Film I nästa vecka har Cykeltjuven nypremiär på svenska biografer. Jon Andersson skriver om varför det är värt att bege sig till biograferna för att se Vittorio De Sicas klassiker, som fyller 75 år i år.
Kring slutet av andra världskriget började italienska filmskapare göra filmer om den hårda verkligheten för befolkningen i det krigsdrabbade landet. Filmerna skildrade ofta vardagliga problem, som svårigheterna att skaffa ett jobb eller att överhuvudtaget klara brödfödan. I centrum stod personer från arbetarklassen, som drabbats extra hårt av det svåra ekonomiska läget efter kriget. Den förmodligen mest kända av dessa filmer är Vittorio De Sicas Cykeltjuven från 1948, som alltså nu åter kommer att visas på svenska biografer.
Filmen handlar om Antonio (Lamberto Maggiorani) som desperat söker efter ett jobb, så att han kan försörja sin fru och parets två barn. Men för att få ett eftertraktat arbete, som går ut på att klistra upp reklamaffischer, behöver han en cykel. Något Antonios fru Maria (Lianella Carell) ordnar genom att pantsätta parets lakan, som de fått som hemgift. Antonio hinner dock knappt börja sitt jobb innan cykeln blir stulen. Under resten av filmen får vi följa Antonio och hans son Bruno (Enzo Staiola) på vandring genom Roms gator, när de letar efter cykeln. Jakten på den stulna cykeln blir överordnad allt och sonen får hänga med i stadsmyllret så gott han kan. Fadern verkar vara dåligt rustad för att skydda sonen från de faror som lurar i storstaden Rom.
Cykeltjuven har hyllats av Scorsese och Roy Andersson
Cykeltjuven brukar ofta nämnas när de bästa filmerna genom tiderna utses och den har hyllats av stora namn inom filmen, som till exempel Martin Scorsese och den svenske mästerregissören Roy Andersson.
– De Sicas ”Cykeltjuven” är min absoluta favoritfilm med så många geniala scener som handlar om precis det filmen ska stödja, humanism och empati, sa Andersson i en intervju i Aftonbladet nyligen.
En annan filmskapare som inspirerats av De Sicas mästerverk är den brittiske regissören Ken Loach. I ungdomen var Loach inte särskilt intresserad av film och han siktade på en karriär inom teatern. Men allt ändrades då han såg Cykeltjuven för första gången.
– Det fick mig att inse att film kunde handla om vanliga människor och deras dilemman. Det var inte en film om stjärnor, eller rikedomar eller absurda äventyr. Jag kunde se film i ett annat ljus, utanför Hollywoods nonsens, berättade Loach i en intervju i The Guardian 2010.
Loach är kanske den moderna regissör som tydligast gått i De Sicas och de andra neorealistiska filmskaparnas fotspår, och han har under hela sin karriär berättat om de hårda villkoren för arbetarklassen.
Cykeltjuven är bara en av många fantastiska filmer som gjordes under neorealismen.
Andra moderna regissörer som gjort filmer i samma tradition är det belgiska brödraparet Jean-Pierre och Luc Dardenne och svenska Gabriela Pichler, vars filmdebut Äta sova dö (2012) belönades med flera Guldbaggar. En film som precis som Cykeltjuven handlar om en människas kamp för att få ett jobb. Något som sällan skildras på film.
Cykeltjuven är en av flera klassiker inom neorealismen
Cykeltjuven är bara en av många fantastiska filmer som gjordes under neorealismen. Andra filmer värda att nämna är Roberto Rossellinis Rom öppen stad (1945), om nazisternas ockupation av Rom, och De Sicas andra mästerverk Umberto D (1952), om en äldre mans kamp mot fattigdom i efterkrigstidens Rom.
Men det var inte bara regissörer som De Sica och Roberto Rossellini som var viktiga för den nya rörelsen. En annan person som spelade stor roll för den italienska neorealismen var en man vid namn Cesare Zavattini. Det var han som låg bakom manuset till både Cykeltjuven och Umberto D. Zavattini var dock mer än bara en skicklig manusförfattare. Han var också en filmideolog och det var mycket tack vare honom som neorealismen över huvud taget uppstod. Zavattini ville komma bort från det traditionella sättet att göra film, där man spelade in i en studio med tränade skådespelare. Han förespråkade i stället att filmerna skulle spelas in på plats i autentiska miljöer och att rollerna framför allt skulle spelas av vanliga personer. Han ville också att filmerna skulle spegla de lägre sociala klasserna och deras problem.
Aldrig har kampen för att försörja sig gestaltats så tydligt på film som i Vittorio De Sicas neorealistiska klassiker.
Allt detta stämmer in på Cykeltjuven. Filmen spelades in i Roms arbetarkvarter och rollerna besattes av vanliga människor, utan skådespelarträning. Till exempel så var Lamberto Maggiorani som spelade huvudrollen fabriksarbetare. Handlingen är också i allra högsta grad baserad på arbetarklassens problem.
Går att dra många paralleller till dagens verklighet
I takt med att Italien återhämtade sig från kriget blev dock intresset för den hårda realism som visades upp i filmer som Cykeltjuven mindre intressant för filmpubliken, som började efterfråga andra typer av filmer. Det innebar att filmvågen tog slut i början på 50-talet. Men filmerna lever vidare, vilket nypremiären av Cykeltjuven är ett tydligt bevis på.
Aldrig har kampen för att försörja sig gestaltats så tydligt på film som i Vittorio De Sicas neorealistiska klassiker. Trots att filmen fyller 75 år i år så går det att dra många paralleller till dagens verklighet. Matbudens tuffa arbetsvillkor i våra storstäder ligger nära till hands. Men budskapet i filmen är egentligen större än att det ska begränsas till en geografisk plats eller en särskild tid. För i grunden handlar filmen om alla människors behov av ett jobb och en möjlighet att kunna sätta mat på bordet åt sig själva och sin familj. Någonting som är lika relevant nu som 1948.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
