Stöden till barnfamiljer har urholkats. Nu behövs en mer offensiv familjepolitik för att klara jämställdheten och förbättra barns villkor – men också för att bygga en stark ekonomi.
Om Sverige skulle införa samma nivå i sociala transfereringar till barnfamiljer som vi hade 2000 skulle staten behöva tillföra ytterligare 22 miljarder kronor. Framför allt skulle barnbidraget och föräldrapenningen behöva höjas. Det visade Tapio Salonen, professor i socialt arbete, vid en familjepolitisk konferens som LO arrangerade i veckan. Han konstaterade att Sverige hade en topposition i världen när det gäller familjepolitik, men att vi nu befinner oss på ett mediokert västeuropeiskt genomsnitt. Särskilt graverande är att de fattigaste familjerna fått det sämre, något som bidragit till att öka de ekonomiska klyftorna i samhället.
Frågan om hur arbetet i hemmet fördelas mellan kvinnor och män riskerar att trollas bort
Vid seminariet talade också Lena Sommestad, ekonomhistoriker och tidigare S-politiker. Hon menade att arbetarrörelsen i dag ofta hamnar på defensiven när välfärden ensidigt beskrivs som en fråga om förmåner och kostnader samtidigt som högerns recept är mer marknad och konkurrens. Men, underströk Sommestad, satsningar på familjepolitik, utbildning och hälsa är investeringar i humankapital och avgörande för ekonomisk tillväxt.
Ett budskap från flera var att familjepolitiken bidragit till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor, men att mycket fortfarande återstår. Löneklyftan mellan kvinnor och män är kvar och kvinnor står för merparten av arbetet i hemmet. Männen tar visserligen ut en allt större del av föräldrapenningen, men fortfarande tar kvinnor ut två tredjedelar. Det är också långt vanligare att kvinnor arbetar deltid under småbarnsåren och efter en separation är det fler barn som bor hos kvinnan än har ett växelvis boende.
Vid seminariet berättade sociologen Sara Eldén om hur RUT-tjänsterna påverkar hushållen. Det är främst medel- och höginkomsttagare som utnyttjar RUT-avdraget och Eldéns forskning visar att många tycker att RUT skapar en möjlighet att ”köpa sig jämställdhet”. Liknande motiveringar används av familjer som betalar för en ”au pair” eller ”barnflicka”. Enligt Eldén innebär detta att frågan om hur arbetet i hemmet fördelas mellan kvinnor och män riskerar att trollas bort, men också att jämställdheten blir en fråga om ekonomiska resurser. Därtill uppstår en ny social skiktning när hushållsarbete utförs av rasifierade kvinnor med otrygga jobb och låga löner.
Hur kan då familjepolitiken vässas för att stärka både jämställdhet och jämlikhet? En slutsats från LO:s konferens är att villkoren i arbetslivet är nära förbundna med familjepolitik. Trygga anställningar ökar benägenheten att våga bilda familj och möjligheten att styra arbetstider underlättar familjetillvaron. Vid konferensen deltog också Maj-Lis Lööw, en s-veteran som redan på 1970-talet drev på för familjepolitiska reformer. Då stod tre frågor i fokus: Rätten till ett arbete, fullt utbyggd barnomsorg och sex timmars arbetsdag. Nu hoppades hon att arbetstidsfrågan åter igen ska komma upp på den politiska agendan, även om kravet inte bör låsas till sex timmars arbetsdag.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
