Växande sprickor i det sociala försäkringsskyddet

Socialförsäkringarna kompletteras allt oftare med andra försäkringar för att ge ersättning vid arbetslöshet, sjukdom och pension. Det har skapat växande klyftor mellan olika grupper.

Under de tre senaste decennierna har det svenska socialförsäkringssystemet successivt urholkats. Ersättningsnivåerna har sänkts och villkoren skärpts. Som en effekt av det har en skog av ytterligare försäkringar vuxit fram. Exemplen är många.

I takt med att den offentliga pensionen försämrats har tjänstepensionen blivit viktigare. A-kassan kompletteras numera ofta med en inkomstförsäkring och sjukpenningen med egna sjukförsäkringar. Därtill finns en mängd andra försäkringar som ska ge extra socialt skydd och tillgång till vård och omsorg.

Synen på socialförsäkringarna har alltid utgjort en skiljelinje mellan vänster och höger i politiken

I den nyutkomna boken Försäkringsvär(l)den ger Håkan Svärdman en mycket initierad inblick i dagens försäkringssystem. En av hans teser är att decennierna efter andra världskriget utgjorde en guldålder för socialförsäkringarna. Under den perioden infördes en mängd nya försäkringar och staten åtog sig att finansiera allt mer. I samband med 1990-talskrisen bröts trenden. Svärdman noterar att den sista större reformen blev avskaffandet av karensdagen i sjukförsäkringen 1987. Därefter inleddes den ”reträtt som ännu pågår”.

Synen på socialförsäkringarna har alltid utgjort en skiljelinje mellan vänster och höger i politiken, där vänstern drivit på för ett starkare socialt skydd medan högern bromsat. Men Svärdman beskriver också att hur hela det politiska fältet har förändrats. Politikens roll består alltmer av att hålla utgifterna under kontroll och helst se till att delar av försäkringssystemet ger staten intäkter. Det sistnämnda handlar särskilt om att de så kallade arbetsgivaravgifterna, som ska finansiera en rad försäkringar, men också ge staten inkomster.

Svärdmans bok är främst en gedigen genomgång av försäkringssystemet, medan han överlämnar till läsaren att dra politiska slutsatser. En självklar konklusion är att förskjutningen av försäkringssystemet efter 90-talskrisen har bidragit till ökade klassklyftor. När de offentliga systemen urholkats blir individerna mer beroende av de kompletterande systemen, som i sin tur ofta är kopplade till kollektivavtal, fackligt medlemskap eller privata försäkringar. För alla dessa komplement finns staket och olika villkor som ska vara uppfyllda, vilket innebär att stora grupper hamnar utanför.

Omkring 90 procent av alla arbetstagare i Sverige täcks av kollektivavtal, men egenföretagare och de som är anställda i småföretag gör inte det och blir därmed utanför en stor del av försäkringsskyddet. Vidare har allt fler fackförbund inkomstförsäkringar, men kvalifikationsreglerna är strikta (däribland krävs i regel ett medlemskap i minst ett år) och många medlemmar har varken rätt till a-kassa eller inkomstförsäkring. Skillnaderna mellan vilka försäkringar fackförbunden erbjuder är dessutom stor och det är dyrare att erbjuda inkomstförsäkring för branscher där arbetslösheten är hög. Dagens regelverk innebär också att det är enklare för män än för kvinnor att få del av arbetsskadeförsäkringen (män är överrepresenterade när det gäller fysiska skador som prioriteras i försäkringen). Därtill varierar människors ekonomiska förmåga att betala för privata pensions-, sjuk- och sjukvårdsförsäkringar.

Kontentan är att försäkringsskyddet har spruckit upp. Det har lett till ett skarpare klassamhälle. Mängden av försäkringar i kombination med invecklade regler har också gjort det sociala skyddet alltmer oöverskådliga. Hittills har mängder med utredningar undersökt de separata delarna i försäkringssystemet. Vad som nu skulle behövas är ett samlat grepp, en granskning av hur socialförsäkringssystemet i sin helhet bör förändras för att öka jämlikheten.