En krass analys nödvändig i Nato

Håkans hörna För eller emot Nato? Det har kommit en uppsjö nya böcker om Sverige och förvarsalliansen. Håkan A Bengtsson har läst några av dem.

Jörn Donner var säker på sin sak. Finland kommer aldrig att gå med i Nato. Han satte förutsägelsen på pränt i ”Suomi/Finland”, utgiven några år innan hans bortgång 2020.

Många var bergsäkra beträffande Nato, såväl i Sverige som i Finland. Sedan kom Natobesluten i båda länderna brådstörtat utan några längre procedurer. Politiken väljer inte alltid tid och plats. Ibland är det omständigheterna eller de ändrade förutsättningarna som sätter ramarna för avgörande beslut.

Men nackdelen är att kunskaperna och insikterna om vad Nato är för slags organisation är rätt grunda. Vilka blir våra förpliktelser och vilket skydd erbjuder Nato? Vilka är fördelarna och riskerna med att ingå i en försvarsallians? Och hur fattas besluten i ”North Atlantic Treaty Organization” eller kort och gott ”Atlantpakten”?

När Ann-Sofie Dahl gav ut Nato – Historien om en försvarsallians i förändring (Historiska media 2019) gick den ganska obemärkt förbi. Dahl är forskare om försvars- och säkerhetspolitik, bosatt i Köpenhamn. Hon var representativ för de som intresserade sig för Nato förr i tiden. Hemmahörande på högersidan var Dahl en hård kritiker av den socialdemokratiska utrikespolitiska hegemonin. I en gammal Timbrobok kallade hon Sverige ”Den moraliska stormakten”. Och det låg inget berömmande i den formuleringen. Men boken om Nato var en saklig genomgång av Natos historia. Även om jag ska erkänna att läste den först efter krigets utbrott i Ukraina.

Påpekandet antyder att alliansfriheten låg i både Finlands och Sveriges intresse då

Men nu kommer den ena Natoboken efter den andra. Den tidigare folkpartipolitikern Hans Lindblads ”Sverige och Nato” (Ekerlids) är emellertid en svårsmält historia. Lindblad gör upp räkningen med alla de som under årens lopp inte förordat medlemskap i Nato. Och de är rätt många. Det är bittert och gnälligt. Det är inte lätt att alltid ha ”haft rätt” men aldrig ”fått rätt”. Och när Sverige till sist fattade det där Natobeslutet så verkar han inte särskilt glad över att till sist ha ”fått rätt”. Det var också fel på proceduren och processen. Det gick helt enkelt för snabbt. I själva verket, skriver han, var 2022 ”det värsta fiaskot sedan stormaktstidens fall”. Jaha.

Apropå ingenting skriver Lindblad att ”det faktum att Sverige var alliansfritt avlastade” det ryska trycket på Finland under efterkrigstiden. Sverige och Finland utgjorde ju efter 1945 en alliansfri axel i vår del av världen. Men den aspekten utvecklar han överhuvudtaget inte. Påpekandet antyder ju att alliansfriheten låg i både Finlands och Sveriges intresse då, att ett svenskt medlemskap i Nato hade ökat risken för att Sovjet skulle flytta fram sina positioner i Finland.

Lindblad delar alltså upp politiker och opinionsbildare i onda och goda beroende på om de någon gång förordat medlemskap i Nato. Dagens Nyheters Herbert Tingsten och Folkpartiets Sven Wedén passerar förstås nålsögat. Och till och med socialdemokraten Ture Nerman, som i slutet av sitt liv blev Natovän, får några uppskattande ord. Det är nästan som att han får syndernas förlåtelse även för att 1917 ha lierat sig med Lenin och bolsjevikerna.

Vänsterpolitiker var annars ”närmast fanatiska i sitt totala avståndstagande mot svenskt inträde i Nato”. Socialdemokratiska statsråd ”eggade varandra i aversionen mot kollektiv säkerhet mellan demokratier”. Eggade? Den tidigare socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfven ”menade att Putin hade rätt att styra andra länders säkerhetspolitik”.

Jaså.

Utrikespolitikens uppgift

Sammanfattningsvis hade svenska beslutfattare på grund av vår alliansfrihet ”allt för ringa kunskap och känsla rörande europeiska demokratier”.

Nu erkänner Hans Lindblad att han från tid till annan tvekat om huruvida Sverige verkligen skulle gå med i Nato. Skälet är en smula överraskande: ”Tanken att Pierre Schori, tidigare kabinettssekreterare och socialdemokratisk biträdande utrikesminister, skulle få sabotera Nato inifrån var obehaglig.” Lindblad har uppenbarligen en stor tilltro till Pierre Schoris politiska förmåga, makt och inflytande. Här får vi kanske en liten inblick i hur snacket gick senare på kvällarna vid de borgerliga liberala groggborden. För liberalerna stod ”i en klass för sig när det gällde sympati för det blivande Nato”, redan när det bildades.

Liberaler har onekligen en historia av försvar för mänskliga rättigheter och demokrati, och för samarbete mellan demokratier. Nato är i huvudsak en sammanslutning av demokratiska länder. Efter några decennier av demokratisering världen runt efter 1989 ser framtiden nu mer dyster ut. Det är, vill jag hävda, också en viktig pusselbit för att förstå varför Sverige och Finland båda har ansökt om medlemskap i Nato.

Det är fullt möjligt att vara realist och verka för demokrati och mänskliga rättigheter globalt

Samtidigt är inte Nato fläckfritt i det här avseendet. Portugal släpptes in trots att det fram till 1974 var en högerdiktatur. Och i dag är Natomedlemmarna Polen, Ungern och i synnerhet Turkiet inte några demokratiska förebilder.

Utrikespolitiken kan emellertid inte reduceras till ett fälttåg för demokrati. I grund och botten måste utrikespolitiken värna ett lands intressen vad gäller säkerhet, demokrati och oberoende. Man ska av det skälet inte bli cyniker. Det är fullt möjligt att vara både realist (utan att köpa efterkrigstidens realistiska utrikespolitiska skola) och verka för demokrati och mänskliga rättigheter globalt.

En ny världsordning

Pär Stenbäck, som länge varit politiker i Svenska folkpartiet och under en period finsk utrikesminister, skriver i den finska kulturtidskriften ”Nya Argus” om ”Världsordning modell 2.0, en skiss” om bland annat just detta.

Han konstaterar att konflikten mellan å ena sidan USA och EU och å andra Kina och Ryssland framöver kommer att dela världen; den handlar om intressekamp men också om demokrati kontra totalitarism. Man kan tillägga att många länder i syd inte ställer upp för Ukraina, bland annat på grund av de övergrepp Europa och Amerikas förenta stater begått i historien. En blandning av diktaturer och demokratier, som Kina, Sydafrika, Indien och Brasilien, vill inte sluta upp bakom Ukrainas självständighet och oberoende. Demokratierna i vår del av världen befinner sig därför i ett utsatt läge.

Pär Stenbäck skriver apropå diskussionerna om Qatar att demokratierna i väst inte kan bryta banden med totalitära stater, för då skulle demokratierna ”få klippa av banden till minst femtio andra stater”. Det är också omöjligt av ekonomiska skäl. Och det skulle dessutom vara ”oklokt även med tanke på den liberala demokratins egen överlevnad”.

Risken med liberala korsriddare illustras också av att Hans Lindblads egen partivän i Folkpartiet/Liberalerna, Jan Björklund, ville skicka svenska soldater till USA:s krig i Irak 2003. Två decennier senare kan vi konstatera att Irakkriget var ett av vår tids största misstag. Inte bara för att argumenten byggde på en lögn om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen. Utan också för att det ledde till en överdödlighet i Irak på uppskattningsvis 665 000 människor. Och eftersom många av de krig som senare startades och all den terrorism (inte minst IS) som sedermera växte sig stark fick näring av kriget i Irak.

Konspirationsteorier

En annan bok jag inte vill rekommendera, men som är intressant för dem som vill få inblick i hur de proryska i Sverige resonerar, är Stefan Lindgrens ”Dö för Nato”. Den har getts ut av Oktoberförlaget. Det var för övrigt också namnet på maoisternas (KFML och senare SKP) bokförlag på 1970-talet. Namnet har nu väckts tills liv för att ge ut ”progressiv och revolutionär litteratur”. Lindgren själv var SKP:are när det begav sig. På den tiden betraktade maoisterna på goda grunder Sovjet som en imperialistisk makt och det största hotet mot freden i världen. Maoisterna lyssnade ju på Peking, som hade hamnat i konflikt med Moskva. Till och med Nato kunde ibland betraktas i ett förmildrande ljus i jämförelse med det ”socialkapitalistiska” Sovjetunionen.

Men nu har detta vänts upp och ner. Gårdagens fiende är dagens vän. Lindgren står helt och hållet på den ryska sidan i kriget i Ukraina: ”Just nu pågår en osedvanlig propagandakampanj mot Ryssland kopplad till Natos eskalerande krigföring i Ukraina. USA, som själva inte undertecknat Romstadgan, applåderar schizofrent nog ICC:s arresteringsorder mot Putin och Storbritannien skickar radioaktiv ammunition till Ukraina.”

Vem eller vilka är det som ska isoleras och oskadliggöras?

Det är ingen tillfällighet att Lindgren plockar upp allehanda konspirationsteorier, som att Stay-behind var inblandade i mordet på Olof Palme.

Nato beskrivs kort och gott som en kriminell organisation som ”de despotiska socialdemokratiska koryféerna – naturligtvis i full samklang med media och de borgerliga” har tvingat in Sverige i; Nato detta ”kärnvapenmakternas ljusskygga sällskap”. Sverige måste istället ”isolera och oskadliggöra krigsanstiftarna och folkförtryckarna”.

Frågan är vem eller vilka det är som ska isoleras och oskadliggöras. Svaret är väl ganska givet ur Stefan Lindgrens perspektiv.

Antivästliga föreställningar

Det är nu man med fördel kan ta sig an Ulla Gudmundsons bok ”Nato  – en allians i tiden” (Bookstrap publishing). Detta är en bred och nyanserad berättelse om Natos tillkomst och utveckling. Sprängfylld av kunskap. Ibland är den kanske lite väl närsynt och detaljerad, de stora dragen försvinner ibland i alla utläggningar. Ulla Gudmundson har också unika erfarenheter. Under åren på Utrikesdepartementet, bland annat som ambassadör, arbetade hon också i slutet av 90-talet utstationerad i Bryssel specifikt med Nato. Det är en sakkunnig och synnerligen initierad bok. Och efter Lindblad och Lindgren är det befriande att läsa en bok där avsikten varken är ”att idealisera eller demonisera Nato”.

Det är författarens historiska kunskaper och perspektiv som ger boken ett särskilt värde. Här får vi en utmärkt analys och beskrivning av de senaste århundradenas konflikt mellan öst och väst, som i grund och botten rör var ”Europas” gränser går – de är tämligen oklara och föränderliga. Många av Moskvas konflikter med de tidigare sovjetiska republikerna och satellitstaterna i östra Europa kokar ner till den här frågan, om valet och klyftan mellan öst och väst.

Ryssland vill återgå till de gamla intressesfärerna, som blev irrelevanta när Sovjetunionen upplöstes 1991. Och Putin faller tillbaka på gamla antivästliga föreställningar, som nu fått nytt bränsle. Ryssland vill behålla eller återta kontrollen över förlorade territorier och accepterar inte att suveräna stater själva avgör vilka allianser och internationella samarbeten de vill ingå i. Samtidigt har Nato släppt in en rad länder i Nato som tidigare lydde Moskva, vilket triggat de ryska ledarna ännu ett snäpp. Ulla Gudmundson konstaterar att ”Ukrainakriget har inneburit att skiljelinjen mellan väst-öst på nytt har blivit skarp och tydlig”.

I Europa rådde terrorbalans och någon form av stabilitet

Fram till 1989 var Nato en allians för att hålla stånd mot Sovjetunionen, med hela tiden uppblossande konflikter och potentiella stora krig, exempelvis under Koreakriget och Kubakrisen. Allt detta ledde in USA i ett förödande krig i Vietnam som just syftade till att hålla stånd mot kommunismen. I Europa rådde terrorbalans och någon form av stabilitet, intressesfärerna som härstammade från Jaltakonferensen accepterades av både Nato och Warszawapakten. Därför var det självklart att Nato inte skulle ingripa när Sovjet slog ned det nationella motståndet i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.

Utopier inte omöjliga

Efter Sovjetunionens upplösning ser världen annorlunda ut, samtidigt som historiens konflikter hela tiden tenderar att återuppstå. Under några år såg det ut som att den historiska konflikten mellan öst och väst skulle kunna övervinnas. Intressesfärerna tycktes övergivna. I den nya säkerhetsordningen skulle nationalstaternas oberoende garanteras. Paradoxen var att såväl väst som öst efterhand intervenerat i olika länders inre angelägenheter, av delvis olika skäl. Natos ”out of area”-aktioner ger också en blandad bild.

Jugoslavien var en vattendelare. Nato och FN var senfärdiga i Bosnien. Men gjorde en storskalig insats i Kosovo, som förhindrade den totala katastrofen där. Efter 9/11 stod kampen mot terrorismen högst upp på dagordningen. ”Insatsen” i Afghanistan är på det hela taget inte särskilt hedrande för väst. Även Sverige ingick som en part i Natos närvaro i landet, som häromåret slutade i en förnedrande och brådstörtad evakuering. Men Nato var inte en part i något av USA:s två krig i Irak. Tyskland och Frankrike motsatte sig det senare mycket explicit och publikt. Medan andra europeiska länder ställde sig på USA:s sida vilket då skapade en klyfta i Europa.

En krass analys av framtida vägval är avgörande när Sverige nu förr eller senare kommer med i Nato. Även demokratier och allianser som består av demokratiska länder kan trampa snett och göra felbedömningar. Nato är en försvarsallians men också en politisk organisation. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Stadgan slår fast gemensamma försvarsåtaganden. Men när det kommer till aktioner ”out of area” krävs att alla länder ställer upp. Ulla Gudmundson skriver att det retoriska utrymmet för ställningstaganden som strider mot konsensus i Natokretsen minskar, som den omstridda frågan om förbud mot kärnvapen som förhandlats fram i FN. Där ger hon Natokritikerna rätt. Samtidigt påpekar hon att Kärnvapenfrågan fortfarande kan drivas i många andra sammanhang. Sverige blir inte en lydstat till Nato.

Det finns uppsidor och nedsidor med medlemskapet. Men hennes slutord blir ändå: ”Det kommer fortfarande att finnas utrymme för den utopiska dimensionen, viljan att göra världen en liten smula bättre, eller åtminstone anständigare. Hur Sverige agerar utifrån den nya dimensionen som Natomedlemskapet lägger till den svenska utrikespolitiken blir en fråga för riksdag och regeringar att ta ställning till.”

Det vill säga, när vi väl släpps in i Nato. Grekland ogillade Nordmakedoniens namnval och blockerade landets Natointräde i ett decennium. Vi får se hur länge grannlandet Turkiet väljer att trilskas.

Håkan A Bengtsson, vd för Arenagruppen