Demokratiskt självskadebeteende i repris

De små stegens tyranni är en ganska passande beskrivning av den svenska demokratins pågående utförslöpa. Det skriver Lars Ilshammar, med anledning av nya lagar och uttalanden som enligt författaren riskerar att begränsa Sveriges tryck- och yttrandefrihet. 

Ture Nerman ville aldrig bli medlem i de politiska förbrytarnas klubb. Han ansåg sig för lättviktig. Hans tre månader på Långholmen hade ju mest liknat en pensionatsvistelse, i alla fall jämfört med vad politiska kamrater från kampåren i seklets början hade fått utstå på den gröna ön. Ändå väckte tryckfrihetsdomen mot Nerman både förvåning och bestörtning. Den sågs av många som ett illavarslande tecken i en allt mörkare tid.

Nerman var poet, journalist, författare och radikal politiker. Han började som ungdomsklubbist, gick till vänstersocialisterna vid partisprängningen 1917 och följde med vidare på den kommunistiska resan men återvände till socialdemokratin 1937 – för att sluta som övertygad Nato-anhängare och vän av USA:s krig i Vietnam.

Vad som framför allt upprörde Nerman var det officiella Sveriges ovilja att stärka de demokratiska krafterna på hemmaplan i Sverige och slå vakt om demokratins principer ute i världen.

Men det är inte för denna minst sagt slingriga politiska bana som han i första hand koms ihåg idag, utan för sina insatser före och under andra världskriget. Nerman blev då en av de ledande i den tvärpolitiska opposition som organiserade demokratiskt motstånd mot samlingsregeringens eftergiftspolitik, och han gav själv ut den starkt antinazistiska veckotidningen Trots allt! 

Vad som framför allt upprörde Nerman var det officiella Sveriges ovilja att stärka de demokratiska krafterna på hemmaplan i Sverige och slå vakt om demokratins principer ute i världen. Istället för att mobilisera människornas andliga frihet beskars den, menade han.

I tidningens första nummer i oktober 1939 gav han följande programförklaring: ”hänsyn till svenska staten och svenska folkets fred får aldrig tysta vårt samvete, aldrig hindra oss att tänka och säga vår ärliga mening om rätt och orätt. Den får inte vägra oss att vara människor.”

Trots allt! och Nerman personligen blev därmed en vass nagel i ögat på regeringen och de krafter som gärna ville anpassa Sverige efter det segerrika Tysklands önskningar om så kallad ”Gesinnungsneutralität”. Tidningen beslagtogs inte mindre än åtta gånger och belades 1940 med transportförbud. Ändå lyckades den fortsätta att komma ut genom hela kriget.

Nerman drabbades också själv av den tilltagande repressionen. Redan i november 1939 fick han ett tryckfrihetsåtal på sig för en artikel med rubriken ”Hitlers Helvetesmaskin” och dömdes till tre månaders fängelse ovillkorligt, som han avtjänade under vintern 1940–41. Åklagaren stödde sig bland annat på ett anförande av statsminister Per Albin Hansson om världslägets allvar.

Paragrafen i tryckfrihetsförordningen (§ 3:9) som användes för att placera Nerman i en cell på Långholmen var en avdammad relik från 1812, enligt vilken ”smädliga, förgripliga eller till osämja med om främmande makter syftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater,  med vilka riket är i fredligt förhållande, om deras varande överhet, regering och regeringssätt, höge ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden”. Det statsöverhuvud som han ansågs ha smädat hette alltså Adolf Hitler.

I efterhand har de första krigsårens repressiva tryckfrihetspolitik stämplats som en pinsam och skamfylld episod.

Nermans egen förklaring till den hårda domen var att tyskarna var ursinniga på tidningen och att åtalet kommit till efter deras påtryckningar. Att domslutet var ett rent beställningsverk från Berlin hade justitieminister K. G. Westman själv berättat för honom vid ett personligt besök. Det är också belagt i andra källor att det hade gått till just så som Westman beskrev.

Ture Nerman och många demokratiska aktivister med honom utsattes även för brev- och telegramöppning, telefonavlyssning och åsiktsregistrering. Ett tusental potentiellt illojala medborgare internerades i arbetsläger. Men krigslyckan svängde, Tyskland besegrades och Nerman, Torgny Segerstedt och andra som hade svarat för den demokratiska vakthållningen blev rumsrena igen.

I efterhand har de första krigsårens repressiva tryckfrihetspolitik stämplats som en pinsam och skamfylld episod, ett slags undantagstillstånd i Sveriges moderna historia, och som en indirekt bekräftelse på detta antogs en ny tryckfrihetsförordning 1949. I den hade paragrafen 3:9 utrangerats (även om en mindre kvarleva ännu idag lever kvar i brottsbalken). Aldrig igen skulle Sverige kröka rygg inför främmande makthavares hot eller sårade känslor.

Det har också visat sig att det nazistiska hotet mot Sverige den gången var betydligt överdrivet, och mest bestod av ord. Hitler hade mycket större nytta av ett fritt och ”neutralt” land än av ett kuvat och ockuperat.

Den som tycker sig se tydliga paralleller mellan 1940 och vår tid är inte helt fel ute. Även 2023 uppvisar den officiella demokratin en oroväckande svajig självkänsla.

Men minnet är kort, och nu hörs återigen krav om att yttrandefriheten på olika sätt borde inskränkas, på det att det må gå oss väl ute i den stora och återigen farliga omvärlden. Den som tycker sig se tydliga paralleller mellan 1940 och vår tid är därmed inte helt fel ute. Även 2023 uppvisar den officiella demokratin en oroväckande svajig självkänsla. 

Stora omvälvande händelser som coronapandemin och kriget i Ukraina har inte bara återuppväckt en latent folkhälsopatriotism och myndighetslojalism, utan också fört med sig att det återigen blivit politiskt rumsrent, för att inte säga berömvärt, att rucka på våra tryck- och yttrandefrihetsgrundlagar.

Alldeles nyligen antog riksdagen till exempel en ny lag som gör ”utlandsspioneri” till ett tryck- och yttrandefrihetsbrott. Därmed har det blivit straffbart ”att under vissa omständigheter till exempel obehörigen röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation.” Samtidigt begränsas meddelarfriheten i samband med vad som kallas ”spioneriliknande gärningar”.

Lagtexten är dock så luddigt och generellt formulerad att den lämnar stort tolkningsutrymme för de rättsvårdande myndigheterna att vid behov själva definiera vad som ska betraktas som utlandsspioneri. Sådan oklarhet sprider förstås rädsla och osäkerhet omkring sig, inte minst på landets medieredaktioner. Självcensuren lurar strax bakom hörnet. 

Ett annat exempel där yttre hot står i centrum är det aktuella förslag som tagits fram av kulturdepartementet om att privata radio- och tv-kanaler ska kunna få sina sändningstillstånd indragna om de publicerar material som kan påverka Sveriges säkerhet.

Till saken hör också att lagstiftningen klubbades igenom i nästan total politisk enighet och utan någon föregående offentlig debatt. När opinionen vaknade var det som vanligt alldeles för sent, de politiska positionerna sedan länge intagna och beslutet i allt väsentligt redan fattat.

Ett annat exempel där yttre hot står i centrum är det aktuella förslag som tagits fram av kulturdepartementet om att privata radio- och tv-kanaler ska kunna få sina sändningstillstånd indragna om de publicerar material som kan påverka Sveriges säkerhet. Promemorian har dock fått stark kritik för sin otydlighet om vad som egentligen menas med ”Sveriges säkerhet”. Till och med Säpo efterlyser i sitt remissvar ”en djupare analys av vad det är som avses skyddas och mot vad”.

Men kanske är oklarheten i själva verket en del av syftet med lagstiftningen. Proggruppen Hoola Bandoola Band tyckte sig redan 1975 ha detta sammanhang klart för sig på lp:n ”Fri information”:

”En lag idag bör va en gummilag och ha
tvåhundrafemti definitioner.
Då blir den användbar mot alla och envar
som man är rädd ska ta sig ton.”

För närvarande arbetar en särskild utredare också med att ta fram förslag om hur staten ska kunna ingripa mot satellitsändningar från utlandet. Även i det fallet är motivet hänsyn till Sveriges säkerhet. Desinformation och påverkanskampanjer tros nämligen kunna nå medborgarna via satellit. Samtidigt driver vår nye justitieminister på för att det ska bli straffbart att förolämpa offentliganställda.

Och nu senast i kölvattnet av den senaste tidens koranbränningar kräver starka röster att en hädelseparagraf ska återinföras i yttrandefrihetsgrundlagarna. Hur en sådan nu skulle kunna utformas i ett samhälle som anser sig vara sekulärt och konfessionsfritt. Återigen handlar argumenten om Sveriges säkerhet: en kränkt Erdoğan i Ankara ska göras på bättre Nato-humör. 

I tider av kris och krig i omvärlden ska tydligen bara snälla och för främmande makt ofarliga yttranden släppas fram.

Lägg till detta att riksdagen hemligstämplade i 20 år vilka som får del av det nya elprisstödet. Offentlighetsprincipen, i retoriken framställd som det innersta heliga av svenska grundlagar, kommer att i bästa fall likna ett rundningsmärke. Sådan uppenbar nonchalans riskerar förstås att smitta av sig på landets myndigheter, som inte så sällan i praktiken betraktar offentlighetsprincipen som mest ett besvärande hinder i verksamheten.

Tillsammans med en lång rad mindre inskränkningar och undantag i vår offentlighetslagstiftning, ofta motiverade med säkerhets- eller integritetsargument, som drivits igenom de senaste 20–25 åren bildar exemplen ovan ett tydligt, oroande och välbekant mönster: demokratin måste skyddas från sig själv, helt enkelt bli tystare och lite mer auktoritär för att kunna stå emot de auktoritära krafter som angriper och hotar den.

Den utrikespolitiska kontexten skiljer sig förstås väsentligt åt mellan 1940 och 2023, men grundscenariot är ändå i princip detsamma: yttre hot mot Sverige uppenbarar sig efter en lång period av fred och relativ stabilitet, och omedelbart aktiveras ett antal larmknappar. På en av dem står det: ”En svensk tiger”. På en annan: ”För mycket yttrandefrihet kan vara skadligt”, och på en tredje: ”Frihetspositioner måste överges”.

I tider av kris och krig i omvärlden ska tydligen bara snälla och för främmande makt ofarliga yttranden släppas fram, varför vi som medborgare också matas med en rad nya disciplinerande begrepp. När vanlig politisk opinionsbildning ses som ”hotdrivande” eller beskrivs i termer av ”påverkansoperationer”, får det oss lätt att känna vibbar av att syssla med något förbjudet, som om bara den yttrandefrihet som inte utmanar något eller någon vore riktigt legitim.

En sådan skev logik låter sig svårligen förklaras på annat sätt än att det finns ett antal samverkande krafter i samhället som länge legat slumrande men nu ser sin chans att rulla tillbaks medborgerliga friheter som de egentligen aldrig riktigt uppskattat eller sett nyttan av. De döljer sig i regel just bakom det allomfattande och ytterst oklara begreppet ”nationell säkerhet”, och de vet att när yttrandefrihet ställs mot säkerhet och trygghet i landets politiska rum vinner säkerheten oftast.

Dessa särintressen som gärna uppträder som ett allmänintresse om de inte möter motstånd har redan lyckats tumma på friheter som är delar av samhälles demokratiska DNA. Nu vädrar de morgonluft i ett politiskt stämningsläge som alltmer börjat påminna om Ture Nermans tid. Att flera lokalavdelningar av Förbundet Kämpande Demokrati, den gamla folkrörelse som Nerman en gång var en av de drivande krafterna i, nyligen har återstartats säger något om just behovet av ett motstånd.

Medier, folkrörelser och politiska partier behöver på allvar vakna upp och i handling visa att demokratin faktiskt inte gynnas bäst genom att krympas och sätta munkavle på sig själv, utan genom att stärkas och utvecklas.

Men Minervas uggla flyger först i skymningen och Sverige har redan i tysthet hunnit en oroväckande lång sträcka nedför det sluttande planet. För att stoppa en pågående demokratisk själsstympning krävs tyvärr mer än lokal opinionsbildning. Medier, folkrörelser och politiska partier behöver på allvar vakna upp och i handling visa att demokratin faktiskt inte gynnas bäst genom att krympas och sätta munkavle på sig själv, utan genom att stärkas och utvecklas.

De små stegens tyranni är en ganska passade beskrivning av den svenska demokratins pågående utförslöpa. Vägen mot tystnaden beträds ju inte med några stora dramatiska kliv, utan ofta med många små, till synes välmotiverade, oförargliga och nästan omärkliga förflyttningar. Det är det som gör den så förrädisk. Därför räcker det inte med att som Sveriges riksdag låta fira den allmänna och lika rösträtten med flaggor och spel när den råkar fylla 100 år, om man samtidigt aktivt blundar för sitt eget pågående självskadebeteende.

En läxa från repressionen mot Ture Nerman, Trots allt! och aktivisterna i Kämpande Demokrati är att eftervärldens dom kan komma att smaka ganska beskt för dem som låter sig luras eller skrämmas till att börja rucka på demokratins grundpelare så snart någon despot höjer rösten eller ”nationens säkerhet” sägs stå på spel.