Kommunpolitik I Stockholms kommun får eventuella uppgörelser över partiblocken klaras av i korridorerna utan nämndernas medverkan. Resultatet av denna form av blockpolitik blir att kontinuiteten försvåras och att demokratin begränsas. Det skriver Bengt Säve-Söderbergh, socialdemokrat i kulturnämnden i Stockholm 2019–2022.
På 1980-talet var jag med i Biblioteksnämnden i Stockholm. Jag minns en levande diskussion där var och en delade med sig av erfarenheter, visioner och ståndpunkter i ett samspel med dom som arbetade dagligen med biblioteksfrågor. Där fanns bland andra författaren Sandro Key Åberg och andra engagerade personer utsedda av olika partier. Allt detta underlättade för kommunfullmäktige och borgarråd att fatta beslut med bred partipolitisk förankring. Så var det då.
Kontinuitet och kompromiss borde vara något att sträva efter, även i Stockholm. Då skulle vi se en effektivitet och en vitalitet som främjar demokratin.
När jag efter valet 2018 läste i tidningen att det nya kulturborgarrådet Jonas Naddebo ville sätta i gång en privatisering av biblioteken och kräva lönsamhet för Stadsteatern reagerade jag och anmälde mitt intresse att bli nominerad till kulturnämnden för att kunna bekämpa dessa idéer. Jag blev invald men mötte en helt annan kultur och andra arbetsformer för nämndens arbete. Kulturnämndsmötena varade i snitt tio minuter, ibland åtföljda av en mindre föreläsning om och av någon gren av kulturförvaltningen. Frågor kunde ställas till de ansvariga inom förvaltningen men inget mer. Jag kan inte minnas att någon kulturutövare varit inbjuden Vad hade hänt sedan jag var med förr?
Någon av de senare årens majoritet beslöt att cementera blocken, göra upp om varje fråga inom denna grupp och först inför mötet presentera sitt beslut inför de övriga partierna. De hade då att i förekommande fall lägga fram skriftliga reservationer. Borgarrådet klubbade så igenom sin sidas överenskommelse för att därefter föra till protokollet eventuella reservationer. Hela proceduren, det vill säga kulturrådssammanträdet avverkades i raketfart. Allt medan samtliga förvaltningschefer var beordrade att sitta tysta utmed väggarna som panelhönor. På min fråga om varför kulturnämnden numera arbetade på detta sätt fick jag svaret att det var effektivt, det vill säga krävde ett minimum av tid. Tid är förvisso pengar men demokrati är inte detsamma som tidmätning i en fabrik. Det är inte långa möten jag eftersträvar utan en annan effektivitet än tidmätning. På den nationella nivån lägger regeringen en proposition som i Riksdagen behandlas av ett eller flera utskott. Där diskuteras, ofta i syfte att uppnå bred förankring genom kompromisser. I Stockholms kommun hoppar man över denna fas. Eventuella uppgörelser över partiblocken får klaras av i korridorerna utan nämndernas medverkan. Resultatet av denna form av blockpolitik blir att kontinuiteten försvåras och att demokratin begränsas.
Jag vill med detta inte plädera för att man ska ge upp majoritetsstyret. Jag vill att de som blivit valda till politiska uppdrag i Stockholms stadshus funderar över arbetsformerna. Stockholm är som alla vet en kommun där majoriteten ofta skiftar och där det bör vara önskvärt att skapa kontinuitet genom att ofta bygga broar. Kontinuitet och kompromiss borde vara något att sträva efter, även i Stockholm. Då skulle vi se en effektivitet och en vitalitet som främjar demokratin. Och därtill göra det mer meningsfullt att vara med i en nämnd
Bengt Säve-Söderbergh, socialdemokrat i kulturnämnden i Stockholm 2019–2022
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
