Krönika Debatten om idrott och politik hör ihop har pågått i decennier, trots att alla måste ha sett att de gör det. I och med VM i Qatar har nog den frågan avgjorts en gång för alla.
Var det någon som sade att idrott och politik inte hör ihop? Att politiska budskap och manifestationer till varje pris ska hållas borta från idrottsarenorna och mästerskapen?
Frågan har varit på tapeten flera gånger genom åren.
I OS 1968 förstås, när Tommie Smith och John Carlos klev upp på prispallen, sänkte sina huvuden och höjde sina handskbeklädda händer mot himlen i en protest mot rasismen.
Eller i OS 1980 och 1984, när det kalla kriget var så kallt att USA först bojkottade spelen i Moskva och Ryssland svarade med en bojkott i Los Angeles 1984.
Eller inför OS i Kina 2008, när många inför spelen talade om bristen på mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. När tävlingarna kom igång var det inte lika många som tänkte på den saken. Viktigare då, att räkna medaljer och följa tävlingarna.
Tvärtom har manifestationerna den här gången blivit fler än någonsin
Och kanske måste det vara så också.
Jag inser att det skulle bli outhärdligt och direkt kontraproduktivt om alla idrottsevenemang förvandlades till politiska manifestationer. Det finns något fint och viktigt i tanken att alla länder ska komma samman för att mötas i jämlik tävlan. Och att det kan få vara bra med det.
Samtidigt är det ju helt uppenbart att idrott används i politiska syften, vare sig vi vill det eller inte.
Kina hade stora ambitioner med spelen 2008. De skulle visa världen att den kinesiska vägen, med skarp marknadsekonomi och totalt kontroll över politiken och medborgarna, var en framgång. Att de kunde matcha Västvärlden. Ryssland tänkte rimligen på samma sätt när landet arrangerade fotbolls-VM 2018.
Att Qatar hade sådana ambitioner är uppenbart. Men lika uppenbart är att den ambitionen gått i baklås.
Tvärtom har manifestationerna den här gången blivit fler än någonsin. Och de har inte, som i fallet med Kina, upphört när turneringen kommit i gång.
Iranierna som vägrade sjunga med i den egna nationalsången i protest mot diktaturen i hemlandet.
Tyskarna som höll för sina munnar på lagbilden inför lagets första match.
Supportern som sprang in på planen med regnbågsflaggan.
Spelarna som trotsade Fifas försök att tysta dem och bar regnbågen på armen.
För att några exempel.
Sedan kan man fundera över varför det blivit så just den här gången. En förklaring är tyvärr att Qatar är ett litet land. Det går att protestera då. Kina är det svårare att hantera. Och före invasionen av Ukraina ansåg många att även Ryssland skulle kritiseras med silkesvantarna på.
Kritiken mot Qatar handlar inte i första hand om geopolitik utan om HBTQ-rättigheter, kvinnors villkor och migrantarbetare.
Om det påverkar något är för tidigt att säga. Men personligen tror jag att den decennielånga debatten om idrott och politik dog under det här mästerskapet. Alla måste fatta nu. De går inte att skilja åt.
Jesper Bengtsson, är chefredaktör för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
