I går skrev fem folkpartister på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt att de vill se en "modernisering" av den svenska arbetsrätten. Artikel är ett försök att göra modernitet synonymt med försämringar, men det är dödfött. Debattörerna har varken Folkpartiets ledning eller alliansens ledande parti Moderaterna med sig.
Att det finns en falang i Folkpartiet som vill driva det gamla socialliberala partiet ännu mer högerut är ingen hemlighet. Därför kommer utspelet om ett avskaffande av Las som ett brev på posten. Man kan inte kräva att de som skrivit under artikeln ska se värdet av ett Folkparti som ett reellt mittenparti – däremot kan man kräva lite hederlighet i debatten om svensk arbetsrätt.
Artikelförfattarna hävdar att Las försvårar för små- och medelstora företag att behålla den kompetens de behöver mest. Det stämmer inte. Enligt en undersökning som banken SEB nyligen gjort är Las inget problem för företagare. Endast tre procent av de mindre företagen uppgav att de måste göra sig av med personal de hade behövt ha kvar.
Dessutom försöker de blanda bort korten genom att visa hur skadlig den svenska Lagen om anställningsskydd skulle vara, med argument baserade på OECD-studier om lagar om "strikt" anställningsskydd. Dessa är något helt annat än den variant som de svenska parterna avtalar om.
Det ironiska är att högern alltid har efterfrågat mer "flexibilitet" på arbetsmarknaden, med innebörden mer frihet för arbetsgivare att kunna göra lite hur som helst med sina anställda. Men nu används den töjbara svenska Las som argument mot densamma, eftersom den "inte används på ett enhetligt sätt". Just därför upplevs den inte som ett problem av företagare – men det sambandet kanske är för svårt att se för folkpartisterna.
I sin desperata argumentation slår FP-debattörerna fast att "Las slår mot de svaga". De bemödar sig inte ens med att förklara hur ett avskaffande av Las skulle få motsatt effekt. Eller att berätta hur alliansregeringens politik hittills skulle ha stärkt de svaga. I sin blinda tro på det näringslivets overkliga direktörer basunerar ut menar de till och med att det är Las och inte en urholkad a-kassa som hämmar rörligheten på arbetsmarknaden. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.
Det allra mest plågsamma i gårdagens debattartikel är dock kravet på en lagstadgad proportionalitetsregel om att facket bara ska få genomföra stridsåtgärder "som är rimliga". Det är höjden av historielöshet och okunnighet om frånvaron av konflikter på svensk arbetsmarknad. Det är också höjden av ironi att den höger som tidigare har gnällt på att LO sprungit till S-regeringen för att kräva lagstiftning i tid och otid nu gör precis det samma.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
