Är svenska löner 30 procent för låga?

Ny forskning visar att lönerna i amerikansk industri är mer än 30 procent lägre än vad de borde vara och att det är en trend som har ökat efter millennieskiftet. Vad då? Vad menar du? Lägre än i förhållande till vad? Och vad har det med Sverige att göra? Häng med …

Monopsoni på arbetsmarknaden

Under de senaste decennierna har arbetsmarknadsforskningen utvecklats snabbt. Ett viktigt skäl till detta är att tidigare forskningsresultat inte tillräckligt ofta har stämt överens med den dominerande tanketraditionens förutsägelser. Därmed har nya teorier och empiriska metoder vuxit fram. Den kanske viktigaste utvecklingstendensen är explosionen av den så kallade monopsoniforskningen. Den har sina rötter i 1930-talet, men levde länge i skuggan av det förhärskande synsättet.

I takt med att monopsoniforskningen har exploderat har begreppet vidgats till att inkludera alla de situationer där arbetsgivaren har möjlighet att pressa ner lönerna under rådande marknadsnivå

I motsats till monopol – ensam säljare – betyder monopsoni ensam köpare. Ett klassiskt exempel är en bruksort med en dominerande arbetsgivare. Den här positionen kan innebära att arbetsgivaren inte behöver erbjuda de anställda lika höga löner som hade varit fallet om det hade funnits många arbetsgivare att välja mellan. I takt med att monopsoniforskningen har exploderat har också monopsonibegreppet vidgats till att inkludera alla de situationer där arbetsgivaren, av något skäl, har möjlighet att pressa ner lönerna under rådande marknadsnivå.

Arbetsgivare som slavar under marknadens osynliga hand

Den här möjligheten till nedpressade löner har i den dominerande tanketraditionen, och under många decennier, inte haft någon plats. Arbetsmarknadsforskningens utgångspunkt har i stället varit den motsatta, baserad på antagandet om lagen om ett pris (law of one price). Det här antagandet innebär att det finns en marknadslön som arbetsgivarna måste anpassa sig till. Om arbetsgivaren avviker nedåt med en krona i förhållande till marknadslönen innebär det att alla anställda omedelbart avslutar sin anställning och söker sig till arbetsgivare som betalar marknadslönen. Konsekvensen av en avvikelse uppåt med en krona blir i stället att arbetsgivare översköljs av hugade personer som vill tjäna en krona mer än i sin nuvarande anställning. I den dominerande tanketraditionen krävs således ingen analys av arbetsgivare för att förstå hur arbetsmarknader fungerar – de är ju slavar under marknadens osynliga hand, som de omedelbart måste rätta sig efter. Gör de inte det försvinner de från marknaden.

Detta är så klart en orealistisk syn på hur arbetsmarknader i praktiken fungerar, men det är den som har varit helt dominerande och som därmed har präglat forskningens frågor och svar. Monopsoniforskningens mest fundamentala bidrag är därför att påvisa att arbetsgivare, typiskt sätt, inte är något viljelöst offer för marknadens osynliga hand. Arbetsgivare har ofta lönesättarmakt. Lönepolitik är legio. För att förstå arbetsmarknaders funktionssätt måste således arbetsmarknadens efterfrågesida inkluderas i analysen – det vill säga arbetsgivarens göranden och låtanden.

Finns det flera produktionsanläggningar inom ett företag sprider sig de nedpressade lönerna till alla anläggningar.

Arbetsgivare vill ha marknadsmakt

Arbetsgivare har incitament att försöka skaffa sig marknadsmakt eftersom det ger dem fördelar som annars inte skulle vara möjliga att uppnå. Men om de lyckas med detta uppstår ett marknadsmisslyckande, att marknaden inte fungerar optimalt. Att minska arbetsgivarnas makt bidrar i så fall till att marknaden fungerar bättre, till förbättrad effektivitet. 

I monopsoniforskningen studeras arbetsgivarens makt ofta utifrån dess möjlighet att sätta en lön som understiger den anställdes marginalproduktivitet – eller det värde som hen skapar i produktionen. Om lönen understiger marginalproduktiviteten har arbetsgivaren således marknadsmakt och effektiviteten på arbetsmarknaden skulle öka om lönen höjdes till marginalproduktivitetens nivå. Därtill skulle sysselsättningen sannolikt öka och den sociala välfärden förbättras.

Lönesättarmakt i amerikansk industri

Det här för oss tillbaka till den tidigare refererade, nya studien av amerikansk industri. Av den framgår att den genomsnittlige anställde i amerikansk industri sedan mitten av 1970-talet har en lön som uppgår till 65 procent av sin marginalproduktivitet. Den här underbetalningen minskade fram till millennieskiftet, men har därefter ökat markant. Underbetalningen gäller både för anställda som jobbar i produktionen och bland de som inte gör det. Finns det flera produktionsanläggningar inom ett företag sprider sig de nedpressade lönerna till alla anläggningar. 

Författarnas slutsats är att arbetsmarknaden runt amerikansk industri inte är i närheten av att vara ”perfectly competitive”. Uttryckt på ett annat sätt: industrins anställda ersätts med en lön som vida understiger deras bidrag till produktionen. Skulle den här underbetalningen minska förbättras således arbetsmarknadens effektivitet och den samhälleliga välfärden i bredare bemärkelse skulle förbättras. Det uppnås genom att arbetsgivarnas lönesättarmakt minskar.

Den här studien ger dock ingen vägledning om det existerar lönesättarmakt i svensk ekonomi – och hur omfattande den i så fall skulle vara, eller om den har förändrats över tid. 

Arbetsgivares lönesättarmakt sänker lönerna i Europa

Men med stöd av en rykande färsk studie från Internationella valutafonden kan vi skapa oss en bild av förekomsten av lönesättarmakt i svensk ekonomi och industri. I den här studien används samma metod som används i den ovan nämnda studien av amerikansk industri. Det betyder att de utifrån mer än en miljon observationer på företag i tio europeiska länder statistiskt beräknar om marginalproduktiviteten överstiger lönerna – och i så fall med hur mycket. Deras slutsats är att så är fallet, i samtliga länder och i samtliga (11) sektorer. 

I förhållande till Finland, men kanske framför allt i förhållande till Norge, har arbetsgivarmaktens utveckling varit mer negativ i Sverige.

Författarna uttrycker det som att en stor majoritet av företagen agerar i en miljö där de har marknadsmakt, att marginalproduktiviteten är högre än lönen. Mellan 2000-17 ökade den här skillnaden. Främst är det en ökad arbetsgivarmakt bland stora tjänsteföretag som tycks driva den utvecklingen. I termer av storleken på underbetalningen betalar det genomsnittliga företaget i datamaterialet något mindre än 60 procent av marginalproduktiviteten i lön.

Arbetsgivares lönesättarmakt sänker lönerna även i Sverige

Sverige ingår bland de tio länder som IMF analyserar. Ingen rangordning mellan länderna görs dock utifrån storleken på underbetalningen, men även Sverige, tillsammans med övriga nio länder, kännetecknas av en betydande arbetsgivarmakt. Men IMF:s rapport presenteras ett diagram över hur arbetsgivarmakten har utvecklats per bransch i de tio länderna under perioden 2000-17.

Rödfärgade rutor i diagrammet nedan innebär att skillnaden mellan marginalproduktivitet och lön har ökat sedan millennieskiftet och blåfärgade rutor innebär att skillnaden har minskat. Om vi fokuserar på enskilda länder (vertikalt i diagrammet) ser vi till exempel att Sverige har fem rödtonade branscher, det vill säga branscher där arbetsgivarmakten har ökat. En av dessa är industrin. I gruvindustrin tycks lönesättarmakten i stället vara oförändrad. I förhållande till Finland, men kanske framför allt i förhållande till Norge, har arbetsgivarmaktens utveckling varit mer negativ i Sverige. Detsamma gäller för Sverige relativt Tyskland.

Om diagrammet: Återfinns på s. 11 i Diez, Malacrino och Shibata (2022), ”The divergent dynamics of labor market power in Europe”, IMF Working Paper 22/247.

Om vi i stället fokuserar på de enskilda branscherna (horisontellt i diagrammet) ser vi även där betydande skillnader. Boende/restauranger tycks till exempel vara en bransch som kännetecknas av minskad arbetsgivarmakt. Transport, fastigheter och information/kommunikation tillhör den motsatta kategorin. Industrin kännetecknas snarare av endast modesta förändringar av arbetsgivarmakten, men Sverige utmärker sig aningen negativt. Analysen av det här diagrammet avslutas med att författarna säger det uppenbara: arbetsgivarnas lönesättarmakt är utbredd inom och mellan länder.

Åtgärder för minskad arbetsgivarmakt – och mer effektiva arbetsmarknader

Vilka reformer bär på möjligheten att minska arbetsgivarnas lönesättarmakt? Som en politiknära organisation är det för OECD naturligt att ställa den frågan. Det svar de ger baseras på en uppdelning mellan två typer av åtgärder: (1) fundamentala åtgärder och (2) andra åtgärder. De fundamentala åtgärderna handlar om att förbättra maktbalansen mellan löntagare och arbetsgivare. Det är två perspektiv som då lyfts fram:

1. Skarpare regler för att minska arbetsmarknadskoncentrationen och mot användandet av monopsonimakt.

2. Fackliga organisationers och kollektiva förhandlingars möjligheter att fungera som motvikt till arbetsgivarnas makt.

Under dessa två fundamentala åtgärder döljer sig flera mer detaljerade förslag som jag överlåter åt läsaren att själv botanisera i, men några av de övriga förslagen är följande:

3. Höjda lägstalöner. Det minskar möjligheten att betala en lön under marginalproduktiviteten.

4. Förbättrade möjligheter till flexibelt arbete (på annan plats än ordinarie arbetsplats). Det ger löntagarna fler alternativ.

5. Förbättrade möjligheter till vidareutbildning och omskolning. Det ger löntagarna fler alternativ.

Minskad arbetsgivarmakt skulle, via en mer effektivt fungerande arbetsmarknad, därmed bidra till högre sysselsättning och högre löner.

Avslutning: svenska fack bör inte luta sig tillbaka

Arbetsmarknader som karakteriseras av monopsoni kännetecknas av att arbetsgivarna har makt att sätta löner som understiger löntagarnas marginalproduktivitet. Likt ett monopol försämrar detta marknadens effektivitet; i detta fall genom ineffektivt låg sysselsättning och ineffektivt låga löner. Detta försämrar den samhälleliga välfärden. Minskad arbetsgivarmakt skulle, via en mer effektivt fungerande arbetsmarknad, därmed bidra till högre sysselsättning och högre löner.

Det finns fortfarande väldigt få studier som med harmoniserad statistik studerar förekomsten av monopsoni på arbetsmarknaden i ett större antal västländer. Men den här korta texten har med två färska undantag kunnat etablera en preliminär bild av hur resultaten av den här typen av jämförelser kan falla ut. Tydligt är att förekomsten av monopsoni är utbredd i västvärlden. Arbetsgivarmakten tycks heller inte ha minskat över tid, snarare tvärtom. Den tycks även vara etablerad i länder med starka fackliga organisationer och kollektiva löneförhandlingar, som Tyskland, Danmark, Norge, Finland och Sverige. Att utgå från att Sverige inte har en arbetsmarknad som kännetecknas av arbetsgivares lönesättarmakt vore därför olyckligt – och i strid mot den, om än begränsade, jämförande forskning som finns. Som OECD uttrycker det: ”Monopsony is common sense but has not had many buyers until recently”.