Relationerna mellan USA och Kina är tvivelsutan vår tids viktigaste och strategisk konkurrens – och misstro – är oundviklig. Genom den amerikanska nedskjutningen av den kinesiska ”ballongen” har världen plötsligt blivit påmind om det sino-amerikanska dramat. Det skriver Börje Ljunggren.
Det gångna året har präglats av Rysslands invasion av Ukraina och Putins ambition att återskapa ett svunnet välde. Vår tids huvuddrama, de djupnande geopolitiska motsättningarna mellan USA och Kina har hamnat i bakgrunden. Bevakningen av Kina har framför allt handlat om innebörden av den ”obegränsade vänskapen” mellan Kina och Ryssland och frågan om huruvida Peking skulle ta tillfället att med våld lösa Taiwanfrågan.
Utgången av det utdragna kriget i Ukraina är inte given, och riskerna för eskalering högst reella, men klart är att Putin gjort århundradets felbedömning. Hans planerade promenadseger har förvandlats till sanslös destruktion, och en fördjupad rysk tragedi. För Xi Jinpings Kina, med dess långsiktiga ambitioner, har kriget visat på hur mycket som skulle stå på spel om Xi, som han deklarerat, inte ville lämna ”Taiwanfrågans lösning” till nästa generation. Trots Pekings otålighet har sannolikheten för en sådan aktion snarast minskat. Västvärldens uppslutning bakom Ukraina torde ha fördjupat insikterna om det riskfyllda i ett sådant företag.
Genom den amerikanska nedskjutningen av den kinesiska ”ballongen” har världen plötsligt blivit påmind om det sino-amerikanska dramat.
Genom den amerikanska nedskjutningen av den kinesiska ”ballongen” har världen plötsligt blivit påmind om det sino-amerikanska dramat, om dess allvar och brist på etablerade kanaler och ”skyddsräcken”. Nedskjutningen skedde bara några få dagar före det planerade första besöket i Peking på mer än fem år av en amerikansk utrikesminister. Grunden lades på G20-mötet i höstas i Indonesien då Biden och Xi för första gången sedan Biden blev president träffades ”in person”, och följdes av ett framgångsrikt möte i Schweiz i anslutning till Davoskonferensen mellan finansminister Yellen och Kinas, avgående, ekonomiske tsar, Liu He. De båda kom överens om en fortsatt, strukturerad dialog. Därmed hade möjligheter skapats för att dämpa den oundvikliga strategiska misstron som präglar relationerna. Nu är man tillbaka på ruta ett, med försämrade relationer mellan Xi och Biden, som lärde känna varandra väl som vicepresidenter.
Kina kränkte förvisso amerikanskt luftrum, på ett anmärkningsvärt oskickligt sätt. I rymden sker det dock hela tiden genom de satelliter som de båda länderna kontinuerligt har i den andres rymd. En självklarhet. Skillnaden var att ballongen, som helt klart inte bara vara en väderballong och långt ifrån den enda av detta slag, rörde sig på lägre höjd än satelliter, och var synlig från marken. Den blev en symbol för ”det kinesiska hotet” och Biden såg sig tvungen att visa handlingskraft inför en kongress med röster som kräver kraftfullare tag. Tänk om han i stället använd den hotline som i olika former funnits sedan 2007, men praktiskt taget aldrig utnyttjats.
Washington Posts Ishaan Tharoor konstaterar i en artikel med titeln ”Ballongsagan påfrestar redan ansträngda amerikansk-kinesiska relationer”, att historien har drag av geopolitisk fars, en tragisk sådan förvisso.
Scenförändringen har under det senaste decenniet varit dramatisk. Då president Obama under sitt första år vid makten (2009) besökte Beijing var fortsatt engagemangspolitik en självklarhet. Tonen förändrades, men 2015 hade Obamas och Xi:s förmåga att samarbeta avgörande betydelse för förverkligandet av klimatavtalet. Obama kom ändå att se Kina som en allvarlig ”strategisk konkurrent”, och kritiserade i hårda ordalag Beijing för dess alltmer hotfulla agerande i Sydkinesiska havet. Misstron växte.
I 2022-års amerikanska säkerhetsstrategi beskrivs Kina som den enda landet med båda avsikten att ”omskapa den internationella ordningen och, i tilltagande grad, den ekonomiska, diplomatiska och militära och teknologiska makten att förverkliga detta mål”. Kinas beskrivs som “America’s most consequential geopolitical challenge”. Därom är Washington enigt.
Ett huvudtema i det kinesiska kommunistpartiets analys av den utrikespolitiska utvecklingen har länge varit att utmaningarna är många men att det samtidigt finns strategiska möjligheter som måste tillvaratas. Förutsättningarna för landets fortsatta utveckling har bedömts som gynnsamma. Landets internationella roll har beskrivits i alltmer epokgörande termer med fokus på mänsklighetens utveckling, och en ny internationell ordning. Tiden för landets pånyttfödelse är inne.
Risken för ett oundvikligen instabilt nollsummespel är stor.
I den arbetsrapport som Xi Jinping lade fram vid den 20:e partikongressen hösten 2022 är grundtonen fortsatt präglad av ideologisk visshet, men klart dystrare. En förskjutning har skett från möjligheter till kamp under fientliga omständigheter. I arbetsrapporten återkom Xi 90 gånger till det säkerhetspolitiska läget, och den kamp landet stod inför. Han uppmanade specifikt till förberedelser för den “storm” som väntar, med fokus på de försämrade relationerna mellan Kina och USA. Landets sammanhållning under partiets ledning var viktigare än någonsin.
Harvard-professorn Graham Allison har i Destined for War – Can America and China Escape Thucydides Trap? (2013), med referens till den grekiske historikern Thukydides och dennes arbete om det peloponnesiska kriget, myntat begreppet ”Thukydides fälla”. Utifrån 16 exempel på destabiliserande maktskiften analyserar Allison relationerna mellan USA och Kina, två länder som han menar är ”på kollisionskurs mot krig – om inte båda länderna vidtar svåra och plågsamma åtgärder för att undvika det”. Xi Jinping har vid flera tillfällen refererat till Thukydides fälla. Då Allison år 2013 i Peking deltog i ett samtal med Xi förklarade Xi att ”vi måste alla samarbeta för att undvika Thukydides fälla”. Sedan dess har riskerna ökat påtagligt.
Relationerna mellan USA och Kina är tvivelsutan vår tids viktigaste relation och strategisk konkurrens är oundviklig. För Kina är det naturligt att vilja se sig som en regional hegemon. Xi Jinping har förklarat att Stilla havet är stort nog för dem båda, men USA:s så kallade ”Forward defense line”, ett fundamentalt element i USA:s Stillahavsstrategi, går nära inpå Kina, med, navigationsfrihet som också omfattar örlogsfartyg, som en grundläggande princip – och allierade som Sydkorea och Japan. Samtidigt blir i synnerhet Kinas närvaro i regionen alltmer omfattande. USA:s beslutsamhet som Stillahavsmakt testas av vad den norske historikern Odd Arne Westad vid Yale University beskrivit som ”A Restless Empire”. Grannländernas säkerhetspolitiska dilemman blir allt större. Hur kan de återförsäkra sig, till vem ska de sätta sin tillit? Växande försvarsutgifter är en konsekvens, nya säkerhetspolitiska formationer på såväl USA:s som Kinas initiativ en annan.
Risken för ett oundvikligen instabilt nollsummespel är stor. Avgörande är att detta kan hanteras på ett förutsägbart sätt, vilket för att vara effektivt i kritiska situationer kräver ett ”gemensamt ramverk” som gör att motparten inte automatiskt går till motattack. Idag saknas ett sådant ramverk, och det ömsesidiga förtroende som krävs för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras.
Trots att Kina är en kontrollstat, har frågor ställts om Xi:s kontroll över det som skedde.
Kevin Rudd, före detta australisk premiärminister, mångårig chef för Asia Society i New York, och sedan december 2022 den australiska Labor-regeringens Washington-ambassadör, är en av dem i västvärlden som har de djupaste erfarenheterna av Kina, dokumenterade i ett omfattande författarskap. Han ser, liksom Allison, stora – “katastrofala” – risker i relationerna mellan Kina och USA, och förordar liksom denne “organiserad strategisk konkurrens”, som skulle innebära ”upprättandet av visa hårda gränser för respektive lands säkerhetspolitik och agerande, men medge full och öppen konkurrens diplomatiskt, ekonomiskt och ideologiskt. Det skulle också göra det möjligt för Washington och Peking att samarbeta inom vissa områden, bilateralt och i multilaterala fora.” Att konstruera ett sådant ramverk skulle, konstaterar han, vara svårt, men ändå möjligt, och “alternativen är sannolikt katastrofala”. Konkurrens av detta slag skulle, konstaterar Rudd, exponera de båda stormakternas styrkor och svagheter, och måtte, konstaterar han, ”det bästa systemet vinna”.
Mot denna bakgrund ter sig ”ballongincidentens” hantering djupt oroande, i ett skede av nödvändiga samtal. Trots att Kina är en kontrollstat, har frågor ställts om Xi:s kontroll över det som skedde – ansvarig chef har avskedats. Xi:s deklarerade post-covid ambition har, i en ansträngd ekonomisk situation, varit att förbättra relationerna till västvärlden, och den ansvarige för de senaste årens ”vargkrigsdiplomati” har förflyttats. Partistaten går i otakt.
Biden agerade resolut, med fokus på de inhemska förväntningarna. I sitt State of the Union-tal betonade han att ingen någonsin skulle tvivla på USA:s beslutsamhet att agera om ”Kina hotade landets suveränitet”. Samtidigt deklarerade han: ”Vi vill inte ha konflikt, vi vill ha konkurrens”.
Omvärlden kommer att tvingas åse en relation – vår tids viktigaste geopolitiska relation – präglad av såväl skärpt konkurrens som konflikter, men förhoppningsvis också förbättrad ömsesidig förmåga att hantera konflikter, och att samarbeta. Tillsammans svarar de båda länderna för över 40 procent av de globala koldioxidutsläppen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
