Hösten 2021 hände något som chockerade den globala fackföreningsrörelsen. Ledningen för Hongkong Confederation of Trade unions (HKCTU) beslutade att lägga ner organisationen. Muang Siu Tat, tidigare kanslichef på HKCTU, berättar för Mats Wingborg om skälet till nedläggningen och om tillståndet för fackföreningsrörelsen i Hong Kong.
I många länder har fackliga organisationer förtryckts och utsatts för förföljelse. Ofta har det lett till att organisationerna tvingas jobba underjordiskt, men det är ovanligt att de beslutat om upplösning. HKCTU bildades 1990 i kölvattnet av massakern på Himmelska Fridens Torg. Även om HKCTU var en facklig rörelse inriktad på villkoren för anställda i Hongkong fanns den historiska erfarenheten från vad som hände i Peking 1989 med som inofficiell grundval för organisationen. Även ur svenskt perspektiv har HKCTU intagit en särställning. Redan från start fanns det unika band till svensk fackföreningsrörelse. Företrädare från Sverige fanns på plats redan när organisationen bildades och under årens lopp har personkontakterna varit intensiva. Det var därför ingen slump att Muang Siu Tat, tidigare kanslichef på HKCTU och en av många som flytt Hongkong, nyligen var på besök i Sverige efter en inbjudan från Palmecentret. I den här intervjun förklarar han det dramatiska skeendet.
Varför beslutade ni att lägga ner HKCTU?
Sommaren 2020 hade nya säkerhetslagar antagits för Hongkong. Ett syfte var att strypa demokratirörelsen, oberoende organisationer, självständiga medier och oberoende forskare. Det blev bland annat förbjudet att ta emot ekonomiskt stöd från omvärlden. Omedelbart användes lagarna för att gripa och fängsla fackliga företrädare. Repressionen mot HKCTU och dess medlemsförbund var stenhård. Det löfte som den kinesiska staten gav när Hongkong införlivades i Kina 1997, att Kina skulle vara ett land med två system, upphörde att gälla. Den frihet som man lovade skulle finnas kvar i Hongkong hade successivt urholkats, nu ströps den definitivt. När det gäller HKCTU mer specifikt är min uppfattning att den kinesiska staten inte främst var oroade över vad organisationen faktiskt uträttade, utan att det var en organisation med många medlemmar som hade en förmåga att mobilisera.
En första reaktion från vår sida var därför att tona ner vår karaktär som massorganisation. Tanken var att vi skulle kunna överleva om vi inte arrangerade stora manifestationer. Men ganska snabbt förstod vi att den hållningen inte skulle räcka. Vi blev alltmer pressade och rädda. Det ledde fram till beslutet att lägga ner HKCTU. Det var dystert men det fanns också en poäng med strategin. Vi insåg också att HKCTU blivit en belastning för de 61 medlemsförbunden. Genom att lägga ner HKCTU skulle det kanske vara möjligt att rädda en del av den lokala fackliga verksamheten. Så har det också blivit. Hittills har över 100 fackföreningar blivit förbjudna, inklusive lokala klubbar, men några av de tidigare medlemsförbunden har kunnat överleva, bland annat inom transportsektorn och hotell- och restaurang. De måste förstås hålla en ytterst låg profil, men de finns ändå kvar i Hongkong.
Och hur många har fängslats och hur många har flytt?
Så snart de nya säkerhetslagarna antagits 2020 fängslades de ledande företrädarna för HKCTU. Först greps ordföranden Carol Ng. Sedan ytterligare en handfull personer från ledarskiktet, däribland generalsekreteraren Lee Cheuk Yan. Därutöver fängslades omkring 50 personer från demokratirörelsen. Ofta har personerna dömts för flera olika brott, däribland uppvigling. Just nu inleds nya rättegångar. Närmast handlar det om åtal riktade mot personer med kopplingar till demokratirörelsen, däribland demokratiaktivisten Joshua Wong och juridikprofessorn Benny Tai.
I nästa omgång väntar ännu en domstolsprocess riktad mot bland annat Lee Cheuk Yan. Alla dessa anklagas för att ha försökt störta styret i Hongkong. Rättegången brukar pågå i omkring tre månader och alla åtalade riskerar livstids fängelse. För att undgå gripanden och fängelsestraff var det många som snarast möjligt lämnade Hongkong. Omkring 40 personer som varit aktiva i HKCTU eller i något av medlemsförbunden flydde utomlands. De flesta av dessa lever idag, liksom jag själv, i Storbritannien, men några har också bosatt sig i Kanada. Det totala antalet personer som lämnat Hongkong sedan säkerhetslagarna infördes är långt större. Det handlar om mer än 100 000 personer.
En grupp som finns kvar i Hongkong är redaktionen för China Labour Bulletin som leds av Han Dong Fang. Tidskriften redogör för strejker och arbetarprotester i Kina. Hur ser du på det projektet och på att Han Dong Fang kan fortsätta att driva sin verksamhet från Hongkong?
Som jag nämnt tidigare var HKCTU fokuserat på arbetsvillkor och fackliga rättigheter för arbetstagare i Hongkong. HKCTU drev inte frågor som gällde Fastlandskina. Däremot fanns kontakter mellan HKCTU och olika NGO:s som gav stöd till lokala arbetargrupper i Fastlandskina, däribland juridisk hjälp till arbetare som blivit fängslade. Under en kort period, innan Xi Jinpings politik blev mer repressiv, fanns också ett visst utrymme för sådana lokala grupper i Fastlandskina. Nu har de fått stänga sina kontor och har svårt att verka.
Han Dong Fang har ett motsatt upplägg. China Labour Bulletin intresserar sig inte för vad som sker i Hongkong utan handlar enbart om Fastlandskina. Om man befinner sig i Hongkong är det farligt att diskutera villkoren i Fastlandskina, men förmodligen är det ännu farligare att kritisera repressionen i Hongkong. Sedan har China Labour Bulletin en annan inställning till ACFTU än vad vi har. De har stundtals menat att det är möjligt att reformera ACFTU inifrån. Vi är skeptiska till den hållningen.
I Hongkong finns även sedan länge en facklig organisation som kontrolleras av Peking, HKFTU, och en som styrs från Taiwan. Vilken roll spelar dessa organisationer idag?
HKFTU är helt och hållet det kinesiska kommunistpartiets förlängda arm, på samma sätt som ACFTU i Fastlandskina. HKTUC, som haft nära kopplingar till Taiwan, har sjunkit ihop och existerar bara på pappret. Det som finns kvar är med andra ord HKFTU, som också har företrädare i styrets maskineri. En konsekvens av detta har blivit en backlash inte bara för demokratin utan också för de anställdas rättigheter. HKFTU driver över huvud taget inga krav för att stärka arbetstagarnas position. Exempelvis har minimilönerna nu varit frysta sedan 2018, samtidigt som priserna har skenat.
Även om HKCTU var inriktat på fackliga frågor i Hongkong fanns nära band med den större demokratirörelsen, inte minst genom Lee Cheuk Yan, som förutom uppdraget som generalsekreterare i HKCTU också var ordförande i Alliansen för demokratirörelser och grundare av ett socialdemokratiskt inriktat arbetarparti. För många i omvärlden framstod dessa samlade rörelser som ett demokratiskt hopp inte bara för Hongkong utan för hela Kina. Nu har den möjligheten slagits om intet. Vad kan vi hoppas på idag?
Det är inte enkelt att svara på. Jag håller med om att bilden är mörk. Det handlar inte bara om att oberoende och demokratiska röster i Hongkong tvingats till tystnad utan också om utvecklingen i hela Kina. Som jag nämnt har Xi Jinpings politik blivit alltmer repressiv. Utrymmet för lokala NGO:s, journalister som tänker på egen hand och fristående forskare är obefintligt. På sikt hoppas jag förstås på att Hongkong ännu en gång kan bli en startpunkt för en demokratisering som påverkar hela Kina, men på kort sikt ser det svårt ut.
I Taiwan finns oberoende fackföreningar, kan de komma att spela samma roll som HKCTU gjort i Hongkong?
Den oberoende fackliga rörelsen i Taiwan är betydelsefull, men den domineras av tanken på att Taiwan ska bli erkänd som egen stat. Det handlar alltså mer om att kapa banden med Kina än att påverka Kina. Sedan har en annan sak inträffat. Många av de NGO:s som tidigare hade Hongkong som bas har flyttat sin verksamhet. Flera har öppnat kontor i Taipei, Taiwans huvudstad. Andra har flyttat till Seoul i Sydkorea. Regionalt handlar det om en stor omgruppering. Inte minst att Taipei blivit ett nytt centrum för organisationer som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.
HKCTU ingick i flera regionala fackliga nätverk. Vilka organisationer uppfattade ni som närmast allierade i regionen?
Vi har redan nämnt fackliga rörelser i Taiwan. Två andra viktiga samarbetspartners var KCTU i Sydkorea och Sentro i Filippinerna. Vi hade också nära kontakt med de fackliga organisationerna i Indonesien som växte fram efter Suhartos fall 1998. Alla dessa organisationer karakteriseras av att de brutit med den officiella politiska makten och står självständiga från staten. En annan organisation som har haft en enorm betydelse för HKCTU är det globala facket IUF för anställda inom livsmedelsindustri med mera. En direkt orsak är den starka fackklubb som funnits på Coca-Cola-fabriken i Hongkong. Samverkan med IUF innebar också nära kontakter med svenska Livsmedelsarbetareförbundet.
Tillsammans med andra fackligt aktiva som flytt Hongkong har du varit med och byggt upp HK Labour Rights Monitor, en NGO med bas i Storbritannien. Vad är syftet med organisationen?
Framför allt att sprida information om vad som händer i Hongkong och i synnerhet vad gäller fackliga rättigheter. Vi har gett ut rapporter och vi har en webbsida med aktuell information. Målgruppen är fackligt aktiva både i Hongkong och i andra delar av världen. Sedan försöker vi också bedriva opinion inom den enormt stora kinesiska diasporan. Mängder med personer med ursprung i Kina är spridda över jordklotet. De utgör en viktig påtryckargrupp.
Hur har ditt eget liv påverkats av flykten till Storbritannien?
Det har varit svårt. Båda jag och min hustru har skilts från föräldrarna som bor kvar i Hongkong. Vi hoppas att de ska kunna besöka oss i Storbritannien, men de är gamla och det är inte helt enkelt. Våra två döttrar har dock snabbt anpassat sig till den brittiska skolan. Omställningen har nog varit lite lättare för dem. Sedan plågas jag ständigt av dåligt samvete för att jag lämnade andra fackligt aktiva och förkämpar för demokrati som är kvar i Hongkong. Det är tufft för dem idag. Särskilt för dem som sitter inspärrade i nedslitna fängelser. Samtidigt är verksamheten i HK Labour Monitor meningsfull. Det ger ändå en viss tröst att det går att uträtta viktiga saker även från Storbritannien.
Mats Wingborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
