Med en sorterande skola och begränsade möjligheter till klassresor går vi tveklöst miste om talanger, barn som inte är rara och tysta, men som med lite mer stöd och uppmuntran skulle kunna gå längre än vad någon anar, skriver Veronica Palm.
När jag var tonåring gick det runt en historia om att världens högsta IQ hade uppmätts hos en fattig kvinna i en liten by i Afrika. Tesen var att intelligens inte har något med social ställning att göra. Så här i vuxen ålder inser jag att berättelsen haltar betänkligt och högst troligt är en skröna, men när jag i veckan läste om ännu en friskoleskandal kom jag att tänka på den.
Dagens Nyheter avslöjade att lärare vid en skola som drivs av företaget Eruditia AB får lön utifrån vilka betyg de sätter. Ju färre underkända elever desto högre löneökning. Inte nog med att friskolorna i sig vill ha glädjebetyg för att locka till sig fler elever (läs skolpengar). Nu vrids det ekonomiska incitamentet ett varv till. Varje enskild lärare mäts i lönerevisionen utifrån dess elevers betygsnivå.
Den sociala mobiliteten minskar båda på grund av generellt ökade klyftor och skolans oförmåga att klara det kompensatoriska uppdraget
Betygssystemet i sig är problematiskt då det alltid speglar mer än rena kunskaper. När jag gick i skolan fanns det fjäskbetyg. De som var rara, tysta och vars föräldrar kände lärarna fick bättre betyg än vi med lite mer frustration i kroppen. Möjligen berodde det också på att de pluggade bättre, eftersom skolan är anpassad för den som är rar, tyst och har föräldrar som kan motivera dem att plugga.
Oavsett om det är fjäsk, individuella ekonomiska intressen eller ett vinstdrivet system, så får vissa ungdomar sämre förutsättningar för att de råkar vara de de är, och andra en oförtjänt räkmacka. Till det kommer de senaste PISA-undersökningarna, som pekar på hur ojämlikheten ökar i den svenska skolan. Eftersom elevers förutsättningar hemifrån är olika så ska skolan kompensera, ge stör utifrån behov. Så klart blir det svårare att kompensera och fördela resurser när elever behandlas som varor på en marknad där varje elev bär med sig en påsepengar i form av skolpeng.
Dessutom är inte skolan en isolerad del av samhället. Tvärtom. Med ”kraftig ökning” beskriver SCB ojämlikheten i sin senaste rapport över inkomstutvecklingen. Det påverkar också barn och ungas förutsättningar. Klassmönster befästs och förstärks. Den sociala mobiliteten minskar båda på grund av generellt ökade klyftor och skolans oförmåga att klara det kompensatoriska uppdraget. Förutom att det är djupt omoraliskt av ett samhälle att ger barn olika förutsättningar och begränsar deras framtidsdrömmar, så är det också osmart.
Jag vill tänka att den där fattiga kvinnan i en afrikansk by utvecklade ett vattenförsörjningssystem eller organiserade undervisning för byns barn. Men världen fick inte se hennes briljans. I dag har vi ett skolsystem som stänger in barn i olika byar. Med en sorterande skola och begränsade möjligheter till klassresor går vi tveklöst miste om talanger, barn som inte är rara och tysta, men som med lite mer stöd och uppmuntran skulle kunna gå längre än vad någon anar.
Det är ett slöseri att inte låta varje begåvning få blomma ut till sin fulla potential. Både för samhället och för individen. Det är orimligt att ha ett skolsystem som motverkar begåvningar. Det rimliga vore att var enda barn ska våga drömma, få verktyg att nå sina drömmar och kanske till och med nå längre än hen trodde var möjligt.
Veronica Palm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
