Nej, vi behöver inget övervakningssamhälle

Flera nya förslag handlar om att skärpa övervakningen i samhället. Det låter kanske som en bra idé, tills man själv blir drabbad. 

När förslaget att införa så kallade visitationszoner i områden med särskilt tung kriminalitet presenterades av regeringen och Sverigedemokraterna var det någon som skrev på Facebook:

”Den som anser att det är ett bra förslag med visitationszoner, vi kan väl börja med att införa en sån zon utanför ditt hus, så får vi se hur bra det är sen.”

Kommentaren satte fingret på något viktigt i debatten om integritet och övervakning. De som säger att det bara kommer att drabba de som verkligen har något att dölja tycks ändå på något sätt utgå ifrån att det blinda övervakningssamhället inte kommer att drabba dem själva.

Men poängen med blind kontroll och övervakning är ju just detta: att det inte går att förutse vem som blir visiterad eller avlyssnad eller får sin telefon hackad.

I dag är svårt att hitta något starkt motstånd mot den här djupt illiberala utvecklingen

I höstas föreslog en utredning att det ska bli enklare för polisen att avlyssna någon även om inget brott har begåtts som gör det motiverat. I dag är det möjligt om det som undersöks handlar om spionage eller terrorism. I en utredande artikel i Aftonbladet beskriver Oisín Cantwell hur de borgerliga partier som då satt i opposition föreslog att rätten skulle utvidgas även när det gällde organiserad brottslighet, och den socialdemokratiska regeringen tillsatte så småningom en utredning. Cantwell är kategorisk i sin sågning: ”En diktator skulle vara nöjd med den nya lagen om buggning”, skriver han.

Det är kanske att ta i men det är ett faktum att vi under de senaste tio åren har sett hur regelverken steg för steg flyttat i repressiv riktning. FRA-lagen var kanske den första, och senast i höstas klubbades den så kallade spionlagen igenom, som riskerar att hota källskyddet för de som läcker uppgifter till landets journalister.

I EU pågår även arbetet med ett lagförslag, kallat Chat Control, som ska öppna hela EU-området för enklare avlyssning av all digital trafik. Det gäller även sådant som filmer som sparas i molntjänster. Nyligen skrev Mullvad VPN:s VD Jan Jonsson en artikel om detta i Svenska Dagbladet, där han också konstaterade att konsekvensen av detta inte nödvändigtvis är att fler hamnar i övervakningens nät, men: ”Vi kommer att börja själv­censurera oss själva. I första hand kommer det innefatta sådant som vi tror kan fastna i det här filtret. När glidningen i vad som massövervakas flyttas, när vi bara kan ana vem som övervakar vår kommunikation och med vilken agenda, då kommer vi att ändra vårt beteende utifrån det.”

Och så det här nya förslaget i Sverige då. Det har förresten sågats av alla viktiga juridiska remissinstanser just för att det riskerar att inskränka på integriteten utan att det för den skull har given effekt mot brotten.

Riktningen är tydlig. Med det inte helt orimliga argumentet att vi måste bli bättre på att värna säkerheten i våra samhällen är vi i språngmarsch på väg mot ett allt mer utpräglat övervakningssamhälle. Ett system som kan kännas relevant, så länge man tänker att man själv inte kommer att drabbas av det.

I dag är svårt att hitta något starkt motstånd mot den här djupt illiberala utvecklingen. Ta till exempel Expressens ledarsida. I en appelliknande text utropar Anna Dahlberg att ”Sverige måste bli ett övervakningssamhälle”. Hon beskriver det brittiska systemet med kameror överallt som avundsvärt och lyfter fram vikten av effektiv brottsbekämpning. Varför kan vi inte ha det så även i Sverige?

Det är fascinerande ståndpunkt för att komma från en ledarsida som fortfarande kallar sig liberal.

Men ett tecken i tiden är det.

Och svaret på Expressens fråga borde egentligen vara enkelt. Varför kan vi inte ha ett övervakningssamhälle?

För att vi lever i en demokrati.