Debatten om att vänstern fjärmat sig från arbetarna är lika gammal som arbetarrörelsen självt, och svaret har aldrig varit att exkludera grupper ur samhällsprojektet. Tvärtom har det handlat om att hitta broarna mellan dem, skriver Lars Ilshammar.
”Varen svenske!” uppmanade en gång Per Albin Hansson som ett eko av Gustav Vasa, en företrädare i rollen som landsfader. ”Ja, jag älskar Sverige”, så inledde Magdalena Andersson en krönika i den socialdemokratiska tidskriften Tiden förra sommaren.
Den tid är tydligen förbi när arbetarrörelsen berömde sig om internationell solidaritet. Nu är det Sverige först, och framför allt de svenska arbetarmännen först, som gäller. Sverige ska bli mer som Sverige, för att återigen citera Andersson.
Men till vilket Sverige är det vi bör återvända? Här verkar råda stor förvirring.
Om man vill få syn på varför dagens arbetarrörelse har så svårt att förstå sin samtid– eller sin egen historia – är Tidenredaktören Payam Moulas text i Arbetet för en tid sedan en intressant utgångspunkt.
Moula vänder sig där mot det han kallar den ”brahminska vänstern”, en internationell trend där socialdemokratiska rörelser sägs förflytta sig från att vara traditionella arbetarepartier till att bli akademikerpartier styrda av ”eliter”.
Brahminrädslan har sin hemort i samhället sådant det var, inte i samhället sådant det är
Man frestar inledningsvis att påminna om att den där rädslan för lömska brahminer inte precis är ny. Den har åtföljt socialdemokratin under i stort sett hela den moderna eran.
Magisterdebatten i slutet på 1970-talet och kritiken mot kanslihushögern liksom den så kallade Club 33 på 1980-talet handlade om precis detsamma; att socialdemokratin hade fjärmat sig från sitt proletära ursprung genom att låta sig koloniseras av politiskt opålitliga akademiker – ofta unga spolingar dessutom.
Men redan i slutet av 1800-talet skapade ”magfrågan” en klyfta mellan August Palm och Hjalmar Branting. Palm hävdade att arbetarklassens ekonomiska problem måste lösas först innan något meningsfullt bildningsarbete kunde börja.
Akademikern Branting menade å andra sidan att rörelsens mål bara kunde nås om man både bildade sina medlemmar och samtidigt tog strid för social och ekonomisk rättvisa.
Det blev Branting som vann den kampen. Den bildade – och skötsamme – arbetaren fick möjlighet att träda fram.
Argumenten tycka vara lika eviga som sterila. Det primära är nämligen att de missar något högst centralt; att även en akademiker kan vara, och har i allt större grad också blivit, arbetare.
Den som gärna svänger sig med marxistiska termer bör känna till Marx distinktion mellan klass för sig och klass i sig, det vill säga att uppleva sig tillhöra en specifik klass med gemensamma intressen respektive att objektivt, i socioekonomiska kategorier, kunna hänföras till en viss samhällsklass.
I det förra har klassbegreppet i mycket förlorat sin betydelse genom att många i dag inte längre tycker sig känna en tydlig medvetenhet om någon kollektiv klasstillhörighet. Klasskänslan har helt enkelt eroderats i välfärdssamhället.
I det senare är det fortfarande högst relevant, om klasstillhörighet definieras utifrån en människas plats i produktionen, hennes makt – eller oftare brist på makt – över produktionsmedlen.
Den som sätter principiellt likhetstecken mellan arbetare, arbetarklass och LO-medlemmar gör sig samtidigt blind för att TCO och SACO nu tillsammans är betydligt större än LO, medan de å andra sidan i hög grad organiserar vanliga arbetstagare.
Många tjänstemän och akademiker borde alltså ha gemensamma klassintressen med LO:s medlemskadrar. Inom SACO har till och med ett akademiskt prekariat växt fram, präglat av osäkra, tillfälliga och dåligt betalda anställningar på universitet och lärosäten.
Att socialdemokratiska rörelser skulle ha gått från att vara arbetarnas partier till de högutbildade brahminernas partier är alltså en skenbild som stämmer synnerligen dåligt med en modern samhällsanalys.
Brahminrädslan har sin hemort i samhället sådant det var, inte i samhället sådant det är, och att ta den till utgångspunkt för framtida politiska strategier riskerar därför att leda rejält vilse.
Socialdemokratins framgångsrecept har alltid varit att bygga breda allianser mellan samhällsgrupper, inte att ställa klass mot klass eller grupp mot grupp. Det var med den ansatsen folkhemsbygget inleddes efter det förödande kosackvalet 1928.
Den vinnande strategin visade sig vara inkluderande, inte exkluderande
Arbetarrörelsen kunde på så sätt inkludera inte bara lönearbetare inom industrin, utan även framgångsrikt appellera till tjänstemannagrupper och universitetsutbildade.
Bakom strategin fanns förstås också ett krasst nyttotänk; om den traditionella arbetarklassen inte ens i början på 1930-talet räckte till för att skapa ett handlingskraftigt parlamentariskt underlag behövdes en radikal ompositionering.
Sådana dyrköpta realpolitiska insikter blev början till ett klassamarbete som lade grund för 44 års regeringsinnehav. Den vinnande strategin visade sig vara inkluderande, inte exkluderande.
Nu vill Payam Moula med flera ställa LO-medlemmarna i opposition till den diffusa ”eliten”. Breda löntagargrupper har som kollektiv ”en mer nykter analys” som denna elit saknar hävdar han.
Det är ett oroväckande språkbruk som vi annars känner igen från den yttre högerkanten där det ursprungliga och genuina svenska ”hjärtlandet” bebos av ”verklighetens folk” medan städernas skumma eliter främst tjänar sina egna intressen.
Tankefiguren innefattar också en besvärande paradox. Socialdemokratin har alltid i jämlikhetens och den sociala rörlighetens namn strävat efter att bygga ut den högre utbildningen, att högskolorna och universiteten ska vara tillgängliga för alla, överallt, att även traditionella arbetaryrken ska kunna akademiseras.
Så har det blivit möjligt för tjänstekvinnans söner och döttrar att bryta sig ut ur klassfängelset och förändra sina liv till det bättre genom att bilda och utbilda sig.
Samtidigt andas de brahminrädda ett främlingskap för, eller kanske en misstro mot, just dessa framgångsrika klassresenärer som rörelsen själv har så aktivt har bidragit till att bereda vägen för.
Liksom den åldrade bandvalsaren i Stig Sjödins dikt, som ”med sparsamhet och övertid drog fram tre pojkar till studenten”, tycks de inte kunna förstå vem som murat deras ensamhet.
Det är kanske tragiskt på det personliga planet, men ett synnerligen dåligt skäl för att vilja konservera en sedan länge daterad klasstruktur. Klass mot klass har aldrig varit något valvinnande koncept.
Det leder som oftast bara tillbaks till framtiden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
