Kan vår egen historia av kraschad textilindustri ge vägledning till en mer klimatsmart väg för dagens modeindustri? Det frågar sig industrihistorikern Johannes Daun, aktuell med en bok om svensk konfektionsindustri.
Klädindustrins negativa miljöpåverkan är i dag ett välkänt problem. Från odling av bomull, till industriell förädling till garn, tyg och plagg avsätts i flera steg ett betydande fotavtryck av både vattenförbrukning och koldioxidutsläpp. När bilder på klädberg av dumpade plagg i Atacamaöknen i Chile började spridas häromåret, var det nog många som upplevde att en ny nivå av elände hade nåtts. Och på en marknad där modejättar etablerat sig i den allt mer vinstbringande andrahandsförsäljningen, kan vi i dag inte heller ens räkna med att secondhandkläder är det miljömässigt bättre valet, som exempelvis nämnts i en artikel av klimatpsykologen Frida Hylander. Som Hylander skriver behöver vi se till det längre perspektivet för att avgöra vad som är klimatsmart på riktigt, och inte bara förhålla oss till det köp som känns bra för stunden.
Klädindustrins ohållbara struktur
Att se längre än för stunden är nog bra, men vilka lärdomar kan dras om vi vågar oss på ett längre perspektiv, med en historisk tillbakablick till då fabriker i Sverige gjorde oss självförsörjande på kläder? Det fanns nämligen en tid då sömnad av kläder sysselsatte 50 000 personer runt om i landet, huvudsakligen kvinnor, som arbetade på 700 olika fabriker. Därutöver fanns spinnerier, väverier, trikåfabriker och textilfärgerier. I och med 1970-talets industrikriser och branschens globalisering avvecklades det mesta av svensk konfektion i rask takt. Så vad gjorde de svenska fabrikerna rätt på den tiden, när branschen var så välmående? Kan vår egen historia av kraschad textilindustri rent av ge vägledning till en mer klimatsmart väg för dagens modeindustri? De frågorna bar jag med mig när jag skrev den svenska konfektionsindustrins 1900-talshistoria, i ett projekt som avslutades förra hösten.
Åtgärder för att förbättra situationen i dagens modeindustri och dess klimatavtryck saknas förstås inte. Tvärtom har en lång rad både nyskapande och löftesrika initiativ tagits under det senaste decenniet av både tillverkare, detaljhandel och konsumenter. Men som i så många fall när det kommer till industrins globala miljöpåverkan är de positiva exemplen ännu bara undantag i mängden.
Under de gyllene åren vid 1900-talets mitt arbetade de svenska konfektionsfabrikerna på ett annat sätt. Då var huvudregeln att man bara sydde det antal plagg som det fanns köpare till.
Det kanske mest slående uttrycket för dagens klädindustris extremt ohållbara struktur, är de stora kvantiteterna av plagg som aldrig blir sålda. Det handlar då inte bara om de enstaka ”rea-på-reapriset-plaggen” som till slut ingen köpte. Plagg som sys upp kan även ha blivit försenade och därmed inaktuella, de kan ha smärre fabrikationsfel som bedöms för dyra att åtgärda, och så vidare. Många plagg har aldrig ens nått en butik eller ett logistikcenter. De varor som blir kvar när nästa säsong tar vid, rasar fullständigt i värde. Förutom att en sådan inkurans (värdeminskning på grund av ålder eller skada) är ekonomiskt olönsam, så är den förkastlig sett till de resurser i insatsvaror, transporter och mänskligt arbete som nu bokstavligt talat kastas på tippen.
Historiska perspektiv kan ge vägledning
Under de gyllene åren vid 1900-talets mitt arbetade de svenska konfektionsfabrikerna på ett annat sätt. Då var huvudregeln att man bara sydde det antal plagg som det fanns köpare till. Hade det kommit in order på tusen klänningar av en viss sort, så tillskars och syddes tusen sådana. Att sy varor på chansning, som man höll i lager tills de såldes, gjordes bara med säkra bästsäljare. Fabrikernas tygleverantörer var i hög grad inhemska väverier som var tillmötesgående även med ströbeställningar. Kunderna var fristående klädbutiker runt om i Sverige, eftersom kedjorna var få och exporten minimal. Risken att bli stående med osålda varor låg alltså inte på klädfabriken utan på klädbutikerna, vars möjligheter att sälja av plaggen på rea torde ha varit relativt goda – särskilt jämfört med dagens snabba modeväxlingar där osålda plagg får brännas i ugnar, eller som nämnts ovan, läggas på hög i öknen.
För att snabbt kunna hantera beställningar och särskilda önskemål från kunder behövde 1900-talets konfektionsfabriker ha en mycket flexibel organisation. De resande försäljarna hade personlig kontakt med kunderna och var nyckelpersoner i att bedöma vilka klädmodeller som skulle funka. Med designavdelning, provsömnad och själva produktionen samlad under ett tak fanns goda möjligheter att med kort varsel ändra en modell eller lägga in en tilläggsorder. Vid arbetstoppar lämnades uppdrag vidare till mindre sömnadsfirmor som specialiserade sig på uppdragssömnad.
Det finns ingen anledning att skönmåla arbetsförhållandena inom 1900-talets svenska industri. Men i många avseenden är läget långt värre i fabrikerna där dagens konfektionsarbetare syr våra kläder.
Det är också intressant att föreställa sig vad det innebar för en fabrikssömmerska att få se sina alster i stadens lokala klädbutik eller att faktiskt få träffa och kanske växla några ord med sin arbetsgivare – och vice versa. Man kan anta att det gav ett sammanhang och en mening åt det arbete som sömmerskan utförde. I förlängningen gav det kanske också en känsla av yrkesstolthet. En sådan känsla av sammanhang är nog svårare att uppleva på exempelvis dagens bangladeshiska sandblästringsfabriker för jeans. I dag kan företagsledningen finnas i ett land, provsömnad i ett annat och den huvudsakliga tillverkningen i ett tredje. I gengäld har vi i dag en kommunikationsteknologi som möjliggör smidiga kontakter över hela jordklotet, men där de fysiska varorna likafullt måste fraktas runt.
Brist på intresse för att blicka bakåt
Det brukar ofta framhållas att svenska textil- och konfektionsarbetare (förkortat teko) tjänade dåligt. Det är dock bara en halv sanning och som så ofta är kvinnorna den hälft som förbises. För män var arbete inom teko ett bottennapp jämfört med de flesta andra industribranscher. Men bland kvinnor – som utgjorde en majoritet av tekoindustrin – var lönerna länge snarare normalhöga jämfört med andra tillgängliga industrijobb. Förtjänsten var dessutom klart högre än jobb utanför industrin, såsom inom handeln eller som hembiträde. Arbete på klädfabrik var också ett av få alternativ för kvinnor som ville göra karriär inom industrins tjänstemannakår.
Arbete i svensk industri, åtminstone under den högindustriella era som samhället trädde in i efter cirka 1940, var visserligen inte en väg till välstånd och garanterade inte en yrkesmässig utveckling. Men löner och arbetsförhållanden kan åtminstone beskrivas som drägliga. Fackföreningar var tillåtna och arbetsmiljö, arbetstid, semester och annat var reglerat. Lönerna gick att leva på. Det finns ingen anledning att överdrivet skönmåla eller romantisera arbetsförhållandena inom 1900-talets svenska industri. Men i många avseenden är läget långt värre i fabrikerna där dagens konfektionsarbetare syr våra kläder, vare sig det är i Etiopien, Vietnam eller Bangladesh. De historiska perspektiven på modeindustrin kan alltså också ge vägledning till en socialt hållbar struktur.
Härom vintern berättade jag om de gamla konfektionsfabrikernas organisation för vd:n på ett av dagens medelstora svenska modeföretag. Hon var uppriktigt imponerad av vad hennes föregångare hade lyckats åstadkomma för 70 år sedan.
Som historiker är det lätt notera den brist på intresse för att stanna upp och blicka bakåt som präglar dagens näringsliv. Härom vintern, under rådande coronapandemi, berättade jag om de gamla konfektionsfabrikernas organisation för beställningar och tillverkning för vd:n på ett av dagens medelstora svenska modeföretag. Hon var uppriktigt imponerad av vad hennes föregångare hade lyckats åstadkomma för 70 år sedan och kunde bara drömma om en sådan flexibilitet i dagens produktion. Det hon i varje fall fick med sig från vårt samtal, är att industrihistoriska lärdomar kan vara mer än skorstensromantik och rostig kuriosa, om man kommer ihåg att då och då fråga sig ”vad gjorde de rätt?”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
