser lösningen i en ökad satsning på förebyggande arbete. Kan man förebygga att sociala problem ens uppstår slipper man ju de svåra frågorna med att välja vilka man ska satsa på, och man behöver inte handskas med motsträviga och besvärliga klienter som inte är särskilt villiga att ändra sin livsföring. Är inte det det bästa sättet att komma ur det dilemma socialtjänsten befinner sig i?
Och ja, jag tror det förebyggande arbetet är viktigt. Jag är övertygad om att en generell välfärdspolitik med tydliga jämlikhetsambitioner är det bästa sättet att motverka social utsatthet och sociala problem. Bra förskola, trygga uppväxtvillkor, social bostadspolitik, låg arbetslöshet osv. är självfallet avgörande för att människor ska uppleva att de har en framtid.
Det är sant att Sverige under de senaste årtiondena blivit ett mer ojämlikt samhälle, liksom att revorna i välfärden på flera områden blivit mycket stora. När fler faller igenom välfärdssystemens maskor ökar belastningen på det sociala arbetet – det är som sagt det som ligger i att ha det yttersta ansvaret. Och det gör utmaningarna för det sociala arbetet än större. Men om vi menar allvar med ambitionen att lägga större vikt vid det förebyggande arbetet är det framför allt den övergripande socialpolitiken som ska stärkas – och då behöver vi väcka liv i diskussionen om jämlikhet och villkoren för demokratiskt deltagande.
Det om något vore en viktig politisk uppgift. Men jag är inte med på att ställa det förebyggande arbetet mot det behandlande. Vi behöver hela tiden arbeta för ett samhälle som ger så många så bra livschanser som möjligt – och vi behöver samtidigt bistå de människor som, trots detta, råkar illa ut. Bägge delarna handlar om solidaritet, om än på olika sätt.
När man för några år sedan gjorde en översyn av socialtjänstlagen (SoL) fanns förhoppningar att utredningen skulle tydliggöra socialtjänstens uppdrag och ansvar; uppgiften var i vilket fall tydligt formulerad i direktiven. Men man fullföljde aldrig den delen av uppdraget. I det omfattande slutbetänkande som presenterades hösten 2020 noterades liksom i förbifarten att det inte ingått i uppdraget att se över principen om det yttersta ansvaret eller att införa en prioriteringsmöjlighet, och att möjligheten att se över uppdrag och ansvar därför varit “något begränsad” (SOU 2020:47, sid. 239). Och med det lät man frågan bero, uppenbarligen var det en för svår fråga för att man skulle orka ta i den.
Nu hör det till saken att utredningen i tilläggsdirektivet också hade i uppdrag att analysera för- och nackdelar med att tillhandahålla insatser inom äldreomsorgen, enligt en särlagstiftning istället för enligt socialtjänstlagen. Här landade utredningen i ett ställningstagande som innebar att man klart avvisade en särlagstiftning för äldre. Det togs inte emot särskilt väl av regeringen – för bara några månader efter att utredningen överlämnat sitt betänkande tillsattes en ny utredning – denna gång med ett skarpare uppdrag: att ta fram förslag på en äldreomsorgslag (SOU 2022:41, sid. 16). Och i direktiven till utredningen motiverade regeringen det nya uppdraget med att det behöver tydliggöras vilka mål, krav och förväntningar som omger äldreomsorgens uppdrag.
En nationell socialtjänstpolitik behöver ange de övergripande målen för socialtjänsten, samtidigt som den behöver ge utrymme för de särskilda förutsättningar som gäller för olika verksamhetsområden.
Den nytillsatta utredningen arbetade snabbt, och i juni 2022 presenterade man sitt betänkande. Det innehöll förslag på en äldreomsorgslag, och dessutom menade man att det till lagen ska kopplas en förordning om en nationell ordning för kvalitetsutveckling i äldreomsorgen. Förslaget innebär att den nya äldreomsorgslagen ska ses som ett komplement till socialtjänstlagen, vilket innebär att de övergripande bestämmelserna i socialtjänstlagen även i fortsättningen ska gälla för äldreomsorgen. Men man understryker att äldreomsorgens uppdrag behöver tydliggöras, och att det är detta man vill åtgärda med det nya lagförslaget:
“En särskild lag bidrar till att kommunernas ansvar synliggörs och tydliggörs och kan skapa ett ramverk för styrning och uppföljning samt tillsyn. Tydligheten gör att det kan vara lättare att förutse vilka förväntningar och krav man kan ställa på äldreomsorgen.” (SOU 2022:41, sid. 18)
På det hela taget menar jag att utredningens argumentation är övertygande. Men för att återknyta till den diskussion jag förde inledningsvis menar jag att de argument som framförs är precis lika relevanta också för övriga delar av socialtjänsten. Jag tror det är precis lika viktigt att formulera tydligare mål för den sociala barn- och ungdomsvården, för arbetet med ekonomiskt bistånd, våld i nära relationer- respektive missbruksområdet och för alla andra verksamhetsområden inom socialtjänsten. Varför skulle det bara behövas inom äldreomsorgen?
När det gäller förslaget om en ny äldreomsorgslag är man från utredningens sida tydliga med att äldreomsorgen också i framtiden ska vara en del av socialtjänsten (SOU 2022:41, sid. 251). Det är viktigt, för jag är övertygad om att det behövs en stark kommunal organisation för det sociala arbetet. Socialt arbete är en praktik som bedrivs i ett lokalt sammanhang, och det behövs en förtrogenhet med lokala förhållanden för att kunna utforma insatser utifrån de förutsättningar som råder. Det behöver vara en sammanhållen organisation med kompetens inom de olika områden som aktualiseras i det sociala arbetet, och som kan hävda de sociala perspektiven i förhållande till kommunens övriga ansvarsområden.
Men också ett lokalt förankrat socialt arbete skulle med fördel kunna vägledas av en övergripande socialpolitisk inriktning. En nationell socialtjänstpolitik helt enkelt. En politik med såväl tydliga jämlikhets- och förebyggande ambitioner, som med en strävan att stärka det professionella sociala arbetet. En tydlig politisk viljeinriktning, baserad på tydliga mål och principer som kan fungera vägledande, men där det också finns utrymme för ett professionellt ansvar att, utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, avgöra hur dessa målsättningar ska förverkligas.
En nationell socialtjänstpolitik behöver ange de övergripande målen för socialtjänsten, samtidigt som den behöver ge utrymme för de särskilda förutsättningar som gäller för olika verksamhetsområden. Exakt hur det ska lösas är dock en teknisk fråga, men det är mycket som talar för att modellen med en särskild ordning för äldreomsorgen skulle kunna fungera väl också inom andra områden. Hur som helst är det hög tid att politiken kliver fram och tar ansvar för socialtjänsten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
