Krönika Moderatledarens aura rimmar helt enkelt illa med den hårda politik som finns i Tidöavtalet. I den skarven uppstår Kristerssons lämplighet för satir.
Det är självklart hal is, men om vi bara leker med tanken: vad hade hänt om Nato-förhandlingarna med Erdoğan leddes av en statsminister som var lite mer … alfa? Och då menar jag alfa i begreppets bästa betydelse: en utstrålning av stabilitet och lugn, en ”jag kommer ta hand om er när det blir kaos-energi”, istället för Ulf Kristerssons ”jag lägger benen på ryggen när det blir kaos-energi”.
Antagligen hade Sverige varit tvungna att lägga sig lika platt oavsett. Säkerhetsförhandlingar och internationella samarbeten handlar (förhoppningsvis) om mer konkreta faktorer än de olika parternas ”energier”. Men kanske hade Sveriges eftergifter till Turkiet känts mindre förnedrande och pinsamma om de inte kombinerats med bilder på Kristerssons hand som fullständigt krossas i Erdoğans rejäla näve.
Ulf Kristersson utstrålar helt enkelt inte att han lever som han lär
Problemet med vår statsminister är egentligen inte att han har en bakgrund som elitgymnast och framstår mer som en gymnasietjej med prestationsångest än en dominant världsledare. Att signalera mjuka värden och sårbarhet kan vara framgångsrikt som politiker, kanske till och med fördelaktigt jämfört med en inhuman macho-aura. Men i Kristerssons fall är bristen på ”alfa-energi” inte ersatt av sårbar välvillighet.
Det finns många fel på Tidöavtalets offensiva förslag om utvisningar och visitationszoner. Ett är att de lämpar sig dåligt för en ledare som inte ser ut att kunna hamra i en spik utan att be frugan om hjälp. Ulf Kristersson utstrålar helt enkelt inte att han lever som han lär, och kanske är det åtminstone en av förklaringarna till hans låga förtroende. I söndags rapporterade Aftonbladet/Demoskop om ett ”rekordgap” mellan statsministern och oppositionsledaren Magdalena Andersson. 20 procentenheter skiljer i förtroendet för politikerna enligt den färska opinionsmätningen. Granskningen visar att andelen av väljarna som har stort eller mycket stort förtroende för Kristersson endast är 38 procent (jämfört med Anderssons 58).
Det uppstår helt enkelt en krock mellan moderatledarens beta-persona och hans alfa-politik. Resultatet är att Kristersson gång på gång uppfattas som banal och löjeväckande. Senast förra veckan, i samband med EU-toppmötet i Jukkasjärvi, hånades han för att han klätt sig i dunparkas och täckbyxor trots att temperaturen var strax under nollgradigt. Det tog bara några timmar innan hans överdrivet varma outfit också blivit meme-content, i form av att någon klistrat in hans ansikte på ett random förskolebarn i overall. Skämt-collaget är symptomatiskt för i princip all satir som görs om Kristersson: det är alltid hans aura av infantil inkompetens som är i fokus (det finns exempelvis en underbar bild på honom med ett stort leende och texten ”känslan när man sprungit milen på 40 och äntligen kommer i kavajen från mellanstadiet”).
Om moderaterna inte vill sabba sitt förtroende, och Sverigebilden, ytterligare bör de fundera på den här krocken och hur de kan göra den mindre påtaglig. Ifall lösningen är att framställa Kristersson som hårdare eller högerpolitiken som mjukare lämnar jag åt den amerikanska socialantropologen Margaret Mead, som ska ha sagt:
”It is easier to change a man’s religion than to change his diet”.
Selma Brodrej.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
