Grisskinkan gör oss delaktiga i obarmhärtighet

Djurskydd Det finns en inbyggd konflikt i vårt julfirande. Vi vill vara goda, men grisskinkan gör oss delaktiga i obarmhärtighet. Det skriver författaren Pelle Strindlund.

Så här års läses julevangeliet, bibelberättelsen om hur Jesus föddes i ett stall i Betlehem. Evangelium är ett grekiskt ord som betyder ”goda nyheter” och i gångna kristet präglade tider avsågs med detta Jesus tillblivelse, hans godhet ansågs värd att fira: ”han växte upp och blev en man, så god och vis” som det heter i en gammal julpsalm. I vår mer sekulariserade tid har julen förlorat mycket av sin traditionella teologiska mening men ännu präglar ett godhetstema julen. Högtiden lockar fram det bästa i oss. Vi blir mer generösa. Vi hojtar ”God jul!” till grannar som vi annars inte brukar samspråka med. Våra medkännande tankar går till dem som inte haft samma lycka i livet som vi själva. Till jul vill vi inte vara egocentriska och cyniska utan välvilligt stämda. Må alla erfara julefrid, om så för ett kort ögonblick.

Det sinnelag som står i centrum för julen är godhet, den maträtt som står i centrum för dess firande är grisskinkan. De två går inte ihop. 

Kring skinkan önskar vi varandra god jul, men om vi samtidigt lät oss bli medvetna om hur skinkan producerats skulle vi höra hur våra lyckönskningar ackompanjeras av grisarnas ångestvrål.

I produktionen av julbordets huvudnummer befinner vi oss långt från något evangelium. Av svenska grisar föds 98 procent upp inomhus på betonggolv. De ser aldrig solens ljus. Varje gris har mindre än en kvadratmeters yta till sitt förfogande. Och går vi från stallen till slakthallarna möter vi samma hårdhänta behandling. Under flera år har djurskyddsexperter kritiserat standardmetoden att bedöva grisar: djuren stängs in i en korg och sänks ner i ett schakt med koldioxid. ”Det är ett oerhört ångestframkallande sätt för grisen att bedövas på, eftersom halten av koldioxid är så hög som 90 procent. Gasen bränner vid inandning”, säger Bo Algers, professor emeritus vid Lantbruksuniversitet.Veterinären Lina Gustafsson berättar i sin bok Rapport från ett slakteri (2020) vad hon erfor när hon blickade ner på grisarna i bedövningsschaktet. 

“De kastar sig fram och tillbaka, gör allt för att försöka ta sig ut, för att få luft. Hela korgen skakar. De hoppar, försöker springa, studsar som kulor mellan väggarna samtidigt som deras vrål skär genom luften. Sen faller de ihop. De ligger med benen huller om buller och kippar efter luft, munnarna är lyfta mot mig, uppåt. Bröstkorgarna häver sig häftigt. När det blir stilla ett par sekunder tror jag först att det är över. Men så kommer det ett nytt vrål. Och ett till. Det ebbar ut med ett sista desperat pip på slutet.”

Vad är det för olycklig situation vi försatt oss i? Vi firar godhetens högtid med animalieindustrins produkter. Kring skinkan önskar vi varandra god jul, och en sådan jul är vi sannerligen alla värda, men om vi samtidigt i en akt av uppmärksamhet och självreflektion lät oss bli medvetna om hur skinkan producerats skulle vi höra hur våra lyckönskningar ackompanjeras av andra stämmor som likt ett fjärran eko – grisarnas ångestvrål. 

Men här anas också ett litet julbordsevangelium: den goda nyheten att vi inte måste vara i denna belägenhet. Vi behöver inte kött för att äta gott och festligt. Det vegetariska julbordet låter oss fira en jul där högtidens djupaste innehåll – godhetens närvaro i världen och i oss själva – står i samklang med firandets former: medkännande måltider. Därmed skapas bästa möjliga förutsättningar för att vi ska erfara den efterlängtade julefriden. 

Pelle Strindlund, författare till boken Alla mot djuren: de politiska ideologierna och världens varelser