Killen med skägg vinner aldrig

Kan skägg vara ett hinder för den som vill nå framgång som politiker? Ja, i alla fall om man ska tro Frank Luntz. 

Under ett besök i Washington på 1990-talet träffade jag på den republikanske stjärnstrategen Frank Luntz.

Hans firma hade gjort en undersökning av vilka faktorer som var avgörande när två kandidater stod mot varandra i det amerikanska valsystemet. De hade vägt in kampanjbudget, budskap, kön, etnisk bakgrund och en rad andra saker. De hade till och med inkluderat längd. I USA finns det ju ett talesätt som säger att den längsta kandidaten alltid vinner.

Men de hittade en annan faktor som alltid var utslagsgivande.

Om en av kandidaterna hade skägg förlorade han alltid.

Nu har ju modet för män ändrats en del sedan 1990-talet så det är möjligt att det inte längre är en lika absolut sanning. Men tänk efter … har ni någonsin sett en amerikansk politiker med skägg?

Har ni någonsin sett en svensk politiker med skägg?

Och då menar jag bland partiledare och personer som kandiderar och är offentliga på ungefär samma sätt som politikerna i de amerikanska personvalen, även om vi har ett helt annat valsystem.

Japp, han har skägg, men så är Sverigedemokraternas politiska estetik också en helt annan än de andra partiernas

Ja, det har ni förstås. Särskilt efter sommaren. Då brukar manliga politiker närmast pliktskyldigt se till att återkomma till offentligheten med en rejäl solbränna och ett klädsamt semesterskägg.

För att markera att de är utvilade och redo att ta sig an alla utmaningar som väntar.

Sedan rakar de sig.

Peter Eriksson, säger någon kanske. Han som var Miljöpartiets språkrör mellan 2002 och 2011. Det är helt sant. Han hade och har skägg. Och partiet var framgångsrikt under hans år som språkrör. Men hade det varit så utan Maria Wetterstrand, som var språkrör under samma period?

Tveksamt.

Jimmie Åkesson? Japp, han har skägg, men så är Sverigedemokraternas politiska estetik också en helt annan än de andra partiernas. Och har inte hans siffror sjunkit påtagligt på senare tid?

Johan Pehrson då? Jo, han gick från att ha det där semesterskägget till att aldrig raka av sig det, och det rimmade väl med hans image av att vara ”killen vid grillen”. Men Liberalerna sladdar på 3 procent i opinionsmätningarna och jag tvivlar på att Pehrson skulle vinna en personvalsstrid mot Magdalena Andersson eller för den delen Ulf Kristersson.

Jag tänker också på Frank Luntz undersökning när jag ser förtroendesiffrorna för Centerpartiets nye partiledare Muharrem Demirok. De är rekordlåga. Enligt de senaste siffrorna från DN/Ipsos är det bara 3 procent som uppger att de har förtroende för honom. Det är det lägsta resultat som uppmätts för någon partiledare sedan mätningarna inleddes för 23 år sedan.

Jag tror att man måste inse att det ofta är sådär för nya partiledare, särskilt om de företräder mindre partier. Det tar några månader, ibland flera år, innan förtroendet växer. Så var det för hans företrädare Annie Lööf och så var det för Ebba Busch också.

Människor lär sig till slut att känna igen personen ifråga. Retorik och argument tränger igenom.

Jag hoppas att det är förklaringen till hans låga siffror.

Och jag hoppas att Luntz har fel. Inte för att jag själv tänker kandidera till något, för det tänker jag inte, utan för att svenska folket väl inte kan vara så korkat, och inte kan väl demokratin vara så ytlig, att graden av skäggväxt avgör vad vi tycker om en politiker?

Det vore faktiskt direkt tragiskt.

Jesper Bengtsson, Chefredaktör, Dagens Arena, sedan sju år skäggbärare.