Dags för Vänsterpartiet att kasta ut socialismen

Socialism Kapitalismen är det mest välståndsskapande ekonomiska system vi känner till. Det är dags för Vänsterpartiet att kasta ut socialismen, planekonomin och klasskampsretoriken om man vill vara med på resan. Det skriver Christian Hårleman, fristående liberal debattör.

På partikongressen 1990 strök Vänsterpartiet k-et ur namnet. Även marxismen har förskjutits som bärande ideologi. Vad finns det då för grund för att kalla sig socialistiskt? 

Frågan har hängt i luften i 30 år utan att partiet har noterat detta. Socialism utan Marx är knappast värd namnet. Den reformistiska grenen av arbetarrörelsen höll länge fast vid beteckningen trots att allt innehåll försvunnit efter att man bekänt sig till marknadsekonomin – men i längden höll det givetvis inte. 

Vänsterpartiet vill helst inte ge klara besked om hur mycket marknad och privat ägande som ska tillåtas i ett vänsterpartistiskt Sverige.

Dit har Vänsterpartiet snart kommit, om man accepterar att blandekonomin är den nödvändiga plattformen för välfärdsstaten. I nästa steg är det ofrånkomligt att också respektera privata ägarintressen och acceptera vinstmotivet som ekonomisk drivkraft. 

Vänsterpartiet vill helst inte ge klara besked om hur mycket marknad och privat ägande som ska tillåtas i ett vänsterpartistiskt Sverige, men läser man partiprogrammet är det tydligt att det långsiktiga målet är att allt ägande ska ersättas av gemensam förvaltning av produktionsmedlen.

Planekonomi har aldrig fungerat. Även den decentraliserade variant som prövades i Titos Jugoslavien fallerade. De ineffektiva arbetarstyrda företagen blev hopplöst akterseglade då de mötte konkurrens från utländska företag.

Antikapitalism är ingen bra idé. Kapitalismen är det mest välståndsskapande ekonomiska system vi känner till. Flera av de ruggiga storföretagen är dessutom pådrivande i klimatomställningen, medan andra stretar emot – precis som i samhället i stort.

Socialister och socialliberaler kan vara överens om att inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige idag är på tok för stora. Men hur mycket kan de utjämnas utan att negativa sidoeffekter uppstår?

Den långt drivna inkomstutjämningen i Sovjetunionen var dysfunktionell. Ett exempel belyser detta: I Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Tiden second hand (Ersatz 2013) berättar ett belarusiskt läkarpar varför de sagt upp sig från sina tjänster för att i stället arbeta som brevbärare. Löneskillnaden var obetydlig och med lägre arbetstid fick de mer tid till sina fritidsintressen. Bra för dem säkert, men inte så bra för landets sjukvård och ekonomi.

Det mest sympatiska försök att försvara socialismens idé jag känner till är den brittiske marxistiske filosofen G. A. Cohens tunna skrift Varför inte socialism? (Daidalos 2013). Cohen föreslår att vi tänker oss att socialismen är ett demokratiskt organiserat campingläger. Här finns inga privilegier, och deltagarna delar solidariskt på redskap, förnödenheter och fångst från fiske, jakt och bärplockning. Marx & Engels utopi i trendig grön förpackning. Hur attraktiv är idén? I förstone tycker nog många att det låter bra, men om de tänker på knappheten och begränsningarna tvivlar jag på att de skulle vilja stanna så länge på lägret. Efter ett par veckor skulle nog många sakna privatlivets avskildhet och det ojämlika stadslivets högre puls och oberäknelighet.

Människor drivs både av egennytta och altruism. Dessa intressen balanseras i välfärdssamhället. Är skattetrycket för högt och utrymmet för privat företagande för litet kommer det ofrånkomligen att hämma produktiviteten och kreativiteten i ekonomin.

Med detta sagt vill jag inte bestrida att kapitalismen har sina brister. Tillväxtfilosofin behöver omprövas utifrån hållbarhet och ojämlikheten måste minska. Men i den globala ekonomin kan inget enskilt land genomföra omställningen på egen hand. Framtiden kan bara erövras gemensamt genom bredast möjliga samarbete – lokalt och globalt. 

Det är dags för Vänsterpartiet att kasta ut socialismen, planekonomin och klasskampsretoriken om man vill vara med på resan. Partiet skulle inte förlora något på detta. I stället för att nöja sig med att vara ett protestparti utan tillräckligt inflytande skulle man, som en radikal progressiv part, kunna stärka vänsterflanken i ett brett rödgrönt block som effektivt kunde bjuda högern spetsen.

Christian Hårleman, Fristående liberal debattör