”Haha, säger den lilla djävulen på min ena axel, äntligen kommer verkligheten ikapp er, men sedan kommer jag på att köerna till delikatessdiskarna vid Stureplan fortfarande är långa.”
Det är fredag och jag står vid delin i en matbutik i Stockholms innerstad. Skaldjuren flödar över disken. Feta skivor av fransk ost slås in i papper och hamnar i överfulla korgar. Personalen skär upp prosciutto i en allt högre hastighet, svetten rinner längs deras pannor, beställningarna verkar outsinliga. Jag ser en kvinna i beige kappa röra sig genom butikens gångar med blicken fäst i horisonten. Hon slänger ned varor i kundvagnen utan att titta på dem, det är som att hon handlar för sista gången.
Självklart går det att drabbas av inflation och räntechocker utan att göra avkall på fredagsmyset
Lågkonjunkturen, de höga elpriserna och ökade bostadsräntorna verkar inte existera här. Att den ekonomiska krisen skulle drabba även den välställda medelklassen är svårt att förstå när man rör sig i Stockholm. Problemet tycks inte vara att det är dyrt att dricka vin på Stureplan. Problemet tycks vara att det är så många som vill dricka vin på Stureplan att det är svårt att få ett bord.
Självklart går det att drabbas av inflation och räntechocker utan att göra avkall på fredagsmyset. För många hushåll gör ett par ostron varken till eller från, de behöver dra in på betydligt större utgifter än så för att inte gå i personlig konkurs. Men det är ändå förvirrande att se nyheter om den krisande ekonomin samtidigt som man ser alla dessa människor konsumera besinningslöst.
En förvirring som förstärks av att Forbes nyligen rapporterade om att den franske företagsägaren Bernard Arnault passerat Elon Musk och nu ligger etta på listan över världens rikaste människor. Arnault är VD för lyxjätten LVMH som består av ett 70-tal exklusiva underbolag, bland annat champagnegiganten Moët & Chandon, modehus som Dior, Louis Vuitton och Kenzo och juvelerarföretaget Tiffany & Co.
Uppenbarligen finns det en överklass som, likt gudar, är opåverkade av vad som sker på marknaden för oss dödliga. Som fortsätter köpa handväskor och diamanter, oavsett hur mycket priserna stiger. Men att denna överklass vuxit sig så stark att man nu blir rikare på lyxvarumärken än på tech, är skrattretande under en tid som handlar så mycket om att dra ned på kostnader.
Instagram-kontot ”Orreplan_4-ever” postade för några veckor sedan en meme som satte fingret på det ironiska i den övre medelklassens ”ekonomiska kris”. Den föreställer en stressad seriefigur som med panik i blicken funderar på vad han ska dra ned på för utgifter under räntechocken. Framför sig har han två knappar, ovanför den ena står namnet på en trendig vinbar på Södermalm, ovanför den andra namnet på en butik med dyra märkeskläder.
Jag såg många av mina bekanta i den memen. Visst kommer deras vanor delvis att förändras nu, men ingen av dem kommer drabbas på riktigt. Och en mörk del av mig kan inte låta bli att njuta lite av deras stegrande ångest över att boendekostnaderna ökat så mycket att de fått ersätta uteluncherna med matlådor. Haha, säger den lilla djävulen på min ena axel, äntligen kommer verkligheten ikapp er.
Men sen kommer jag på att det fortfarande är kö till skaldjursdelin och att det fortfarande är fullt på Stureplan. Att champagnen och märkesklockorna säljer som aldrig förr och att de flesta jag känner har minst en utlandsresa bokad till i sommar. Den övre medelklassen är milslängder från verkligheten, även under sitt så kallade kristillstånd.
Om vi på riktigt vill få ned dem på jorden behöver vi en betydligt större ekonomisk kris än denna.
Selma Brodrej är frilansjournalist
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
